CUF släpper klimatrapport

Idag släpper CUF en klimatrapport om vad politiker bör och inte bör göra. Budskapet är egentligen ganska enkelt: Vi behöver en klimatpolitik som är effektiv - som ger så stora utsläppsminskningar som möjligt per satsad krona - i stället för politiker som försöker planera fram den gröna frälsningen genom detaljregleringar och liknande. En effektiv klimatpolitik kräver i sin tur globala lösningar; eftersom många billiga utsläppsminskningar kan göras i länder med smutsigare energiproduktion än Sverige måste vi våga finansiera utsläppsminskningar i just dessa länder i stället för att, som klimatnationalisterna vill, bränna allt vårt krut på att "gå före" här hemma.

Läs gärna rapporten, och newsmill-artikeln. Magnus kommenterar också det hela.

Apropå...

Nu har det skett. På en flygning med en Boeing 747, tillhörandes holländska KLM, drevs en av motorerna delvis på ett biobränsle som minskar koldioxidutsläppen med 60-80 procent jämfört med traditionellt flygbränsle. De som förespråkar särskilda flygskatter, och vill straffa ut allt flyg söder om Sundsvall, bör få sig en tankeställare:

På vilket sätt är det klimatsmart att straffbeskatta en flygning som sker med biobränsle lika hårt som en flygning som sker med traditionellt flygbränsle? Varför inte beskatta utsläppen, snarare än själva flygandet? Och varför vill ni så innerligt slå ut ett transportslag som knyter ihop Sveriges och världens alla hörn, i stället för att stimulera teknikutveckling?

I min värld är utsläpp ett problem. Resande, upptäckandet av nya kulturer och en sammankopplad värld är det inte. Därför är jag för att beskatta alla utsläpp lika; inte detaljstyra olika branscher. Och därför är jag för teknikutveckling; inte en tillbakagång till förindustrialistisk tid.

Se mer hos SvD.

Demokratins brister del II - Att skyffla över kostnader på andra*

Tänk dig att ett förslag om att stänga Sveriges gränser, stoppa all handel och i stället se till att vi blir självförsörjande ska avgöras i en folkomröstning. Tänk dig att kostnaden om förslaget går igenom motsvarar 100 000 kronor per person. Vad blir då den förväntade kostnaden av att rösta för förslaget?

Det är inte 100 000 kronor. Snarare är det 100 000 * p kronor, där p är sannolikheten att det är din individuella röst som kommer att fälla avgörandet i omröstningen. Och desto fler människor som röstar, desto lägre är sannolikheten att just din röst fäller avgörandet och desto lägre blir den förväntade kostnaden av att rösta för förslaget; deltar tillräckligt många människor blir din röst allt mindre betydelse full och den förväntade kostnaden av att rösta för förslaget blir i princip noll.

Antag vidare att det finns en massa popvänster-människor som tycker att det är lite hippt att posera som globaliseringskritiker och därför värderar att rösta för förslaget om ökad isolation positivt, då det ger dem credd bland sina södervänner. Säg, till exempel att de värderar möjligheten att få rösta för protektionism till 100 kronor.

Om kostnaden för att rösta för förslaget är nära noll kronor och fördelarna värderas till 100 kronor ser vi att dessa människor kommer att rösta för förslaget; detta trots att effekten om förslaget går igenom blir en förlust på 100 000 kronor per person. Även om vi tar med den positiva känslan av att få posera som globaliseringskritisk i beräkningen blir nettoförlusten för de som röstade för förslaget 99 900 kronor!

Vad vi ser här är att politik är förenat med stora så kallade externaliteter: Eftersom den egna rösten inte spelar så stor roll har människor inga större incitament att sätta sig in i de frågor som behandlas; i stället kan man utan någon större förväntad kostnad rösta ”efter hjärtat” eller ”på känsla”.

