Klass mot klass; grupp mot grupp; människa mot människa

(Väl medveten om min något haveristiska hållning...)

Det finns ingenting som är så skruvat som när staten och dess företrädare vill få oss att tro att eftersom de har påtvingat oss en massa härliga trygghetssystem så är det inte mer än rätt att vi medborgare betalar tillbaka lite. Eftersom det offentliga betalar din sjukvård så har man till exempel rätt att straffbeskatta sådan verksamhet som innebär att du skadar dig själv. Du belastar ju inte bara dig själv, utan också sjukvården, om du röker, dricker och äter i för stora mängder.

Att du inte tillfrågats om huruvida du vill att dina sjukvårdskostnader ska betalas av staten är irrelevant. Solidariteten må vara påtvingad, men solidaritet är det! Särskilt intressant blir det när man betänker att det finns mycket som tyder på att det är billigare att dö av lungcancer än att tillbringa ett decennium på hem innan man långsamt somnar in efter att ha ätit sin sista fullkornsnattmacka.

Det ända sättet att hävda att rökning är farligt för samhället är om man samtidigt driver tesen att "förlorade skatteintäkter" ska behandlas som en kostnad. Det förutsätter att inte bara människors arbete, utan även deras potentiella framtida arbete, tillhör staten.

Men idén om att man "ska bära sina egna kostnader" verkar ha fått fäste. Inte så att du själv ska betala för vad du väljer att utnyttja för tjänster - konsumtion ska inte avgöras av tjockleken på plånboken! - men väl din eventuella belastning på de system som du tvingats in i.

Och därför blir folk som föreslår skatt på män, tjockisar och fyllon tagna på allvar.

Det roliga är att det ofta är välfärdsstatens och den generella välfärdens främsta försvarare som stödjer sådana tokerier. Att det är ett sluttande plan (ja, det existerar;) ) mot ett grupp-mot-grupp-tänkande och statliga definitioner av über- och untermensch (hoppas inte skolan blockar bloggen nu) glöms bort i den vilda jakten på välfärdssnyltare.

Man får välja. Jag ser gärna att man har en utbyggd välfärd, men också att man låter folk leva sina liv efter eget huvud. Om man nödvändigtvis ska gå in och peta i folks mat så får man åtminstone ge dem en möjlighet att hoppa av det skenande (men miljövänliga) tåget.

Lägesrapport

Finanspolitiska Rådets rapport, med det högst originella namnet Svensk Finanspolitik, är nu läst. Nedan följer några korta tankar (som dock tyvärr summerar upp till ett ganska långt inlägg):

Arbetslösheten

•Välfärdsstaten är i behov av hög sysselsättning för sin överlevnad. "Om t ex 10 000 arbetslösa börjar arbeta förbättras de offentliga finanserna med nästan 3 mdr kr." (s 159)

•"Vår bedömning är att reformerna medför att jämviktsarbetslösheten sjunker med ungefär en procentenhet på lång sikt, men också att jämviktsarbetslösheten redan under 2008 kommer att falla påtagligt." (s 136)

•"Fram till 2010 väntas konjunkturläget försvagas, vilket normalt skulle innebära högre arbetslöshet och högre utgifter. Men strukturreformerna på arbetsmarknaden (jobbskatteavdraget och a-kassereformen) väntas verka i motsatt riktning så att arbetslösheten inte påverkas nämnvärt." (s 143)

•"Det finns ett starkt teoretiskt stöd för att en avtagande ersättningsprofil [inom a-kassan] främjar återgång till arbete. Med en avtagande ersättning kan drivkrafterna för att söka efter arbete hållas uppe, samtidigt som det omedelbara försäkringsskyddet vid friställningar kan förbli jämförelsevis högt." (s 177-178)

•"Forslunds slutsats [i en rapport som agerat underlag] är att de sänkningar av a-kasseersättningen som gjorts på sikt kan antas minska arbetslösheten med mellan 0,5 och 1,8 procentenheter. Jämviktsarbetslösheten före reformerna bedöms av Forslund ha varit ca 6 procent …" (s 178)

