Låt rikisarna få mindra skattesänkningar, ge mer åt de fattiga och låt oss leva lyckliga i alla våra dagar. Hurra!
Eller?
Finanspolitiska Rådet simulerade i sin rapport från 2008 hur en utfasning av jobbskatteavdraget skulle skilja sig från nuvarande jobbskatteavdrag. Förslaget som simulerades var på intet sätt identiskt med det som vänsterpartierna nu föreslår, men det kan ändå vara intressant att notera åt vilket håll effekterna går. Titta särskilt på tabellen nedan:
Vad tabellen visar är följande: Ett jobbskatteavdrag med utfasning har lägre självfinansieringsgrad än det "vanliga" jobbskatteavdraget, och kostnaden per extra arbetad timme som reformen ger upphov till är tre till 53 (!) gånger högre! Man skriver:
"En utfasning som innebär att höginkomsttagare i mindre utsträckning får tillgång till
avdraget minskar den direkta kostnaden av reformen. Men de indirekta kostnaderna till följd av att höjda effektiva marginalskatter leder till kortare arbetstid för hög- och medelinkomsttagare ökar kraftigt. Den minskning av skatteintäkterna som detta medför är större än den direkta besparingen av att avdraget inte ges till personer med hög inkomst."
Tabellen nedan visar effekten på sysselsättningen:
Det jobbskatteavdrag som regeringen sjösatte gav alltså mellan 4,5 och 32,5 fler arbetade timmar än ett jobbskatteavrag med utfasning skulle ge. Och sist, men inte minst, fördelningseffekter:
Först och främst kan man notera att jobbskatteavdraget som regeringen införde minskade inkomstspridningen. Hur många gånger har någon hört Thomas Östros säga det? Sen kan man också notera att fördelningseffekterna är i princip obefintliga när en utfasning införs, och det finns ingen tydlig trend att en utfasning skulle ge större ekonomisk jämlikhet. Finanspolitiska Rådet skriver:"Ett jobbskatteavdrag med utfasning leder till minskad inkomstspridning, men inte nödvändigtvis i lika stor utsträckning som ett jobbskatteavdrag utan utfasning."
Ett dyrt alternativ som ger färre jobb och utan någon märkbar skillnad fördelningspolitiskt. Det får varningsklockor att ringa i mina öron... Läs även Martin Flodén.
7 kommentarer:
Jag har läst hela den del där beräkningarna gjorda i rapporten och jag måste tillstå att den skrämmer mig. Slutsatserna skrämmer mig inte, utan de premisser vilka slutsatserna är baserade på.
”En optimal beskattning av arbete ska snedvrida individens val mellan arbete och fritid så lite som möjligt. Men att åstadkomma en sådan beskattning är inte så enkelt. När marknadsarbete beläggs med skatt, medan fritid inte beskattas, skapas drivkrafter att välja mindre marknadsarbete och mer fritid än vad som hade varit fallet utan skatter. Skatten på arbete vrider det relativa priset mellan fritid och övrig konsumtion till fördel för fritid.”
Redan här beskrivs tanken på hur inkomstskatten påverkar människors val mellan fritid och arbete. Det är sedan detta hypotetiska tänk som hela beräkningen bygger. Denna tanke återkommer frekvent i rappoten (i princip det enda som gör det tycks det.)Man beskriver inte endast hur människor som inte har ett arbete, ändrar sin inställning till att ta ett arbete, utan också hur människor i arbete ändrar sin inställning till att arbeta mer.
"Ett jobbskatteavdrag kan även påverka arbetstiden för dem som är i arbete. Om avdraget växer med inkomsten, skapas drivkrafter för längre arbetstid, eftersom det inte bara leder till högre löneinkomst utan även till större skattereduktion (den s k substitutionseffekten)"
Finns det någon forskning som visar att människor känner större incitament att ta ett arbete och arbeta mer? Här får vi följande uttalande:
”Någon motsvarighet till jobbskatteavdraget har tidigare inte funnits i Sverige och därmed finns inte heller några empiriska studier på svenska data. Den teoretiska analysen är dock entydig. Ett skatteavdrag för arbetsinkomster, men inte för andra inkomster, ökar den relativa avkastningen på arbete. Detta stimulerar fler personer att välja att arbeta framför att inte arbeta. Därigenom ökar utbudet av arbetskraft.”
"TEORETISKA analysen är dock entydig." Låter oerhört vetenskapligt, tycker du inte?