Detta, att kostnaden av de egna handlingarna inte faller på en själv utan delas av alla, är precis den typ av externalitet som finns när företag släpper ut växthusgaser; kostnaderna av att göra det bärs inte enbart av företaget utan delas av alla. Insikten om dessa mekanismer har fått mången vänsterman att kräva politisk kontroll över näringslivet (”ekonomisk demokrati”), men vi ser alltså att politiken i många fall lider av samma brist.

Om en person själv får bära hela kostnaden av sitt agerande blir resultatet annorlunda. På en fri marknad står det alla fritt att välja att inte handla med människor utanför Sveriges gränser. Men, om detta görs direkt i stället för via politiken, kommer individen att själv drabbas av hela kostnaden; i vårt exempel 100 000 kronor. Inte ens söderkisen som värderar sin vänsterstil till 100 kronor kommer då att faktiskt leva som man lär, eftersom kostnaden om 100 000 är större än fördelen.

Människor som i valbåset röstar för ökad isolering och minskad handel är ofta mer frihandelsvänliga när de själva får välja mellan billiga utländska importer och dyra svenska varor. I valbåset behöver man inte stå för den vilja man vill påtvinga andra; på marknaden är man helt ansvarig för sina egna handlingar. Därför är det också bättre att fler beslut fattas på marknaden, och inte via politiken.

*Inlägget bygger på Caplans The Myth of the Rational Voter.

Demokratins brister del I

Något av det mest frustrerande som finns är människor som jämför sin egen politiks ideal med andras verklighet; som jämför sina marxistiska ideal om ett jämlikt och fritt samhälle med existerande marknadsekonomiers brister; som jämför sina miljöpartiska drömmar om ett grönt samhälle med hoppande rådjur i varenda buske med EU:s imperfekta system för handel med utsläppsrätter.

Vanligast är dock att jämföra marknadens misslyckanden med det himmelrike som sägs vara inom räckhåll om vi bara lämnar över makten över våra liv till politikerna. Således kommer här en liten miniserie om demokratins och politiken brister. I detta, seriens första inlägg, vill jag belysa att det inte finns något så enkelt som ett unikt "demokratiskt" beslut - ett beslut som alltid kommer att fattas i en demokratisk process och som till skillnad från resultatet av att låta beslutet fattas på marknaden stöds av "folket".

Tänk dig att vi har tre grupper av väljare - vänster-, mitten- och högerväljare - och att fyra personer är vänster, tre personer tillhör mitten och att två personer är höger. Antag vidare att dessa väljare ska rösta om något, t.ex. i ett riksdagsval, och att det finns ett antal alternativ som väljarna tycker olika mycket om. Situationen kan illustreras med bilden nedan:

Bokstäverna är de olika alternativen, och ordningen visar den inbördes ranking som de olika grupperna stödjer alternativen med. Vänsterväljarna vill helst se alternativ a, näst bäst för dem är alternativ e, tredje bäst är alternativ d och så vidare... Låt oss nu gå igenom resultatet för lite olika röstsystem:

Pluralitetsvotering
Alla röstar på sitt favoritalternativ och det alternativ som får flest röster vinner. I vårt exempel får alternativ a fyra röster, b får tre röster och alternativ c får två röster.

Vinnare: a

Plurality runoff
Alla röstar på sitt favoritalternativ och om ett alternativ får mer än 50 procent av rösterna vinner det. Om inget alternativ får 50 procent hålls en ny röstningsomgång där väljarna får rösta på något av de två alternativ som i första rundan fick flest röster. I vårt exempel får inget alternativ egen majoritet i första rundan (alternativ a får flest röster, men bara fyra av totalt nio), så en ny omgång hålls mellan alternativ a och b.

Vänstern röstar då på alternativ a och mittengruppen röstar på alternativ b, precis som de gjorde tidigare. Högern, med sina två väljare, kan inte längre rösta på sin favorit c, men eftersom de tycker att alternativ b är bättre än a så röstar de på b. Totalt får alternativ a fyra röster och alternativ b fem röster.