•Effekten av reformerna för de deltidsarbetslösa är dock inte lika uppenbara. "Det finns visst stöd för att det tar längre tid för deltidsarbetslösa med a-kassa att lämna arbetslösheten än för dem som inte har a-kassa. … Man bör [dock] också vänta sig att möjligheten att uppbära a-kassa på deltid kan främja sysselsättningen därför att den skapar drivkrafter att arbeta deltid i stället för att vara heltidsarbetslös. … Sammantaget är det omöjligt att utifrån befintlig forskning förutsäga huruvida reformen på lång sikt kommer att öka eller minska det totala antalet arbetade timmar." (s. 179)

•Den ändrade finansieringen av a-kassan får också kritik. "En viktig fråga gäller de höjda medlemsavgifternas effekt på anslutningen till a-kassorna. Det är anmärkningsvärt att denna fråga inte ägnats större uppmärksamhet i förberedelserna av reformen. En möjlig förklaring är att man från början tänkte sig en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring."(s. 181)

Och vidare: "Jobbskatteavdraget … syftar till att öka lönsamheten av arbete. Samtidigt motverkas detta av att de höjda akasseavgifterna bara gäller personer i arbete: arbetslösa och sjukskrivna undantas. Ett bättre alternativ skulle ha varit att kombinera en lägre avgiftshöjning med ett lägre jobbskatteavdrag. I så fall skulle man ha kunnat undvika den stora minskning av medlemskapet i a-kassorna som skett." (s. 182)

•Men: "Jobbskatteavdraget skulle förmodligen vara effektivare om det var mer lättöverskådligt." (s 192)

•"Sammanfattningsvis bedömer vi att den nuvarande regeringens sysselsättningspolitiska reformer i flertalet fall verkligen kommer att leda till ett ökat antal arbetade timmar och ett minskat utanförskap." Och vidare: "Tillsammans kan dessa åtgärder [a-kassereformen och jobbskatteavdraget] kanske reducera jämviktsarbetslösheten med så mycket som en procentenhet." (s 213)

Hushållsnära tjänster och nystartsjobb

•"Det finns väl etablerade teoretiska argument för att skattelättnader för branscher som producerar hushållsnära varor och tjänster gör skattesystemet mer effektivt." (s 205)

•"Av Budgetpropositionen för 2007 framgår att skattereduktionen för hushållsnära tjänster uppskattas öka sysselsättningen med mellan 3 000 och 19 000 personer." (s 206)

•Effekterna av Nystartsjoobben är inte uppenbara - det finns en risk för att de tränger ut "vanliga" jobb. "Subventionerad sysselsättning kan dock ha en positiv nettoeffekt på sysselsättningen även om undanträngningen på kort sikt är fullständig. Så kan vara fallet om de som trängs undan har en starkare ställning på arbetsmarknaden än de som får jobb till följd av subventionen." (s 210)

•Men: "Att införa selektiva sänkningar av arbetsgivaravgifterna för olika grupper gör skattesystemet krångligare, mindre enhetligt och svårare att genomskåda. Det strider därmed mot en viktig princip för ett bra skattesystem." (s 211) Dessutom leder "... det faktum att nystartsjobb … räknas in i den reguljära sysselsättningen till att genomskinligheten i arbetsmarknadsstatistiken försämras." (s 212)

•Förslaget om att gynna tjänstesektorn hade en god teoretisk grund, men drogs med gränsdragningsproblem och EU-krångel. Det nya förslaget, om att sänka arbetsgivaravgifterna för ungdomar, är dock inte en optimal lösning:

"En del ungdomar har säkert svårt att komma in på arbetsmarknaden, men det gäller långt ifrån alla. Sänkta arbetsgivaravgifter är förmodligen ett ganska ineffektivt sätt att öka sysselsättningen för denna grupp." (s 212)

Något som kan vara viktigt att ha med sig inför kommande konjunkturavmattning:

