Recap och slutsats

Jag tog en paus i den här bloggserien i samband med att förslaget till Centerpartiets nya idéprogram släpptes. Anledningen var att visionen om fri rörlighet fick så mycket utrymme och kritik. Personligen anser jag att mycket av kritiken var intellektuellt rätt slappt formulerad, och ofta paketerad med en tråkig ton. Jag ville inte bidra till just den diskussionen.

Men, givet att mina utgångspunkter är tydligt formulerade, är det nu dags att fortsätta. Låt oss först sammanfatta vad vi kommit fram till hittills:

• Ökad internationell rörlighet undergräver förtryckarstaters möjlighet att kränka människor genom att ge dem en möjlighet att fly. Det skapar en positiv institutionell konkurrens och ger dessutom högre internationellt välstånd.
• Många liberala debattörer gör det för enkelt för sig när de hävdar att de inte behöver stå till svars för implikationerna av fri invandring till en välfärdsstat eftersom de också är emot välfärdsstaten. Som liberal är det icke-ideal liberal teori som måste appliceras. Den relevanta frågan är: "Bör Sverige, givet att vårt samhälle kommer att vara organiserat ungefär som det är idag, tillåta mer eller mindre invandring?" ...
• ... och då är det teoretiskt möjligt att en begränsad invandring är en så kallad second best-lösning för liberaler, dvs. att en sådan begränsning tar oss närmare det liberala idealsamhället även om sådana begränsningar i sig är ickeliberala.
• Det är också viktigt att ha i åtanke att den invandring vi här behandlar, dvs. subventionerad asylinvandring, antagligen skiljer sig markant från den invandring som skulle ske till ett liberalt land, där varje immigrant skulle behöva köpa, hyra eller få en bostad från en tidigare markägare.
• Hur man ser på ägandet av den landmassa som utgör Sverige påverkar också hur man bör se på invandring till denna landsmassa, ...
• ... mer specifikt måste vi bestämma oss för hur man som liberal bör agera inom ramen för ett icke-idealt samhälle. Undertecknad föreslår att man bör försöka agera så att det icke-ideala samhället efterliknar det liberala samhällets utfall och kompensera för eventuella avvikelser från idealet.

Givet att man tror att invandringen - i bemärkelsen subventionerad asylinvandring - till ett liberalt samhälle skulle vara mindre omfattande än idag, samt att man ställer upp vad vi här kallar karbonprincipen, det vill säga att liberaler bör agera i syfte att få samhället att efterlikna det liberala idealet, bör det då stå förhållandevis klart att det, åtminstone rent teoretiskt, är fullt kompatibelt med liberalismen att också vara för vissa begränsningar av invandringen inom ramen för en välfärdsstat.

Hur mycket invandring bör vi då ha? Som jag skrivit i tidigare inlägg är jag för en helt fri arbetskraftsinvandring. Människor som kan skaffa sig ett jobb och köpa en bostad till marknadspris bör inte hindras från att göra detta eftersom sådana begränsningar inte hade funnits i ett liberalt land. Asylinvandringen bör dock antagligen begränsas något mer än i dagsläget. Att sätta en exakt siffra på antalet människor vi bör förbarma oss över är svårt, till och med omöjligt. Men att människor frivilligt hade finansierat en asylinvandring av de proportioner som nu förekommer är inte sannolikt. 

Jag hävdar inte att jag lyckats reda ut alla snårigheter som följer med migrationsdebatten. Absolut inte. Inte på långa vägar. Men så länge kommer detta att bli min slutsats. Jag ber er också notera att jag medvetet valt att inte beakta andra argument än de liberala, rättighetsbaserade argumenten. Jag är, å ena sidan, väl medveten om att utomeuropeiska flyktingar har större problem på arbetsmarknaden och därmed i många fall antagligen innebär en samhällsekonomisk kostnad för tidigare medborgare, att heterogena samhällen uppvisar mindre tillit, att minoritetsgrupper röstar mer vänster och så vidare. På samma sätt är jag, å andra sidan, också medveten om att invandring höjer det globala välståndet, ökar den globala effektiviteten och tillåter människor att fly från förtryck. Det är viktiga ting att ha i åtanke, men ryms inte inom denna serie.

