De tre vanligaste missuppfattningarna som får folk att ta ställning för galen politik:

Det finns ett begränsat antal jobb i ett land.

Även om ingen skulle erkänna att de tror det explicit så ligger denna ”känsla” bakom så vitt skilda politiska förslag som att begränsa invandringen (”de tar våra jobb!”) som att förkorta arbetstiden (”många är arbetslösa och andra bränner ut sig, ska vi inte dela på jobben i stället?”).

Båda förslagen är, precis som den bakomliggande tron, självkart absurd. Om det stämde att antalet jobb var begränsat skulle länder med många invånare automatiskt ha en hög arbetslöshet, något som självklart inte stämmer.

Jobb ger pengar, därför är ett maximerande av antalet arbetstillfällen bra

För en privatperson hänger en god ekonomi ofta ihop med att man har ett jobb. Är man anställd får man för det mesta en fast lön, som inte varierar med hur mycket man anstränger sig och hur mycket man faktiskt producerar. Av den anledningen är det många som tror att det är jobbet i sig, inte värdet av produktionen, som ger välstånd till företaget. Av samma skäl tror man att en politik för att ”rädda jobben” är bra för ett land, oavsett om de jobb man räddar producerar sådant som vi inte längre vill ha.

Att blanda ihop privatekonomi och samhällsekonomi är dock självklart dumt. För ett land är det inte bara viktigt hur många jobb man har, utan förädlingsvärdet i dessa är minst lika viktigt. Staten skulle kunna eliminera arbetslösheten imorgon genom att tvångsanställa alla arbetslösa i fabriker som producerar hästpiskor, men eftersom väldigt få människor faktiskt är intresserade av att köpa hästpiskor hade vi inte blivit rikare för det!

Den svage har alltid rätt

Vi har alla en liten sosse på axeln som säger åt oss att sympatisera med den svagare parten i en konflikt, oavsett om det rör sig om en arbetsrättslig tvist eller Israel-Palestina-konflikten. Av någon anledning är ett stående argument från t.ex. palestinagrupperna att eftersom Israel är så rika och har en så stor armé så måste palestinierna ges ett större utrymme att fela och ges mer stöttning från omvärlden. Rent objektivt finns det självklart ingenting som säger att det moraliska i en handling per definition varierar med hur fattig personen som utför handlingen är.

PS.
På tal om det moraliska i olika handlingar: Jag har aldrig förstått varför mordförsök ger lägre straff än mord. Det är ju inte den dömdes förtjänst att hans offer inte dog? Man straffar helt enkelt människor som är duktiga på att begå sina brott och ser med blidare ögon på de som inte lyckas med sin uppgift. Men rent moraliskt är det väl ingen skillnad? Man har ju visat samma förakt för den andres rättigheter?

Samma sak gäller stenkastande vandaler. Kastar man en sten mot någon har man, när stenen lämnar ens hand, givit upp alla möjligheter att själv påverka huruvida den ska träffa någon i huvudet eller ej. Det är upp till den man kastar sin sten på att försöka minimera sina egna skador. Men rent moraliskt har ju stenkastaren visat sig vara villig att riskera en annan persons liv för att få kasta sten. Borde han inte dömas lika hårt, oavsett om stenen faktiskt träffar offrets huvud eller ej? Å andra sidan riskerar vi varandras liv dagligen i t.ex. trafiken, varför gränsen för när en persons agerande ökar risken för att någon annan skadas tillräckligt mycket för att det ska kunna anses brottsligt antagligen är flytande.