Vinnare: b

Parvisa jämförelser med enkel majoritet
Alternativ ställs mot varandra i par i en sorts turnering där det alternativ som får flest röster vinner varje omgång. Det här förfarandet behöver inte alltid ge en klar vinnare, men i vårt exempel vinner c alla sådana parvisa jämförelser.

c mot a: c får fem röster (mitten och högern) och a får fyra röster (vänstern).
c mot b: c får sex röster (vänstern och högern) och b får tre röster (mitten).
c mot d: c får fem röster (mitten och högern) och d får fyra röster (vänstern).
c mot e: c får fem röster (mitten och högern) och e får fyra röster (vänstern).

Vinnare: c

Bordaregeln
Detta är ett system där man får rösta på flera alternativ. I vårt exempel ger en väljare sitt favoritalternativ fyra poäng, det alternativ hon gillar näst bäst 3 poäng osv ner till det alternativ hon gillar minst, som får noll poäng. I exemplet får då alternativen följande poäng:

a: 4*4 + 3*0 + 2*0 = 16
b: 4*0 + 3*4 + 2*1 = 14
c: 4*1 + 3*3 + 2*4 = 21
d: 4*2 + 3*1 + 2*3 = 17
e: 4*3 + 3*2 + 2*2 = 22

Vinnare: e

Approval voting
Här röstar väljarna på alla alternativ som de accepterar; dvs. de röstar på flera alternativ och alla alternativ man röstar på får en röst/ett poäng var. Säg att vänstern röstar på sina tre favoritalternativ, dvs. a, e och d, mittengruppen röstar på sina två favoriter, dvs. b och c, och högern röstar på sina två favoriter, c och d.

a: Får fyra röster från vänstern och inga röster från de andra grupperna; totalt fyra röster.
b: Får tre röster från mittengruppen och inga röster från de andra grupperna; totalt tre röster.
c: Får tre röster från mittengruppen och två röster från från högern; totalt fem röster.
d: Får fyra röster från vänstern och två röster från högern; totalt sex röster.
e: Får fyra röster från vänstern och inga röster från de andra grupperna; totalt fyra röster.

Vinnare: d

Vad vi kan se är alltså att det inte finns någonting så enkelt som ett ”demokratiskt” alternativ. Olika processer, som alla kan klassas som demokratiska, ger helt olika resultat! Och om vi vet att olika demokratiska processer ger olika resultat är det ganska naturligt att ifrågasätta demokratiskt beslutsfattande som sådant; hur kan det vara legitimt att flytta makt från individen till den politiska sfären om det politiska beslutsfattandet är så pass osäkert och lättmanipulerat?

Många marknadskritiker kräver politisk kontroll över människor och marknader och argumenterar för att politiken kan garantera ett resultat som folket är nöjda med. Vad exemplet ovan visar är att så inte är fallet; det finns ingen unik "folkvilja" eller särskilt "allmänintresse" som kommer till uttryck via demokratiska omröstningar. Olika politiska system kan ge helt olika resultat, och det finns ingen garanti för att de politiska utfallen är bättre än resultatet av att låta folk bestämma över sig själva och uttrycka sina preferenser på marknaden i stället.

Varning för röd gubbe!

Det har utbrutit en mycket märklig diskussion om huruvida Centerpartiet på ett trovärdigt sätt kan ifrågasätta Vänsterpartiets kommunistiska historia. Ola Larsmo skrev igår i DN Kultur att Centerpartiet borde sopa framför egen dörr; syftandes på partiets tveksamma ställningstagande i... ska vi kalla det rasfrågor?

Larsmo har självklart fått medhåll från annat håll, men även lite mothugg. För mig är Larsmos och de andras kritik helt och hållet oförståelig. Centerpartiet var i många avseenden dumma i huvudet på 30-talet; alltför många centerpartister landade snett i sin syn på de "främmande raselementen". Men: Centerpartiet var i många avseenden dumma i huvudet också på 70-talet; i min bokhylla står boken Var står Centern?, skriver ett antal unga centerpartister, i vilken de med emfas argumenterar för vikten av planekonomil. Kapitlet Planera samhället! inleds med följande mening: "Den socialdemokratiska politiken har i mångt och mycket lett till det oplanerade samhället" och därefter följer ett frontalangrepp på 70-talets socialdemokrater för att de inte har gått tillräckligt långt i planekonomisk riktning!

