Några tankar kring harmagedon

(Återigen allt för långt inlägg, jag vet...)

En arbetslöshet på 11 % är ju inte en helt optimal situation att befinna sig i som sittande regering. Som Jordahl konstaterat röstar folk i lägre utsträckning på sittande regering om arbetslösheten och/eller inflationen är hög, och annan forskning tyder på att det allmänna ekonomiska läget är viktigt för vad folk röstar på, även om sittande regering inte har någonting med saken att göra. Så även om det på intet sätt är regeringens fel att ekonomin ser ut som den gör, så kommer man att få skit för det. Det kan man tycka suger, men man måste ändå förhålla sig till det.

Regeringen kommer antagligen att presentera ytterligare stimulanspaket. Och det gör man säkert rätt i, såväl ekonomiskt som taktiskt. Men det finns ändå vissa saker som talar emot att helt öppna dammluckorna till statens kassakista. Och framförallt finns det vissa sätt som det vore direkt dumt att spendera statens pengar på. Några vanliga argument i debatten:

Staten måste stimulera efterfrågan
Som jag skrev i föregående inlägg finns det skäl att tro att en hel del av statens negativa sparande kommer att kompenseras av ett ökat privat dito. Risken är i och för sig mindre i ett läge där kreditmarknaderna fungerar sämre (då fler är lånebegränsade och vill låna mot framtiden för att konsumera idag, men hindras från detta) men det är något man pratar alldelles för lite om i debatten.

Om förtroendet för statsfinansernas långsiktiga hållbarhet äventyras av ett allt för vilt spenderande kan en "expansiv" finanspolitik till och med ha kontraktiva effekter, då människor av rädsla för framtida budgetsanering sparar mer själva än vad som annars hade varit fallet.

Ökade offentliga utgifter är bättre än skattesänkningar. I ett läge där det råder så stor osäkerhet kommer skattesänkningar bara att leda till ökat sparande.
Som Niclas Berggren tidigare har noterat är argumentet tveksamt på empirisk grund. Och Mankiw har skrivit lite om varför det är tveksamt också rent teoretiskt. Som jag ser det finns det främst fyra skäl till varför folk ogillar skattesänkningar som stimulansåtgärd:

1) De ogillar helt enkelt skattesänkningar. Det finns alltid de som använder kriser för att lansera gamla förslag i ny förpackning. De som av ideologiska skäl ogillar skattesänkningar i bra tider kommer att ogilla skattesänkningar också i dåliga.

2) Många tror att staten lägger pengar på samma saker som människor själva egentligen vill lägga sina pengar på, men som de är för rädda för att göra just nu. På så vis är statliga utgifter egentligen samma sak som framtvingad privat konsumtion. Vad man glömmer är dock att staten mycket väl kan lägga pengar på sånt som människor inte alls är intresserade av. Om så är fallet kommer ökade statliga utgifter att bara ses som en försämring av statsfinanserna, vilket leder till ökat sparande till följd av ökad osäkerhet om framtiden, och inte alls ha de spridningseffekter som keynesiansk teori förutsäger.

Eftersom staten inte vet vad folk vill ha, utan chansar hej vilt, är risken stor att en statligt spenderad krona inte alls ger samma nytta som en privat motsvarighet. Därmed riskerar statliga utgifter att leda till kapitalförstörelse och ökat privat sparande i högre grad än vad många verkar tro.

3) Man gör (som Mankiw skriver om) misstaget att blanda ihop den genomsnittliga sparbenägenheten med den marginella. Att folk generellt sparar mer i kristider, på grund av högre osäkerhet, betyder inte att de också kommer att spara mer av extra pengar (pga skattesänkningar). Om människor i lägre inkomstskick ökar sitt genomsnittliga sparande mer än de i högre kommer den marginella konsumtionsbenägenhet till och med att öka!