Vad ska vi då göra i väntan på det liberala systemskifte som förintar konflikten mellan fri invandring och välfärdsstat? Jag är sympatiskt inställd till Andreas Berghs tankar kring att leta efter så kallade Kaldor-Hicks-lösningar. Kanske skulle vi, likt Gary Becker föreslagit, införa en avgift med tillhörande lånemöjligheter för vissa invandrargrupper som säkerställer att de betalar för de tjänster de utnyttjar? Kanske skulle vi, som Mauricio Rojas varit inne på, avskaffa möjligheten att utnyttja välfärdsstaten tjänster samt dramatiskt minska skattebördan för de som kommer hit?

Förslagen är inte okomplicerade, men givet att det antagligen krävs radikala lösningar - mer radikala än att avskaffa LAS och sänka ingångslönerna något (titta på hur väl de subventionerade instegsjobben fungerat) - är det antagligen inte så dumt att börja fundera i denna typ av banor.

Jag kommer antagligen få anledning att återkomma till ämnet, men jag vill här tipsa er om att läsa Andreas Bergh, Bryan Caplan, Inslag och Tino Sanandaji. De har varit mina främsta inspirationskällor för denna serie. Jag ska snart läsa Johan Norbergs och Fredrik Segerfeldts bok Migrationens kraft, och återkommer kanske med tankar kring deras idéer.

Tills dess önskar jag er ett gott nytt år.

Icke-ideal liberal teori på migrationsområdet

Vi har tidigare fastslagit att invandring till ett liberalt samhälle skulle se radikalt annorlunda ut jämfört med dagens system. Givet att vi inte lever i ett liberalt samhälle är vi dock tvungna att jämföra två icke-perfekta åtgärder (öppna gränser med välfärdsstat vs. kontrollerade gränser med välfärdsstat)?

Här ställs vi rätt snabbt inför en avgörande fråga: Bör vi, i huvudsak, ha ett svenskt eller globalt fokus? Bör vi fokusera på att göra världen liberal, eller ska vi nöja oss med Sverige?

Anlägger man ett globalt perspektiv på integrationsfrågan, vilket exempelvis Andreas Berghantyder att man bör, skulle man kunna vara för helt fri asylinvandring även om SD:s allra mörkaste scenarier realiserades. Även om Sverige skulle degenerera och bli ett mycket sämre land än det är idag om gränserna öppnades skulle kanske den globala, aggregerade effekten vara att fler fick leva liv som var närmare det liberala idealet. Anlägger man i stället ett nationellt perspektiv är det invandringens effekter på de tidigare medborgarna och de svenska institutionerna som måste analyseras, och slutsatsen kan mycket väl komma att bli att invandringen bör vara begränsad i högre grad.

Valet behöver självklart inte vara binärt, man kan bry sig om såväl Sverige som världen i sin helhet. Det verkar vara någon typ av blandning mellan de två extremerna som de flesta väljare anser vara rätt och riktigt, givet att vi i huvudsak arbetar för att förbättra Sverige, men också ger en viss mängd pengar i bistånd och liknande.

Vad bör man anlägga för perspektiv? Hur ska vi mäta hur nära vi är ett liberalt ideal? Är det att så många människor som möjligt (i Sverige eller globalt) ska leva i ett stadium så nära den liberala friheten som möjligt? Eller ska vi, genom våra suboptimala institutioner, försöka styra samhället mot ett utfall som liknar det liberala?

