Att som ung sitta och förhandla dina vilkor med en driven chef är inget man gör hur som helst. Det är ur den saningen som arbetarna tillsammans organiserade sig för att få bättre villkor. Idag gäller samma kamp som rådde då. Så fort facket backar ett steg så försöker arbetsgivarna rycka på arbetsmiljö och andra villkor i jakten på pengar.
Och:
Jag skulle vilja se den unge nyanställde som kaxigt ställer sig mot chefen och kräver bättre arbetsmiljö, humanare arbetstider eller rimligare lön. I det samhälle Centerpartiet vill bygga är det bara att hålla käften när chefen sagt sitt. Chefen ska såklart bestämma, det är ju därför han är chef, eller hur?
Alltså: Livet var skit tills Gud fader allsmäktig skapade fackföreningarna som kunde utkämpa kampen mot de ondsinta arbetsgivarna och omfördela deras överflöd till de bättre behövande. Men stämmer verkligen denna världsbild? Är det enda som hindrar en person från att tvingas dö svältdöden att facket ser till att så inte sker?
En liten föraning om hur extremfel denna världsbild är får man om man studerar följande bild, från Riksbankens historiska monetära statistik, som visar på utvecklingen av lönenivåerna under år 1540-1900:
LO bildades 1898; ungefär där diagrammet tar slut. Sossarna kom till makten några decennier in på 1900-talet; senare än vad diagrammet visar! Vad betyder då detta? Jo, att lönerna redan börjat stiga i en takt som mångdubblade lönenivåerna under de kommande decennierna innan LO och sossarna var mer än säd i sin fars... Ja, ni förstår vad jag menar.
LO och sossarna startades i en tid där den svenska ekonomin slagit in på en väg som skulle göra oss till ett av världen snabbast växande länder under de kommande 100 åren. De skapade inte den utvecklingen.
Men, vad var det då som hände i mitten på 1800-talet som kan förklara de enorma löneökningarna. Well, fritt baserat på Andreas Berghs utomordentliga bok Den kapitalistiska välfärdsstaten så kan man ju notera att 1842 genomfördes folkskolereformen, 1846 avskaffades skråväsendet och 1864 infördes näringsfrihet. Den ökade produktivitet som blev följden av att ekonomin öppnades upp ledde till ökade löner. Inte för att arbetsgivare plötsligt blev snällare; utan för att i en fri ekonomi, där man inte reglerar antalet arbetsgivare genom skråväsenden, så ökar värdet på löntagarens tjänster. Och då ökar också ersättningen för dessa tjänster; lönen.
Historien visar alltså med all önskvärd tydlighet att det går alldeles utmärkt att få högre lön och levnadsstandard utan att någon fackpamp för ens talan. Hurra!
14 kommentarer:
OoOoOoOoOoOoO.. det är jag som är högerspöket. posta det här på tio bloggar annars sänker jag din lön och skänker dina barn till en skofabrikör.
Hjälp!
Stjäl nick görs det visst också (jag tvivlar på att det är det riktiga Högerspöket som gästar oss!)
Att över en miljon svenskar flyttade från landet för att inte svälta ihjäl under samma period är förstås irrelevant.
Absolut spelade det roll (även om migrationen var som intensivast först efter det att lönerna började öka)!
Migration har alltid varit en viktig faktor, och de stora strömmarna från bl.a. Sverige till främst USA drevs bl.a. av stora reallöneskillnader mellan länderna. Resultatet blev också, vilket teorin förutsäger, en konvergering av lönenivåerna (svenska löner ökade i förhållande till de amerikanska).
Säkerligen fanns också mången andra faktorer som jag inte nämnt. Poängen är ju just att det finns många bidragande faktorer, och att åsikten att det var fackföreningar och sossar som kom och frälste folket därmed inte stämmer särskilt väl överens med fakta.
Så det där med rösträtt, 40 timmars arbetsvecka, pensioner och sånt var ingen frälsning?
Öh...? Den allmänna och lika rösträttens införande runt 1920 gjordes av en närmast enig riksdag, där liberaler varit bland de mest drivna förkämparna för allmänn rösträtt. Det var på intet sätt en fråga som sossarna hade patent på.