4) Misstaget ovan beror i stor utsträckning på att man bara ser krisen i aggregerade termer. Att arbetslösheten är 11 % betyder inte att alla har lika stor risk att bli arbetslösa. Många kommer tvärt om att tjäna på krisen genom lägre räntor och en lägre prisnivå. Det är snarare de marginalgrupper som nyligen trätt in på arbetsmarknaden som nu riskerar att åka ut igen. Effekten? Chansen är stor att, precis som beskrivningen ovan, människor i lägre inkomstskick upplever en större osäkerhet än de i högre och därmed ökar sitt sparande mer, något som gör den marginella konsumtionsbenägenheten högre och skattesänkningar mer effektiva än vad många verkar tro.

Kommunerna måste få ökade statsbidrag för att inte välfärden ska bli lidande
Precis som Hanna Wagenius och Johan Ingerö har noterat är det synnerligen få (inga?) kommuner som sparat i goda tider för att ha en reserv för att klara kärnverksamheten när konjunkturen vänder. Äventyrsbad har byggts, bowlinghallar renoverats och kommunala terapeuter anställts.

Av samma anledning som man måste vara jävligt försiktig med att rädda banker måste man tänka både en och två gånger innan man undsätter kommunerna. Att kortsiktigt flytta alla kommunala problem till staten bäddar för framtida kriser, genom att kommunpamparna lär sig att man kan köpa röster för kommunens pengar och sedan förvänta sig att staten träder in när kassakistan är tom.

Regeringen är passiv, något måste göras nu!
Både ja och nej. Att kortsiktigt rädda allt och alla som det går dåligt för riskerar att göra räddningsoperationen dyrare än nödvändigt. Och vad viktigare är: Det som är bra på kort sikt kanske inte är bra på längre sikt. Att kortsiktigt se till att bolag inte går i konkurs är bra för att hålla efterfrågan uppe, men på längre sikt försvårar det en nödvändig strukturomvandling.

Klarar man sig bra genom krisen kan man mycket väl hamna i en situation då man under de följande åren har lägre tillväxt till följd av att ett gammalt näringsliv som inte längre är lika konkurrenskraftigt gavs konstgjord andning.

Oavsett vilka kortsiktiga krispaket som regeringen lanserar bör man kombinera dem med mer långsiktiga, strukturella reformer. Jag har tidigare skrivit att arbetsrätten är ett område som lämpar sig väl för översikt.

På ett sätt har dock kritikerna en poäng. Det faktum att det tar lång tid för finansdepartementet att bestämma sig för vad som måste göras, och när det ska göras, är ett exempel på vad som kallas laggar: Det tar tid att inse att vi är i en kris, det tar tid att bestämma sig för vad som måste göras, det tar tid att implementera de beslut som fattats och det tar tid innan besluten får effekt på den reala ekonomin. Allt detta riskerar att göra finanspolitiken feltajmad och i värsta fall procyklisk. Detta är en av huvudanledningarna till att klassisk keynesianism (på goda grunder) övergavs efter 60- och 70-talens dåliga erfarenheter.

Visst vore det bra om man snabbt kunde implementera den perfekta krispolitiken. Men det finns en avvägning mellan bra och snabb politik. Det är inget argument för fler, utan snarare för färre, politiska paket.

Alla andra länder tar ansvar och stödjer sina industrier
Ett land kan, allt annat lika, klara sig bättre i en kris genom att se till att efterfrågestimulanser inte "läcker" utomlands genom ökad import, utan stannar inom landet. Det talar för att statliga stöd till företag kanske bör villkoras på att de används inom landet osv. Problemet är att allt annat inte är lika. Om alla länder tänker såhär så är det enda som kommer att hända att vi får handelskrig och ökad protektionism på halsen. Och det missgynnar alla. Det är i stället viktigt att Sverige i handling visar att vi fortsatt står upp för global handel.

Ekonomisk nationalism är bland det sämsta man kan ägna sig åt i kristider, och en av anledningarna till att 30-talskrisen blev så djup. En global kris, vare sig den är ekonomisk eller ekologisk, måste mötas av globala lösningar. Att försöka rädda den egna nationen på andras bekostnad är inte bara omöjligt, det är direkt kontraproduktivt.