Å ena sidan kan man utgå från samhället så som det ser ut idag och försöka maximera antalet människor, i Sverige eller globalt, som lever liv som i så stor utsträckning som möjligt liknar ett liv i den liberala friheten. Det är någon form av icke-ideal, konsekvensetisk version av liberalism. Låt oss här kalla den maximeringsprincipen. Appliceras maximeringsprincipen globalt kan en generös invandring till Sverige motiveras eftersom det rimligen måste anses vara en större kränkning att en människa riskerar att bli dödad av en förtryckarregim jämfört med om den personens migration leder till viss ökad skattebörda för människorna i det land till vilket hon migrerar (notera att vi inte belagt att invandring leder till kostnader, för närvarande är det bara ett antagande vi gör för att göra resonemanget mer intressant).

Å andra sidan kan vi, inom ramen för vårt icke-ideala system, försöka få samhället att i så stor utsträckning som möjligt likna det system som uppstått om vi levt i ett liberalt land eller en liberal värld. Det kräver att vi föreställer oss ett kontrafaktiskt scenario och försöker anpassa vårt nuvarande system för att i så stor utsträckning som möjligt efterlikna det hypotetiska liberala samhället. Låt oss kalla denna princip för karbonprincipen. Med ett sådant synsätt hade vi antagligen antagit att (nästan) all mark var privat ägd. Inflyttning till denna mark hade enbart skett med markägarens godkännande, antingen genom försäljning, uthyrning eller genom att marken skänkts bort. Det är inte orimligt att tro att inflyttningen av människor med relativt låg köpkraft skulle vara tämligen begränsad, särskilt med tanke på att människor tenderar att vilja bo i förhållandevis segregerade områden.

Givet att detta antagande stämmer skulle man kunna argumentera för att en viss begränsning av invandring i själva verket gör att Sverige tar sig närmare det utfall som realiserats givet att vi levt i ett liberalt land. Kring dessa tinghar Hans-Hermann Hoppe, som förvisso verkar vara en haverist och vars åsikteroch ton jag inte delar (disclaimer för att undvika Gina Dirawi-gate!), skrivitintressant (tack till Benjamin för tips).

De två sätten att bedöma hur nära vi är ett liberalt ideal är snarlika, men ger potentiellt upphov till rakt motsatta slutsatser. Ingen av dem går fria från kritik. Kritiken mot maximieringsprincipen liknar liberalers kritik mot ”vanlig” utilitarism: det finns ingen samhällsorganism utan bara individer, politiker har inte rätt att offra enskilda på det kollektivas altare och så vidare. Karbonprincipen, å andra sidan, kan också kritiseras med liberala argument mot detaljstyre och planekonomi: Den förutsätter att vi tror oss veta något om hur det hypotetiska liberala samhället skulle se ut, trots att den typen av planering och detaljstyrning är omöjlig.

Jag är inte säker på vilken av principerna som är den rätta, men jag lutar mer åt karbonprincipen. Det är företrädesvis nuvarande och tidigare svenska medborgare som byggt upp de värden som gör att det idag är attraktivt att bo i Sverige. Dessa människor har förvägrats äganderätten till en stor del av detta värde, och jag lutar åt att man som liberal bör sträva efter att transferera ägandet till dessa medborgare, snarare än till människor i andra länder.

För att få en känsla för vad du som läsare själv tycker, fundera kring hur du hade velat att en eventuell försäljning av statliga bolag bör gå till. Bryr du dig om huruvida intäkterna går till den svenska statskassan, ges till de svenska medborgarna eller skänks till en organisation eller en grupp människor som inte är ”svenska”? Givet att du föredrar att intäkterna i huvudsak ska komma svenska medborgare till del antyder det att du anser att den svenska statens egendom i huvudsak är en nationell angelägenhet, att de ägs av de svenska medborgarna.

På samma sätt anser jag det vara rimligt att som liberal sträva efter att ägandet av mark och dylikt i första hand återförs till de svenska medborgarna. Jag har inga föreställningar om att detta skulle ge millimeterrättvisa i termer av att alla vars förfäder en gång kränktes av den svenska staten ska bli kompenserade. Men det är inget argument mot att den svenska statens egendomar och värden i första hand ska anses tillhöra några svenska medborgare.