"… man bör vänta sig att de huvudsakliga effekterna av de sysselsättningspolitiska åtgärderna kommer i framtiden i form av att den genomsnittliga sysselsättningsnivån över konjunkturcykeln blir högre än som annars skulle vara fallet. Det betyder att en eventuell tillfällig uppgång i arbetslösheten i en kommande lågkonjunktur inte heller är något tecken på att regeringens sysselsättningspolitiska reformer skulle ha misslyckats." (s 214)

Socialförsäkringar

•Förslaget om att förbjuda tilläggsförsäkringar som överstiger en viss nivå, som jag försvarat tidigare, får stöd av rådet. Såväl oppositionen som arbetsmarknadens parter får sig en släng av sleven: "Ett förslag som kan motiveras utifrån forskning, men som regeringen fick backa från efter hård kritik från både facket och Svenskt Näringsliv, gällde den s k minskningsregeln. ... Även Socialförsäkringsutredningen har påpekat det problematiska med en utformning där kompletterande försäkringsgivare fyller ut den statliga ersättningen utan att bära hela kostnaden för detta. … Det är uppenbart att regeringen inte lyckats förklara problematiken på ett tillräckligt pedagogiskt sätt. Varken oppositionen eller arbetsmarknadens parter kan heller sägas ha varit särskilt behjälpliga för att få till stånd en nyanserad debatt." (s 187)

•Sammantaget verkar reformerna i rätt riktning. "Reformerna av sjukförsäkringen kan förväntas öka antalet arbetade timmar. Man angriper den höga sjukfrånvaron från olika håll. De olika komponenterna i reformpaketet syftar till att skapa drivkrafter till arbete, att stärka arbetsförmågan och att stärka efterfrågan på arbetskraft som varit långtidssjukskriven."

•Men, de genomförda reformerna borde vara mer transparanta och man får kritik för att man smygsänker ersättningsnivåerna utan att berätta vad man gör.

Fördelningspolitik

•OBS!!! "Jobbskatteavdragen leder enligt Tabell 8.3 till minskad inkomstspridning …" (s 202)

•Effekterna blir de motsatta av reformerna av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten.

Fastighets- och förmögenhetsskatt

•"… det [är] ur effektivitetssynpunkt väsentligt att avkastningen beskattas på samma sätt. Om bostadskapitalet beskattas lindrigare än andra kapitaltillgångar skapas incitament för en omfördelning av kapitalet till bostadssektorn från andra delar av ekonomin." (s 217)

Man erkänner dock att det fanns ett problem i att ett hus inte genererar någon inkomst att betala skatten med, men anser ändå att detta kan lösas med begränsningsregler o.dyl. Vidare skriver man att inlåsningseffekter kan uppkomma, som inverkar negativt på rörligheten även på arbetsmarknaden.

•"Avskaffandet av förmögenhetsskatten var en väntad reform som kan motiveras av effektivitetsskäl." (s 226) Dessa skäl är dock inte främst de som regeringen anför, om ökat nyföretagande och liknande.

•Istället borde en höjning av fastighetsskatten kombinerats med avskaffandet av förmögenhetsskatten. Det hade också varit bättre fördelningspolitiskt (om en jämn fördelning är eftersträvansvärd). Noteras bör dock att:

"Med slopandet av arvs- och gåvoskatten 2005 kan man dessutom argumentera för att
förmögenhetsskatten blev närmast frivillig. Den som inte har velat betala förmögenhetsskatt har sedan 2005 haft goda möjligheter att överföra tillgångar till familjemedlemmar och andra och på så sätt hamna under gränsen för den beskattningsbara förmögenheten. Ska man ha en förmögenhetsskatt är det av detta skäl motiverat att också ha en skatt på arv och gåvor." (s 228) Det var alltså socialdemokraterna som tog udden av förmögenhetsskatten, så att klaga på Alliansen på denna punkt känns något underligt.