Centerpartiet har, som de flesta partier, alltså haft ett antal politiska dikeskörningar under sin livstid. Men, och det här är min poäng, det finns väl ingen som på fullaste allvar tror att dagens Centerparti inte har tagit avstånd från 30-talets raspolitik eller 70-talets planekonomiska experiment? Håll i minnet att Centerpartiet slogs mot övergångsregler för medborgarna i de nya medlemsstaterna i EU, var drivande i debatten om vård för papperslösa, var med och öppnade den dörr till arbetskraftsinvandring som sossarna för ett antal decennier sedan slängde i ansiktet på hundratusentals människor som ville komma hit och skaffa sig ett bättre liv och så vidare. Att vi inte är för planekonomi är väl heller ingen hemlighet...

Kontrasten till Vänsterpartiet är för mig synnerligen tydig. Jag har tidigare skrivit om hur dagens - ja, dagens! - vänsterpartister stödjer Kubas diktatur, tycker att kommunismen har "en stolt historia" och hellre väljer diktatur före demokrati. Ett antal av dagens SSU:are och medlemmar i Grön Ungdom saknar också en moralisk kompass i valet mellan demokrati och diktatur.

Detta är för mig skillnaden. Vänsterpartiets historia är en historia av hoppande från den ena diktatorns knä till den andre. Man har varit socialismens största slampor; en kortvarig men passionerad älskare som gladeligen blivit, ursäkta uttrycket, ass raped av allehanda totalitära regimer. Och de har inte lärt sig! Man har inte givit upp hoppet om socialismen. Ung Vänster kallar sig fortfarande marxister, efter mer än 100 års erfarenhet av vad den ideologin har fört med sig i form av lidande och fattigdom.

Alla partier har varit mer eller mindre idiotiska under åtminstone delar av sitt liv, men Vänsterpartiet är i en annan klass när det kommer till att inte lära av de egna misstagen. Därför, menar jag, är det helt legitimt att som centerpartist vara kritisk mot Vänsterpartiets fortsatta velande i valet mellan frihet och förtryck.

Och sådär appropå det tidigare inlägget...

... kan man ju undra hur ett liberalt parti kan få för sig att det samma sak att stjäla en vara eller tjänst som att köpa densamma. Det är nämligen den åsikt som den miljöpartistiske riksdagsledamoten Esabelle Dingizian ger uttryck för när hon skriver om att sexköp bör likställas med människohandel.

Att en person frivilligt säljer en tjänst - som t.ex. massage, sex eller städhjälp - till en annan person är alltså, i Dingizians värld, lika omoraliskt som att denne andre person förslavar den förste. Att i samförstånd ingå ett avtal är lika vidrigt som att en part med våld tvingar den andre att följa någon annans vilja en den egna.

Så mycket för individers rättigheter, frivillighet, liberalism och frånvaro av statligt förmynderi. Skål, ta mig fan!

Öh?

Jag har vare sig den intellektuella förmåga eller den tid som krävs för att på allvar ge mig in i "bör liberaler rösta på Miljöpartiet"-debatten. Men dagens artikel av Maria Wetterstrand på Newsmill är jävligt underlig. Hon skriver att det för henne är helt naturligt att socialliberaler bör tilltalas av MP. Två påståenden i artikelns inledning får mig att fundera kring vad Wetterstrand egentligen menar med epitetet socialliberal.

För det första skriver hon att socialliberalismen är "en sorts antites till det populistiska kortsiktiga perspektiv som allt mer präglar svensk politik." What?! I min värld består Sverige av åtminstone fem mer eller mindre socialliberala partier (vänstern och möjligen KD undantagna) som tillsammans har typ 90 procent av opinionen bakom sig. Om det är något som präglar svensk politik idag är det väl att den styrs av en samling lika beige som ointressanta socialliberaler.