Jag lutar således åt att liberaler, inom ramen för ett suboptimalt samhällssystem, bör sträva efter åtgärder som dels tar oss närmare det liberala idealet, men också dels försöker imitera de utfall som vore troliga i ett sådant liberalt samhälle. Det gör att jag i första hand anser att statskassan och den offentligt ägda marken bör förvaltas på ett sätt som försöker efterlikna hur den använts givet att den var privat ägd av nuvarande svenska medborgare.

Låt oss återkomma till konsekvenserna av denna åsikt.

Ägandets implikationer

För nytillkomna tittare: Detta är en bloggserie kring hur liberaler bör se på migrationspolitik. Det inledande inlägget, med mina utgångspunkter, återfinns här.

För att kunna svara på den här bloggseriens huvudfråga måste vi lösa ett antal delproblem. Här tänkte jag kort beröra effekten av hur man ser på ägandet av den landmassa som utgör staten Sverige, och vilka implikationerna blir för vår syn på invandring.

I grunden finns tre alternativ:

• Marken ägs i huvudsak av privata personer och organisationer som alla lyder under ett gemensamt våldsmonopol; det vi i dagligt tal kallar för staten Sverige.
• Marken ägs av staten.
• Marken är oägd, en sorts frontier.

Självklart kan Sverige bestå av en kombination av alla dessa tre kategorier, men det kan ändå vara intressant att renodla alternativen för att se vilka implikationer de olika synsätten får.

Låt oss först slå fast att det förefaller orimligt att anse att en signifikant del av marken i Sverige är oägd. Det finns inga outforskade arealer som ingen gjort anspråk på. Visst finns det mark som ingen privatperson i dagsläget får äga. Men det betyder antagligen bara att den i någon mening ägs gemensamt av de svenska medborgarna. Om detta gemensamma ägande är legitimt eller ej är en annan fråga, men att det inte finns områden som människor kan göra nya anspråk på bör vara tämligen uppenbart.

Antag i stället att marken är privat ägd. Som liberal anser man rimligen att privata ägare får bruka sin mark som de behagar. De får sälja, hyra ut eller överlåta marken efter eget huvud. Implikationerna för invandringspolitiken bör rimligen bli att invandringen bör vara ”fri”, i bemärkelsen att staten inte bör hindra människor från att migrera som gör det av egen kraft och som tillåts till detta av den mottagande markägaren. Men, lika tydligt blir det att staten bör avhålla sig från att påtvinga markägare att ta emot människor som de inte frivilligt skulle vilja inhysa på sin mark. All form av subventionerad/påtvingad invandring blir således illegitim. Dessa slutsatser håller även om man anser att staten äger, och bör äga, vissa gemensamma ytor i form av vägar, parker och så vidare. Så länge all mark som används för bostadsändamål är/bör vara privat ägd gäller ovanstående.

Antar vi att marken i huvudsak ägs offentligt blir implikationerna något otydligare. Intuitivt kan man då betrakta Sverige som ett aktiebolag där delägarna (medborgarna) har rätt att gemensamt besluta över bolagets angelägenheter. Hur ägandet bör fördelas (en man en röst, efter hur mycket man bidragit till värdeskapandet osv) är en intressant, men för vårt resonemang irrelevant, fråga. Här ramlar vi rätt snart ner i en amoralisk avgrund där det enda vi kan säga är att ”det som ägarna (medborgarna) beslutar sig för att göra med sin egendom (landet) är legitimt”. Bestämmer sig medborgarna för att ha helt oreglerad invandring är det legitimt. Bestämmer de sig för att stänga gränsen är det likaledes legitimt. Visst finns regler för hur ägare får bruka sin egendom, men att exkludera icke-ägare från att nyttja egendomen i fråga bör rimligen vara tillåtet.