Avslutande tankar

"Den nuvarande regeringen har haft en uttalad ambition att grunda sin politik på forskningsunderlag, en ambition som vi finner berömvärd. Det finns forskningsstöd för att flera av de reformer som har genomförts i syfte att öka sysselsättningen, som jobbskatteavdraget, avdraget för hushållsnära tjänster och den lägre a-kassan, också bidrar till detta." (s 230)

Jobbfrågan sköter man sammanfattningsvis bra, och den bör bli en tillgång för Alliansen inför 2010. Man får viss kritik för att analysarbetet varit bristfälligt, men den uttrycks i förstående termer. De tre stora misslyckandena, såväl valtaktiskt som ekonomiskt, är reformen av fastighetsskatten, försöket att skattemässigt gynna tjänstesektorn samt den ändrade finansieringen inom a-kassan.

Man bör genomgående bli bättre på att förklara vad man gör, och varför man gör detta. Det skulle underlättas om inte alla reformer nödvändigtvis behövde vara så förbaskat komplicerade. Den samlade bilden är dock positiv; välfärdsstaten kräver en hög sysselsättning och denna ökar tack vare Alliansens politik.

Personligen hoppas jag att kritiken tas till vara och inte blir ett populistiskt slagträ som används av oppositionen. Man kan inte kritisera regeringen för att inte föra en tillräckligt effektiv ekonomisk politik utan att samtidigt vara bättre själv. Att föreslå höjd a-kassa, återinförd förmögenhetsskatt och höjd skatt och samtidigt vara kritisk till att regeringen inte lyckats med alla sina reformer går inte ihop.

...

Ris och ros verkar det bli i finanspolitiska rådets rapport. Jobbskatteavdrag och sänkta nivåer i a-kassan vs. fastighetsskatt och finansiering av a-kassa. Läs själva här. Återkommer säkert i frågan...

Congrats!

Israel fyller 60 år idag och det är bara att lyfta på hatten och imponeras av att man lyckats så pass väl med bygga upp en rik demokrati, trots att förutsättningarna varit de sämsta tänkbara och trots att man är ett av få länder i regionen utan stora oljetillgångar.

För en lite längre utläggning kring landets historia, läs gärna Erixon.

Samtidigt kan man inte låta bli att önska sig att dagen då vi kan fira födelsen av en palestinsk stat snart är här.

Jag skulle vilja drista mig till att lista två av de största missförstånden i svensk debatt angående konflikten:

•Man tror på allvar att det funnits en palestinsk stat tidigare, som israelerna helt plötsligt ockuperade. Hela den här "60 år av ockupation"-retoriken bygger på denna missuppfattning och är djupt olycklig. FN delade upp det brittiska mandadet i två stater. Araberna accepterade inte en judisk stat, oavsett storlek, och försökte via anfallskrig utplåna Israel. De förlorade (som vanligt höll jag på att säga) dock och Israel vann en del mark. Det gjorde även Egypten (som ockuperade gazaremsan), Jordaniern (som tog västbanken) och Syrien (som tog en del land som enligt FN:s delningsplan skulle tillfallit Israel).

Man hade alltså möjlighet att skapa en palestinsk stat för 60 år sedan, men i stället valde man att gapa efter mycket.

•Staten Israel tros bygga på etnisk rensning, och man blandar ihop enskilda händelser med det faktum att drygt 700 000 araber flydde från Israel under självständighetskriget. En del av araberna - främst medel- och överklass - flydde innan kriget brutit ut i hopp om att kunna återvända när Israel besegrats. Andra flydde när kriget rykte närmare. Vissa flydde på uppmaning av araber, och ytterligare andra blev bortkörda. Det senare är självklart oacceptabelt. Viktigt att komma ihåg är dock den judiska flyktingström som gick i motsatt riktning; 870 000 judar flydde under 40-talet från bl.a. förföljelser i arabvärlden. Skillnaden var att dessa togs om hand av landet man flydde till medan de arabiska flyktingarna inte behandlats lika väl av de omkringliggande staterna. Detta är på intet sätt Israels fel.

Man hör ofta folk prata om palestiniers situation i Israel under historiens gång, men få pratar om judars situation i arabvärlden eller i de palestinska områdena.