Vidare har man följande reflektion:
”Ett jobbskatteavdrag gör det mer attraktivt att ha ett jobb. Det kan antas bidra till mer återhållsamhet i lönekraven. Lägre lönekostnader stimulerar företagen till att anställa och sänker andelen arbetslösa i arbetskraften. Den totala sysselsättningen kan således antas öka både därför att fler väljer att delta på arbetsmarknaden och därför att en större andel av dessa får jobb. Lägre löner kan dock reducera effekterna på deltagandet. Men detta motverkas av att en lägre arbetslöshet, och därmed större chanser att få jobb, tenderar att öka deltagandet.”
Man utgår ifrån att folk arbetar mer för att de får mer pengar, men att de kräver mindre löneökningar?
Här börjar även det teoretiska tänket bli något inkonsekvent, i alla fall gällande mänskliga drivkrafter.
Tycks mig inte vara en slump att "arbeta mer" och "mindre lönekrav" är båda faktorer som gynnar kapitalister.
Att Finansrådet håller på med denna pseudovetenskaplighet, och att denna pseudovetenskaplighet tydligen regerar hos ekonomer gör mig mörkrädd.
Hej Erik!
Well, att priset på varor påverkar folks efterfrågan är, som du mycket riktigt påpekar, en av grundperlarna inom ekonomisk teori. Om arbete blir dyrare (läs: mindre lönsamt) i förhållande till fritid genom att arbete beskattas kommer fler att välja att konsumera fritid snarare än att ägna sig åt att arbete. Jag förstår inte vad det är som är så konstigt med det?
Säg att vi hade 100 % skatt på arbete - dvs. du får inte ut någon lön överhuvudtaget - tror inte du att fler hade valt att arbeta mindre än idag?
Det gäller såväl arbetssökande - som inte söker arbete med lika hög intensitet - som de som har ett jobb - som inte arbetar lika många timmar på nämnda jobb.
Vad gäller grunderna för dylika antaganden finns såväl teoretiska som empiriska skäl att tro att dessa effekter är högst verkliga. Vi kanske inte har haft ett jobbskatteavdrag i Sverige, men det är ett rätt vanligt system i andra länder (vilket Finanspolitiska Rådet också uppmärksammar). Det finns alltså empiriska data att studera.
Vad gäller ditt påstående om att rådet är inkonsekvent för att det hvädar att ett jobbskatteavdrag gör att folk arbetar mer, men blir mer återhållsamma i löneförhandlingar, kan jag inte hålla med. Om skillnaden mellan att arbeta och vara arbetslös ökar (vilket den gör med ett jobbskatteavdrag) blir förlusten av att förlora jobbet högre. I löneförhandlingar leder höga löneökningstakter till högre arbetslöshet. När arbetslöshet blir mindre attraktivt blir också viljan att utsätta sig för risken att bli arbetslös - genom att kräva höga löneökningar - mindre.
Jobbskatteavdraget verkar därför återhållande på löneökningarna, vilket gör att trösklarna in till arbetsmarknaden blir lägre och fler tillåts komma in. Detta är på intet sätt oförenligt med det tidigare påståendet om att folk väljer att arbeta mer om de får behålla mer av sin lön vid varje givet löneläge.
Jag tror faktiskt att dina misstankar om att rådet styrs av ett klassintresse är obefogad. Man behöver inte hålla med om allt de skriver, men att de inte håller hårt på sin akademiska integritet håller jag för osannolikt.
Din bloggpost blev omnämd på SvD idag, om du inte redan hört om det. :)
http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=19161
Oj, det hade jag missat! Tack för upplysningen!
Det teoretiska tänket som du och Finanspolitiskarådet redovisar verkar inte alls vara byggt på någon typ av empirisk data.
Om du hittar sådant att studera får du gärna hänvisa till det.
Du säger att: "Vad gäller grunderna för dylika antaganden finns såväl teoretiska som empiriska skäl att tro att dessa effekter är högst verkliga. Vi kanske inte har haft ett jobbskatteavdrag i Sverige, men det är ett rätt vanligt system i andra länder (vilket Finanspolitiska Rådet också uppmärksammar). Det finns alltså empiriska data att studera."
Det enda empiriska som rapporten hänvisar till är jobbskatteavdrag gjorda i Stor Britannien och USA riktade till ensamstående låginkomstagar mammor. Jag tror nog att naturvetenskapsmän skulle kalla detta tunt vetenskapligt underlag.
Den teoretiska analysen är dock något som värderas högt.
Den tycks för mig bygga på två principer: Att det finns en exakthet i mänskligt beteende utifrån en matematisk modell och att vår (läs nationalekonomers) insikt om detta beteende är mycket god.