Inom ramen för det gemensamma beslutsfattandet kan man som liberal självklart ha en åsikt kring hur den gemensamma egendomen bör förvaltas, men vad denna normativa åsikt bör vara lämnar vi till kommande inlägg.

Man kan som liberal ha åsikter kring huruvida ett offentligt ägande överhuvudtaget är acceptabelt. Men det är, återigen, ett ämne som bäst avhandlas inom den ideala teorin. I dagsläget är det fullt rimligt att anse att det som bäst beskriver den reella ägandeformen över åtminstone vissa arealer är ett gemensamt ägande.

Den mest träffsäkra beskrivningen av sakernas faktiska tillstånd är antagligen en mix av privat och offentligt ägande. En privat tomtägare får i viss utsträckning bestämma vad hon gör på och med sin tomt, och hon får ta del av majoriteten av förtjänsten från en eventuell försäljning. Samtidigt finns det en stor mängd lagar som definierar de ramar inom vilka hon får agera. Dessa ramar sträcker sig långt bortom krav på att respektera de liberala rättigheterna.

Vad blir då implikationerna av allt detta? Well, jag anser att det inte finns någon mening med att staten äger bostadsmark. Man kan ha olika åsikter kring behovet av vägar, avloppssystem och dylikt, men väldigt få liberaler skulle hävda att det tillhör den liberala statens kärnuppgift att äga bostäder. MEN, givet att vårt politiska system i stor utsträckning innebär att stora delar av marken inom Sveriges gränser ägs helt eller delvis av staten måste liberaler bestämma sig för hur man bör agera inom ramen för detta system.

I huvudsak blir detta en fråga kring huruvida man anlägger ett nationellt eller globalt perspektiv. Till det får vi återkomma.

Den renläriga liberalens missuppfattning revisited

Vad jag gjorde i föregående inlägg var att försöka förklara hur liberaler kan vara för icke-liberala regler givet att de tar oss närmare det liberala idealet. Det skulle kunna innebära att man inför en rad olika policies: skattehöjningar, subventioner, begränsningar av såväl arbetskrafts- som asylinvandring eller liknande.

Det är dock viktigt att notera vad som kanske är självklart: Det är inte oförenligt med liberalismen att vara emot icke-liberala reformer. Är förhållandet mellan asylinvandring och liberalism linjärt? Innebär en generösare asylinvandring alltid att ett samhälle blir mer liberalt? Det är inte absurt att svara nekande på den frågan.

Visst, i ett nyliberalt land skulle det antagligen finnas goda organisationer och människor som tog ansvar för att finansiera invandring av människor i nöd. Men att det skulle röra sig om det antal människor som dagens asylsystem hanterar är osannolikt. Föregående inlägg var därför i någon mening onödigt, men det tjänar syftet att också få de som anser att generös asylinvandring per definition också är liberalt med på båten.

Notera här att det inte är samma sak att säga att statligt finansierad asylinvandring möjligen är icke-liberalt, som att säga att det inte är önskvärt att hjälpa människor i nöd. Jag har den största respekten för människor som ägnar sig åt att lindra andras lidande och uppmuntrar mer än gärna detta. Vad vi talar om här är dock huruvida den offentligt subventionerade invandringen är en mänsklig rättighet, om dess nuvarande nivå är optimal, om nivån ska anpassas åt något håll och så vidare.

Huvudfrågan är fortsatt om det som liberal är rimligt att avskaffa en specifik reglering, givet att andra icke-liberala institutioner kommer kvarstå. Är det nödvändigtvis liberalt att öppna gränserna helt, givet att välfärdsstaten fortlever?

Gränser och dess legitimitet

Frågan om det överhuvudtaget är legitimt att reglera invandringen avgörs i mångt och mycket av hur man ser på ett land. Äger dess medborgare i någon mening landet gemensamt? I så fall har de rimligen rätt att gemensamt bestämma över landet i fråga. Caplan hävdar att det är ett socialistiskt synsätt. Ett land är i stället en samling människor som äger sina egna tomter och lägenheter och de borde få inhysa vilka människor de vill. Du har inte rätt att förbjuda mig från att ta hit min vän från Hong Kong och låta henne bo hos mig och så vidare.