I stället för fakta; förvirring

Att debattera utifrån skilda verklighetsuppfattningar är bland det mest frustrerande som finns. Förståelse för motpartens argument omöjliggörs. Tänk Israel-palestina...

Problemet är att samma sak håller på att hända i jobbfrågan. Det är självklart smart av oppositionen att röra ihop det så mycket som möjligt. Man har ju inga chanser att vinna en seriös debatt utifrån fakta, så det bästa man kan hoppas på är att förvirra åhörarna så till den ringa grad att någon uppgivet konstaterar att "med statistik kan man bevisa allt" (för övrigt det mest idiotiska jag hört).

Därför är det med spänning som jag ser fram emot Finanspolitiska Rådets första rapport, som publiceras nu på torsdag. Då får vi en objektiv bedömning av finanspolitikens effekter. Särskilt kul är att jag hade en av ledamöterna, Martin Flodén, som lärare i makro - han var störtskön. Kanske kan rapporten utgöra en blocköverskridande grund att stå på. Visserligen kommer de borgerliga att ta åt sig äran för allt som är positivt samtidigt som oppositionens gnäll och överdrifter kommer att komma som ett brev på posten. Men hoppas kan man ju alltid...

Siffror ljuger inte - de är bara politiskt inkorrekta

Ekonomer är ett konstigt släkte. De uppfattas med all rätt ofta som amoraliska och känslokalla. Även personer som Bergh, med en politisk bakgrund, kritiserar sällan reformer i andra termer än ekonomisk effektivitet. Ett 50-procentigt skattetryck är ok, så länge skattebaserna är breda och stabila och de snedvridande effekterna minimeras. Att folk jobbar mer för staten än för sig själva är aldrig något problem i sig.

Det kan självklart vara frustrerande för den idépolitiskt intresserade. Och torr fakta vinner definitivt inga val. Men man kan ändå inte låta bli att gilla inställningen att allt går att mäta och värdera. Det leder nämligen också till att ekonomer ofta skiter fullständigt i vad som är politiskt korrekt - och det är alltid uppfriskande!

Till exempel bör kanske pojkar få mer skolpeng än flickor? Studiemedlen bör kanske höjas för ingenjörer (som i hög grad bidrar till ett lands tillväxt) men sänkas för andra studenter? Och när det gäller den gamla klyschan att liv inte kan värderas så har man självklart fel - staten bör rädda liv om det kan göras till en kostnad som understiger 21 miljoner kronor i 2006 års prisnivå (!).

Måste man prata så mycket när man talar?

Jag har ingenting emot att människor inte håller med mig. Tvärt om finns inget tråkigare än ryggdunkar-klubbar där alla tänder på sin kollektiva briljans. Men... Det finns ingenting jag ogillar - föraktar, om vi ska bli lite bombastiska - mer än människor som ljuger eller är medvetet intellektuellt ohederliga.

SSU har nu släppt sitt tiopunktsprogram för fler jobb. Tio är ett jämt och klatschigt tal och upplägget påminner om allehanda tolvstegsmetoder. Men lyssna på inledningen:

"Först drabbades vi genom hela uppväxten av den förra moderatregeringens ekonomiska haveri som medförde nedskärningar i skolan. Nu tvingar Mats Odell oss att bo hemma hos föräldrarna på grund av bostadsbristen. Nu tvingar Sven-Otto Littorin oss att ta otrygga jobb eller vara öppet arbetslösa."

Var börja? Det upprörande är inte att man har fel: Har man hört talas om devalveringar? Tror man på allvar att bostadsbristen uppkom för ett och ett halvt år sedan? Är det sämre att vara öppet arbetslös än gömd och glömd i någon hastigt påkommen åtgärd?

Min fråga är om man på fullaste allvar tror på vad man själva säger? Jag tror för gott om SSU:arna för att ens i min vildaste fantasi föreställa mig det. Återstår då att man medvetet för väljarna bakom ljuset.