Denna exakthet menar att det finns ett ökat intresse att ta ett arbete proportionellt till den ökade skillnaden mellan arbete och fritid (det beskriver du såsom rapporten).
Detta teoretiska tänk skulle innebära att jag är mer benägen att ta ett jobb om jag får 100 kronor mer i månaden om jag får ett. Och att jag blir ännu mer benägen att ta ett jobb när jag får 200 mer i månaden.
Jag är heltidsstuderande, det vill säga jag tillhör gruppen som inte är i arbetskraft. Jag skulle inte söka fler jobb om jag fick 100 kr mer i månaden eller 500 kr mer i månaden. Analysen bygger just på att sådana i min position skulle ändra på sitt beteende på detta sätt.
Inkonsekvensen ligger i hur man ser på mänskliga drivkrafter vid olika tillfällen.
Enligt modellen som du förespråkar borde man rimligtvis komma till slutsatsen att även löneökningar (vilka även de ökar klyftan mellan fritid och arbete) inom arbeten innebär att deltagarelasticiteten ökar. Även timelasticitetens bör då öka om lönerna ökar.
Hela din argumentation om att löneökningskraven minskar bygger och faller på att människor har ett specifikt beräknande beteende när man kräver löner, där man väger löneökningen mot rädslan att bli arbetslös. Man nämner däremot inte hur kraven ökar (vilket ofta är fackens utgångspunkt) då skillnaden mellan företagens profit och löntagarnas lön ökar.
Samma specifika beräknande bör alltså göras när man kräver skattesänkningar, då detta begränsar ytterligare anställning i offentlig sektor. Här nämner man endast drivkraften till mer lön, och inte kontra rädslan.
Dessutom vill jag ha en större förklaring till de egentliga siffror som de använder som grund i sin beräkning. Siffrorna är tagna direkt från Finansdepartementet tydligen.
Finansdepartementet har alltså en siffra som mäter hur folks beteende ändras i takt med att klyftan mellan arbete och fritid ökar.
Detta matematiska under skulle jag gärna vilja förstå. Den borde ju i alla fall få en egen sida i matematikböckerna. Vi kan kalla den "Arbetets konstant".
Hej igen!
Den empiriska litteraturen på området är omfattande. Här är ett axplock:
http://www.brookings.edu/~/media/Files/Programs/ES/BPEA/2010_spring_bpea_papers/spring2010_elsby.pdf
http://www.ifau.se/upload/pdf/se/2007/wp07-21.pdf
I följande artikel svarar Calmfors (ordförande i rådet) på liknande kritik:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forskning-stoder-min-analys_374820.svd
Det finns alltså två huvudsakliga effekter av att göra att det löner sig bättre att arbeta:
1)Du får en direkt utbudseffekt där människor arbetar fler timmar och söker jobb mer intensivt.
2)Löneökningarna dämpas något, vilket ger lägre trösklar in på arbetsmarknaden för dem som står utanför.
Precis som du påpekar innebär också höjda löner att skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta ökar. Och mycket riktigt kan man då få en effekt av typ 1 - där arbetskraftsutbudet ökar. Men, problemet är att om löneökningarna inte motsvaras av en produktivitetsökning så kommer efterfrågan på arbetskraft att minska.
Högre utbud + lägre efterfrågan --> överutbud = arbetslöshet.
Fördelen med jobbskatteavdraget och nedtrappningen av a-kassenivåerna är alltså att det höjda utbudet också motsvaras av en högre efterfrågan på arbetskraft, då de på marginalen lägre bruttolönerna (icke att förväxla med lägre löner netto) gör det mer lönsamt för företagare att anställa.
Det vore hur enkelt som helst att boosta arbetskraftsutbudet genom att lagstifta om att alla jobb måste ge minst en miljon kronor i månadslön. Alla skulle då vilja jobba häcken av sig. Men, efterfrågan på arbetskraft skulle också bli väldigt låg eftersom få människor besitter en sådan produktivitet. Resultat: Arbetslöshet.
Det här handlar alltså om effekter på marginalen; det betyder inte att alla som inte är med i arbetskraften plötsligt börjar söka jobb för att man får några hundralappar mer i månaden. Men på marginalen finns det människor som påverkas.
Sist men inte minst får du gärna komma med ett förslag till en bättre uppskattning av deltagandeelasticiteten och dess utveckling; rådet har ju dock två olika scenarier för att testa hur känslig analysen är för olika antaganden. Och reslutatet blir detsamma...
I hope, it's OK
Post a Comment