Jag finner den åsikten attraktiv. Men också ganska irrelevant. Köper man det argumentet så köper man så klart den nyliberala ordningen där alla sköter sig själva. Alla får sälja sin bostad till vem de vill, men alla får också avstå från att betala för vad andra människor sysslar med. Hade vi levt i ett sådant samhälle hade jag köpt Caplans åsikt rakt av. Men givet att vi har ett samhälle där människor behagar kräva att andra ska delfinansiera de egna förehavandena blir det problematiskt. I Caplans värld skulle jag få smälla upp en skyskrapa helt fritt på min tomt. I verkligheten får jag inte ens bygga en brygga utan att fråga om lov. Och så vidare.

Jag stödjer en utveckling mot ett samhälle så som Caplan beskriver det, men vi är inte där än. Och i ärlighetens namn kommer vi nog aldrig att komma dit. Det bör förtydligas att mycket av det Caplan säger handlar om möjligheten att komma hit som arbetskraftsinvandrare, och därför är min återgivning av hans ståndpunkter något orättvis, eftersom vi redan slagit fast att arbetskraftsinvandring bör vara helt fri.

De flesta nyliberaler bör hålla med om att det är legitimt för en grupp människor inom ett område att frivilligt träffa ett avtal som säger att de boende gemensamt måste godkänna eventuella försäljningar av de bostäder som finns inom området. Så länge alla går med på detta frivilligt har inga rättigheter kränkts. Frågan är dock om nationen utgör en lämplig nivå för att genomdriva den här typen av regleringar på.

Det som talar emot är att det uppenbarligen är så att restriktioner kring invandringen inte delas av alla svenska medborgare. Det finns ett fåtal människor som vill släppa invandringen helt fri, och det är svårt att motivera att deras rätt att fritt ingå avtal med människor med andra medborgarskap bör inskränkas.

Å andra sidan måste man ha i åtanke att det är just en minoritet, och en väldigt liten sådan, som stödjer fri invandring i praktiken. Visst, många vill ha invandring, men alla som inte vill ha en helt okontrollerad invandring anser per definition att någon form av kontroll är legitim. Jag har ingen officiell data på opinionsläget, men jag skulle gissa att antalet människor som på allvar är för helt okontrollerad invandring uppgår till högst ett par tusen personer.

Ofta är det också just på nationell nivå som många av de trygghetssystem och regleringar som gör att viss invandring kan komma att vara kostsam, samt att dessa kostnader påtvingas andra, stipuleras. Även detta talar för att det, givet att vi redan idag har nationella regler som avviker från det liberala idealet, kan försöka åtgärda dessa problem på nationell nivå. Inskränks de liberala rättigheterna på nationell nivå genom att en välfärdsstat införs kan det också vara legitimt att försöka minska effekterna av denna välfärdsstat på nationell nivå.

Många renläriga liberalers snedsteg är att de tror på följande kedja:

1. Som liberal vill jag ha en minimal stat med få regleringar och oinskränkt avtalsfrihet.
2. Det är alltid bättre att som liberal vara motståndare till regler som inte är förenliga med den ideala liberala staten.
3. Givet att inskränkningar av invandringen ej är en del av den ideala liberala staten bör vi, enligt 2), avskaffa sådana begränsningar.

Det är punkt två som potentiellt är feltänkt. Tänk dig följande:

Antag att du som liberal inte tycker om statliga subventioner till de politiska partierna. Antag vidare att ett förslag lanseras om att ta bort bidragen till allianspartierna. Som liberal vill du såklart inte ha några subventioner, men det är inte alls uppenbart att du bör stödja förslaget. Givet att det finns andra subventioner kan ytterligare subventioner vara av godo. Ett ännu enklare exempel: Som liberal vill du ha extremt låga skatter, men givet att vi har stora offentliga utgifter kanske du inte vill sänka skatterna så att de offentliga finanserna kraschar och vi går in i en djup lågkonjunktur.