Varför säger man inte bara som det är? "Visst, Borgs besparingar kan säkert trycka ut ett antal tusen personer på arbetsmarknaden. Men, de allmänna neddragningarna drabbar så många fler som verkligen har det svårt. Priset är för högt! Och jobben är i alla fall lågavlönade. Vi vill satsa på allmän kompetenshöjning och se till att det finns ett gott skydd att falla tillbaka på. Det gynnar risktagande och därmed entreprenörskap."

Varför måste man nödvändigtvis skrika sig hes om saker som inte stämmer?

Det här med ide är inte en så dum idé...

Nu rör den röda björnen på sig. Sossarna har börjat prata politik! Eller: de vill i alla fall få oss att tro att de har gjort det.

Och debatten har inte låtit vänta på sig.

Wagenius har, med anledning av Astudillos och Östbergs artikel på DN-Debatt, ett tänkvärt inlägg. I artikeln hävdar de båda socialdemokraterna att deras politik är rätt, med argumentet att folk tror att den är rätt (!). Jobbskatteavdraget (steg ett och två) leder inte till en varaktig sysselsättningsökning om 70 000 personer, sänkt förmögenhetsskatt leder inte till ökad ekonomisk standard för alla inkomstgrupper, avdrag för hushållsnära tjänster har absolut inte lett till att branschen växt med 50 % eller att 45 000 ansökningar inkommit - för det har svenska folket sagt!

"... de tillfrågade placerar regeringens eget favoritförslag - sänkt skatt för dem som förvärvsarbetar - först på femte plats. Mindre än en femtedel anser att detta är ett effektivt förslag för att bekämpa arbetslösheten."

Jamen det var ju skönt att höra! Vad ska vi med Finanspolitiska Rådet till när vi kan fråga folket om hur Sveriges finanspolitiska ramverk bör utformas för att maximera möjligheterna att nå full sysselsättning?

Skämt åsido. Tron på att demokrati, och därmed majoritetens åsikter, har något egentligt egenvärde är egentligen absurd. Det må vara det minst dåliga system vi har, men rätt är rätt - oavsett vad folket anser. Att de sen självklart ska få rösta i enlighet med sina missuppfattningar är en annan femma...

Annat som bör noteras är att man upprepar den gamla semilögnen om att nystartsjobben är ett misslyckande då "färre än var tionde som hade ett nystartsjobb fick fortsatt anställning." Angående entreprenörskap och företagande vill man tydligen att "det alltid [ska] löna sig att våga." Oklart hur detta ska uppnås dock.

Vad är då kontentan av Östergs och Astudillos intellektuella överläggningar? Vad är deras slutsatser kring till exempel utformningen av den finanspolitiska inriktningen? Jo: "Sverige tjänar på rättvisa."

Kommentarer är överflödiga...

Felaktiga rättigheter?

Det här med ”mänskliga rättigheter” är knepigt. Uttrycket används ofta som synonym för de rättigheter som FN har definierat i sin deklaration om mänskliga rättigheter. På CUF:s förbundsstämma föranledde detta en diskussion kring huruvida vi endast ska bry oss om de 21 första punkterna eller om hela härligheten ska användas. Utfallet blev att vi räknar alla dessa ”rättigheter” som likvärdiga.

Såhär i efterhand har jag svårt att förstå vad vi diskuterade. Jag menar, är inte alla FN:s rättigheter ganska flummiga? Vad säger att det är just denna uppsättning rättigheter som är den optimala?

Anledningen att jag inte gillar pratet om mänskliga rättigheter är att det ger intrycket av att de existerar. Existerar i betydelsen att de står över mänskligt beslutsfattande och människans intellekt alltså. Sanningen är ju att de är en ganska urvattnad kompromiss mellan en massa stater med olika uppfattningar om vad som är viktigt här i livet.

Då har jag större förståelse jänkarna, som hävdar att det är Gud som givit dem deras fri- och rättigheter.

Jag är medveten om att FN och dess deklarationer säkerligen är ett bra realpolitiskt verktyg att använda sig av. Men det betyder väl inte att vi nödvändigtvis måste förhålla oss helt okritiska? Vad hände med rätten till liv, frihet och egendom? Strävan efter lycka kanske?