Men egentligen är inte detta särskilt intressant. För även om man skulle kunna hitta någon fråga där ens eget lilla favvoparti tyckte "rätt" redan för 100 år sedan så kan man hitta 100 frågor där de tyckte galet vid samma tid. Så var till exempel de sossar som stödde rösträtten också närmast marxister, för tvångsanslutningar till allehanda föreningar, revolutionsromantiker osv.
Men poängen är att rösträtten inte är någon socialdemokratisk produkt.
40 timmars arbetsvecka infördes, om man får tro sossarna själva (http://www.socialdemokraterna.se/Kontakt/Skolarbete1/Vad-har-socialdemokraterna-gjort/), 1970; alltså det år som markerar SLUTET på den 100 år långa period under vilken sverige vuxit snabbare än nästan alla andra länder; och BÖRJAN på vår eftersläpning vad gäller utvecklingen av levnadsstandard.
Så inte heller 40 timmars arbetsdag kan ens i min vildaste fantasi ha bidragit till de stora välståndsförbättringarna sedan mitten av 1800-talet.
Det var väl samma sak med pensioner, särskilt om man med pension menar de förmåner som kom till genom ATP-reformen under slutet av 50-talet. De kom för sent för att kunna förklara ens en bråkdel av det enorma välståndslyft som vi här diskuterar. Och den folkpension som fanns innan ATP-reformen infördes, instiftades mig veterligen 1913, då liberalen Karl Staaf var statsminister.
Tre fel av tre möjliga. Bättre lycka nästa gång.
Så det är ingen välståndsökning i sig med 40-timmars arbetsvecka?
Det beror nog på vem du frågar. Det är ju en avvägning mellan att arbeta mindre och att tjäna mer som nog faller ut olika när olika människor funderar på saken. Och ingenting säger ju att arbetstiden inte minskar även om man inte stiftar lagar om det; eftersom hur mycket arbete man bjuder ut är ett individuellt val så verkar det rimligt att tro att det finns en inkomsteffekt som minskar arbetstiden när välståndet ökar, helt oaktat vilka lagar man stiftar.
Men huvudpoängen är ju att den reformen genomfördes typ 100 år efter det att Sveriges välstånd börjat öka lavinartat. Därmed är den heller inte superrelevant för mitt resonemang.
sjukt bra skrivet ! älskar när man har belägg för sina åsikter :)
Tack och bock!
En grej till, som kanske är viktitg - också sparbankerna grundades i mitten/andra halvan av 1800-talet. Det gjorde mycket för att frigöra kapital för investeringar i bland annat industrin.
(Ja, jag är som anställd i Roslagens Sparbank, från 1859, lite partiskt. :-)
Möjligen en väl gammal tråd, men jag måste ändå få påpeka att LO bildades för att det redan fanns en hel drös med fackföreningar som kände att de behövde samordna sina verksamheter. Bildandet av fackföreningsrörelsen sammanfaller alltså med perioden från mitten av 1870-talet då reallöneökningarna ökar. Det verkar alltså snarare som om fackföreningarnas verksamhet eller det av arbetsgivarna upplevda hotet om bildandet av fackföreningar kan vara en förklaring eller åtminstone delförklaring till ökningen.
Lake; Utan att vara allt för insatt så tror jag säkerligen att det kan ligga mycket i det.
P; Jag vill inte ge sken av att inte tycka att facket kan göra någonting gott. Tvärt om är de ett naturligt inslag i alla samhällen med föreningsfrihet.
Men även OM det du skriver skulle vara korrekt (vilket jag inte tror, även om jag inte ska gå in på det i detalj), så visar det ju att den myriad av fackförbund utan någon statlig särlagstiftning räckte gott och väl för att skydda de anställda?
Och då blir ju mitt och CUF:s krav på en återgång till ett system innan facket gavs en nyckel till pappa statens vapenskåp (där man helt enkelt var en frivillig sammanslutning av arbetstagare) inte så kontroversiellt?
Post a Comment