Inom nationalekonomin är denna typ av fenomen välkända, och kallas the theory of the second best. Givet att en variabel inte är optimal kan man komma närmare det globala optimumet genom att också tvinga andra variabler att anta andra värden än vad de haft i optimum. Detsamma gäller så klart invandring. Det är fullt möjligt att som liberal argumentera för att vi borde ha fri invandring givet att alla andra institutioner är optimalt konfigurerade, men att en begränsning av invandringen tar oss närmare det liberala idealet givet att andra variabler också avviker från den form de haft i den liberala staten.

Frågan liberaler måste ställa sig är: Om vi, genom att införa icke-liberala regler, kan ta oss närmare det liberala idealet, bör vi då göra detta? Jag är inte säker, men finner det inte absurt.

Många av de som utger sig för att vara för fri invandring även i en icke-liberal välfärdsstat som Sverige anser nog egentligen inte att en reglering i alla lägen är omoralisk. I stället är de för fri invandring av konsekvensetiska skäl. Och konsekvensetik är, som nämnts tidigare, inte vad vi sysslar med i denna serie. Nu ska vi göra något farligt: Vi ska studera ett hypotetiskt fall. SNÄLLA, vårda förmågan till abstrakt tänkande och börja inte skrika om att jag implicerar det ena eller det andra.

Antag att de renläriga liberalerna som jag, möjligen något orättvist, karikerat här får som de vill och Sverige öppnar sina gränser över en natt. Plötsligt börjar det sippra ut rapporter om att land X konstaterat att Sverige vore en jävligt strategisk bit land att kontrollera, så man beordrar några miljoner människor att flytta till Sverige för att rösta in en X-trogen majoritet som sedan avvecklar det svenska försvaret, exproprierar all mark och hyr ut hela landet till land X:s försvarsmakt.

Skulle dessa liberaler då säga ”jag är egentligen för en stark liberal konstitution som skulle försvåra/omöjliggöra den här typen av övertaganden, så eftersom det här inte hade kunnat hända i mitt ideala samhälle så kommer jag fortsatt vara för fri invandring och enbart be X snällt om att inte ta över Sverige”? Jag förhåller mig skeptisk. De som hade försökt förhindra övertagandet erkänner att reglering av invandring inte per definition är omoraliskt. Och de som inte hade försökt förhindra övertagandet har deklarerat att de är villiga att offra i princip alla andra liberala värden på den fria invandringens altare. Det är för mig en oförståelig position.

Vad jag skrivit ovan betyder inte att invandring bör regleras, eftersom jag inte visat att en begränsning av invandringen de facto tar oss närmare ett liberalt ideal givet välfärdsstaten och alla andra icke-liberala institutioner. Men det antyder att en reglering av invandringen kan vara legitim i ett land, givet att det har andra icke-liberala institutioner.

Introduktion till den renläriga liberalens missuppfattning

Invandring ser i praktiken sällan ut så som jag beskrev den i det föregående inlägget. Få svenska företag skickar ner erbjudanden om jobb och bostad till människor i Syrien. Låt oss därför lämna arbetskraftsinvandring* och invandring av högproduktiva specialister därhän. Sådan invandring har, mig veterligen, inga större baksidor att tala om och borde självklart vara helt fri.

Låt oss i stället fokusera på den något luddigt definierade invandringen av människor från i huvudsak utomeuropeiska länder som inte primärt invandrar på grund av att de tror sig ha goda möjligheter att söka lyckan på den svenska arbetsmarknaden. Människor som flyttar från någonting, snarare än till något. Flyktinginvandring och liknande. Detta är i fortsättningen vad som avses med termen ”invandring” och ”invandrare”, och kommer så vara i kommande inlägg.