Eller är rätten att ”njuta av konsten” (artikel 27), rätten till avgiftsfri och obligatorisk (!) utbildning (artikel 26) och rätten till betald semester (artikel 24) verkligen något som vi anser ska regleras på internationell nivå?

Just-in-time och planekonomi

Varför blir man inte påkörd oftare? Som bilist möter man tusentals medtrafikanter som bara kör en halvmeter från den egna bilen. Och trots att det bara är denna futtiga halvmeter som skiljer oss från att – om vi har tur – vakna upp på sjukhus med slangar i varje tänkbar kroppsöppning och ha ett antal månaders rehab framför oss.

Tillit är ett intressant fenomen.

Men vänta nu, kanske någon tänker, vi räknar ju med att den mötande bilisten inte frontalkrockar med oss eftersom denne själv har ett intresse av att överleva? Exakt! Och precis samma sak gäller vid marknadstransaktioner. Vi räknar med att en person som säger att mikrovågsugnen han försöker kränga till oss faktiskt förmår värma vår mat (eller vad det nu är vi vill värma). Han tjänar (oftast) på att ha nöjda kunder. Om bara en bråkdel av alla utbyten hade föranlett en tvist som hade behövt avgöras i domstol hade vårt rättsväsende kollapsat.

Tillit är grunden för marknadsekonomin.

Vi räknar helt enkelt med att andra människor ska agera i enlighet med de normer som finns i samhället. Och i sitt eget intresse. Sen en tid är Just-in-time (JIT) skithett inom företagsekonomin. Allt ska vara rationaliserat, leveranser ska komma precis när de behövs, lagren minimeras och kapaciteten ska varken vara under- eller överutnyttjad. På så sätt effektiviseras produktionen och vi kan få ut mer av mindre.

Och samma sak gäller i privatlivet.

Min reserv av livsmedel uppgår till en konservburk gulasch-soppa. Om ICA beslöt sig för att inte längre sälja mat till mig hade jag väl klarat mig en vecka – sen hade det varit kört. Men inte mår jag dåligt för det. Jag räknar med att de även fortsättningsvis ska vara villiga att låta mig byta mina papperslappar mot deras mat. Sådär en halvtimme innan middagsdags knallar jag över och impulsköper vad jag vill ha. Snacka om JIT! Och nu pratar vi alltså om varor som måste skeppas ett antal hundra mil för att nå till min tallrik.

Jag brukar fundera över hur den här typen av koordination skulle gå till i ett system som inte använder prismekanism som informationsbärare. Vilken statlig planeringskommission skulle klara av att planera fram ett lika effektivt utfall?

SEK, $ eller €?

I en kort men informativ text (pdf) från Munkhammar Advisory görs en sammanställning av erfarenheterna av euron. Några slutsatser:

•Handeln har ökat inom euroområdet och Sverige kan gå miste om upp till 100 miljarder kronor årligen i förlorad export och import.

•Vissa euroländer har vuxit snabbare än Sverige, medan andra har vuxit långsammare. Tillväxttakten bestäms dock huvudsakligen av finanspolitiska reformer. Sveriges svagare utveckling av sysselsättningen beror t.ex. främst på frånvaron av reformer på området.

•Växelkursen gentemot euron har varit tämligen stabil, något som tyder på att behovet av en egen penningpolitik varit begränsat.

Euron måste återigen upp på bordet och diskuteras. Min främsta kritik mot rapporter likt den ovan är att tidsperioden är allt för kort. Vi har inte upplevt några allvarligare kriser och det allmänna inflationstrycket har, bl.a. till följd av globaliseringen, varit lågt. Euron har ännu inte satts på prov, även om vissa tolkar det fakutm att Europa har klarat sig relativt väl undan den amerikanska krisen som att ekonomins absorptionsförmåga ökat.

Men detta är egentligen inget argument i sig. Det enda argumentet mot som jag själv fäster vikt vid är att jag vill jobba på Riksbanken, och det blir ju sådär lagom kul om penningpolitiken utformas någon annanstans:)