För det andra skriver Wetterstrand att "socialliberalismen innebär en tanke om att politik ska utgå från principer. Tydliga sådana principer är individens rätt, frihet och självförverkligande." Ursäkta upprepningen, men: What?!

Är det något som kännetecknar en socialliberal är det väl att hon är helt jävla oförutsägbar och inte erkänner några principer utom att man som politiker gör klokt i att inte ha några åsikter förrän man stoppat upp fingret i skyn och känt vartåt det blåser? FP är det tydligaste exemplet: Ibland ska man vara hårda och ställa krav; språktest, ordning och reda samt ett större försvar är högprioriterat. Ibland ska man vara mjuka och snälla; fri invandring, gömmande av flyktingar och upprätthållandet av systembolagets monopol är ödesfrågor. Ibland vill man sälja ut Vattenfall, ibland vill man höja ersättningarna i arbetslöshetsförsäkringen. Ibland tycker man att individen står i centrum, ibland har man tjocka genusglasögon på. Och så vidare...

Nu säger jag inte att det bara är Folkpartiet som är helt jävla galna, det är Centerpartiet (helt fri arbetsmarknad, men gärna lite subventioner till våra bondemedlemmar), Moderaterna (Apoteket kan vi vara utan, men Svenska Spel är en strategisk del av det svenska samhället) och Kristdemokraterna (vi är vanligt folks förespråkare, så länge inte vanligt folk har sex, super, slåss eller svär) också. Sossarna ska vi inte ens prata om... Men: Gemensamt för alla dessa feel-good-partier och deras strävan efter att kombinera individualism med statlig styrning på områden som man känner extra stark för - det vill säga deras strävan efter att vara goda socialliberaler - är att de är helt och hållet principlösa.

Redan ett stycke in i Wetterstrands artikel skulle man alltså kunna fråga sig om hon verkligen pratar om liberaler. En annan godbit är för övrigt följande:

"Jag är helt övertygad om att man på sikt uppnår mycket mer genom att använda sig av rättigheter än batonger." Vad betyder det? Allvarligt talat... Jag förstår inte...

Nog med gnällandet. Jag gillar många av Wetterstrands förslag på områden som rör entreprenörsskap, integration och så vidare. Eller... förslag är det ju inte, det är ju bara en massa fina ord om att entreprenörer är viktiga och invandring av godo. Ingenting sägs om vad man inom vänsterkartellen vill göra för att nå de fint formulerade framtidsvisionerna.

Och slutligen: Hur går alla dessa fina ord om individens rättigheter och formuleringarna om vikten av ett gott företagsklimat ihop med att man vill tvångsreglera fram kortare arbetstider, förbjuda räntor, straffbeskatta valutatransaktioner, subventionera socialiseringen av företag och så vidare? Kanske har Wetterstrand rätt; kanske är Miljöpartiet det bästa alternativet för alla de principlösa latteliberaler som inte vet vad de egentligen tycker och vars främsta politiska ledstjärna är att själva försöka framstå som riktigt snälla och hippa

PS.
Läs Ingerö om socialliberalismen.

Chefen rapporterar

Magnus Andersson utkommer inom kort med en bok där han dels berättar om ungdomars klimatarbete i olika delar världen och dels drar upp linjerna för en framtida klimatpolitik. Nu finns en teaser i form av första kapitlet som ljudbok att ladda ner. Mer info finns på Magnus blogg.

Nykomling på bombhögerns topplista

Hörde den här låten under min vistelse i land of the free. Förtjänar en plats bredvid Toby Keith i ipod:en!

Allvarligt talat...

Ungdomsförbundet till Sveriges största parti stoltserar på sin hemsida med att man busringer andra partier. Är det då extremt rolig och vass politisk satir som presteras? Är det några massiva avslöjanden som görs? Nej. Det är helt enkelt... busringningar utan något som helst innehåll.

Jävligt seriöst. Säger det måhända en del om SSU:s intellektuella kapacitet?

¨