Renläriga liberaler säger ofta att ”alla har rätt att flytta vart man vill”. Må så vara, men med dagens system blir påståendet snarare att ”alla har rätt att flytta vart man vill, och eventuellt försörjas av sina nya grannar”. Att invandra till Sverige är inte enbart att få rätt att ingå avtal med människor gällande bostad, arbete och dylikt. Som bonus får man tillgång till gemensamt finansierade trygghetssytem, infrastruktur, rättsväsende och dylikt. Det kan man tycka vad man vill om, men det är så det ser ut.

Många liberaler gör det lätt för sig och säger att eftersom de inte är för välfärdsstaten så kan de med gott samvete vara för fri invandring. Men den typen av resonemang svarar på en fråga som ingen ställt. Den relevanta frågan är i stället: ”Bör Sverige, givet att vårt samhälle kommer att vara organiserat ungefär som det är idag, tillåta mer eller mindre invandring?”

Jag är själv liberal och delar många andra liberalers syn på att om vi startat ett nytt samhälle borde vi antagligen inte reglera invandringen till samhället i fråga. Inte heller borde vi upprättat en omfattande välfärdsstat. Givet dagens system borde vi också röra oss i en sådan riktning. För dagspolitiken är det dock inte den ideala, utan den icke-ideala, teorin som är mest relevant. Förslag måste bedömas utifrån hur de påverkar dagens samhälle, inte hur de skulle påverka en liberal nattväktarstat.

Här finns två saker att reda ut:

- Har Sverige som nation rätt att överhuvudtaget reglera invandringen?
- Givet att all reglering inte är omoralisk, bör vi reglera den?

Det gör vi senare!

*I betydelsen människor vars produktivitet gör dem konkurrenskraftiga givet de relativt höga krav som ställs på den svenska arbetsmarknaden.

Till den fria rörlighetens försvar

Att reda ut de dilemman som finns inbäddade i invandringsdebatten är inte okomplicerat. Således kommer här ett antal inlägg på temat. Låt mig börja med att definiera mina tre starkaste skäl till att vara för fri invandring, så har vi något att utgå från:

För det första är fri rörlighet tyranniets motsats. Om människor har möjlighet att flytta från en geografisk ort till en annan dras mattan under förtryckarens fötter undan. Majoriteten av de förtryckarstater världen upplevt, som exempelvis Sovjet och Nordkorea, är därför noga med att kontrollera sina invånares rörlighet. Det är svårt för ett land som Sverige att påverka människors möjlighet att flytta från ett land, men vi kan åtminstone se till att de kan flytta till någonting annat; ett bättre land där de kan söka lyckan och få en andra chans.

 För det andra innebär en begränsning av invandringen en inskränkning av svenska medborgares avtalsfrihet. Om jag erbjuder en människa från ett annat land ett arbete och en bostad, och hon accepterar, vilken rätt har då tredje part att komma och förbjuda vårt avtal? Fri rörlighet gällande människor borde vara lika naturligt som fri handel är när det gäller varor, då allt annat vore en inskränkning av äganderätten och avtalsfriheten.

För det tredje verkar det rimligt att tro att fri rörlighet höjer det globala välståndet. Människor i fattiga länder har inte i huvudsak låg produktivitet på grund av att de är korkade eller lata, utan på grund av att de saknar den teknologi och de institutioner som svenska arbetare har tillgång till. När de flyttar till ett mer utvecklat land ökar deras produktivitet och resurser utnyttjas mer effektivt. Även om jag inte är utilitarist tycker jag att, allt annat lika, mer rikedom är trevligare än mindre rikedom.

Jag skulle vilja be läsaren att hålla dessa åsikter i huvudet inför kommande inlägg, så att vi undviker missförstånd gällande min grundinställning – och de förolämpningar som brukar bli följden av sådana missförstånd. Och notera att det enbart är frågan kring hur liberaler bör se på invandring som diskuteras. Andra etiska ingångar lämnas därhän.