Professor Peter Birch Sørensen föreslår: Samma moms på alla varor och tjänster, avskaffad värnskatt ("värnskatten orsakar en nettoförlust för staten"!), förenkla jobbskatteavdraget och sänk bolagsskatten. Med mera.
Kostnad: -30 miljarder!
Jag är på!
Monday, May 31, 2010
Sunday, May 30, 2010
Bloggkärleksveckan
Via ett inlägg av Elias som fick mina annars så vita kinder (hey, jag är rödhårig; jag kan inte hjälpa det!) att rodna fick jag reda på att den gångna veckan har varit bloggkärleksveckan. För att följa Elias och Hannas exempel tänkte jag ta tillfället i akt att tipsa om vilka mina egna favoritbloggar är. Trots att jag är en bloggnörd som läser för många bloggar för mitt eget bästa tänkte jag försöka vara sparsam med berömmet, och endast nämna någon enstaka blogg inom de lite olika kategorierna. Så, med en halvtimme till godo, here goes:
Sandra Beijer, på den extremt opolitiska bloggen Nio till fem, tar de finaste bilderna man kan tänka sig. Det är som ett fönster till en verklighet som, trots att vi bor i samma stad, ibland känns plågsamt långt borta; det är en liten stadsoas dit jag gärna flyr.
Ekonomer anses ju generellt vara rätt tråkiga typer. Ett lysande exempel på ett undantag från den regeln är Niclas Berggren. Det är enormt befriande att läsa någon som koncentrerar sig på att ställa bra frågor, snarare än att ge dåliga svar (vilket är vad de flesta politiska bloggare ägnar sig åt).
Min absoluta favoritblogg är politisk, men saknar partiband: Johan Ingerö. Få personer besitter förmågan att förmedla ett genomtänkt budskap på ett underhållande sätt. Ingerö gör det. Vad mer finns det att säga?
Generellt tycker jag att bloggarna som är knutna till antingen alliansen eller vänsterpartierna håller en ganska låg kvalité. Det finns skrämmande många partimegafoner där ute, med avsändare som lider en smärtsamt påtaglig brist på förmåga att tänka själv. Jag kan faktiskt inte komma på en enda vänsterkartellblogg som jag tycker är bra. Inte för att jag inte gillar deras åsikter (jag har många goda vänner med knasiga åsikter som jag gärna lyssnar till); jag tycker bara inte att de är särskilt bra.
På allianssidan är det inte heller uppenbart vem som håller fanan högst. Jag hade velat säga Hanna Wagenius, men hon skriver på tok för sällan (se det som en uppmaning Hanna!). Det finns ett antal bra bloggare som jag läser regelbundet och med behållning (Elias, PL&C, Magnus osv.), men eftersom ingen riktigt tar det där extra klivet ut i ensam ledning så måste jag nog, tyvärr, avstå från att välja mina partibundna favoritbloggar.
Kanske är det lite talande för kvalitén på det politiska samtalet?
Sandra Beijer, på den extremt opolitiska bloggen Nio till fem, tar de finaste bilderna man kan tänka sig. Det är som ett fönster till en verklighet som, trots att vi bor i samma stad, ibland känns plågsamt långt borta; det är en liten stadsoas dit jag gärna flyr.
Ekonomer anses ju generellt vara rätt tråkiga typer. Ett lysande exempel på ett undantag från den regeln är Niclas Berggren. Det är enormt befriande att läsa någon som koncentrerar sig på att ställa bra frågor, snarare än att ge dåliga svar (vilket är vad de flesta politiska bloggare ägnar sig åt).
Min absoluta favoritblogg är politisk, men saknar partiband: Johan Ingerö. Få personer besitter förmågan att förmedla ett genomtänkt budskap på ett underhållande sätt. Ingerö gör det. Vad mer finns det att säga?
Generellt tycker jag att bloggarna som är knutna till antingen alliansen eller vänsterpartierna håller en ganska låg kvalité. Det finns skrämmande många partimegafoner där ute, med avsändare som lider en smärtsamt påtaglig brist på förmåga att tänka själv. Jag kan faktiskt inte komma på en enda vänsterkartellblogg som jag tycker är bra. Inte för att jag inte gillar deras åsikter (jag har många goda vänner med knasiga åsikter som jag gärna lyssnar till); jag tycker bara inte att de är särskilt bra.
På allianssidan är det inte heller uppenbart vem som håller fanan högst. Jag hade velat säga Hanna Wagenius, men hon skriver på tok för sällan (se det som en uppmaning Hanna!). Det finns ett antal bra bloggare som jag läser regelbundet och med behållning (Elias, PL&C, Magnus osv.), men eftersom ingen riktigt tar det där extra klivet ut i ensam ledning så måste jag nog, tyvärr, avstå från att välja mina partibundna favoritbloggar.
Kanske är det lite talande för kvalitén på det politiska samtalet?
Mankiw om organhandel
CUF har de senaste stämmorna haft intressanta diskussioner om organhandel (men lova att inte berätta det för någon annan; de kommer tro att vi är galna neonyliberala tokar!). Greg Mankiw, ekonomnestor från Harvard, recenserar en etiker som tycker att
1) det är moraliskt lovvärt att donera sin njure till någon som behöver den, och
2) det är moraliskt lovvärt att ekonomiskt hjälpa en person som står på randen av personlig konkurs,
men som också tycker att
3) det bör inte vara lagligt att sälja sin njure för att få ekonomisk hjälp.
Mankiw är inte helt imponerad: "under the Ethicist's code of conduct, we have more deaths and more foreclosures than necessary, all in the name of fairness." Jag håller med Mankiw, gör du?
1) det är moraliskt lovvärt att donera sin njure till någon som behöver den, och
2) det är moraliskt lovvärt att ekonomiskt hjälpa en person som står på randen av personlig konkurs,
men som också tycker att
3) det bör inte vara lagligt att sälja sin njure för att få ekonomisk hjälp.
Mankiw är inte helt imponerad: "under the Ethicist's code of conduct, we have more deaths and more foreclosures than necessary, all in the name of fairness." Jag håller med Mankiw, gör du?
Friday, May 28, 2010
Well...
Politikerbloggens ökänt hårda journalistiska krav gjorde att undertecknads replik till Jakop Dalunde och Maria Ferms påhopp på CUF inte höll måttet. (*snyft*) Så jag publicerar den här i stället:
Nog för att kulturpolitik är viktigt för de rödgröna, men nu börjar det väl ändå gå lite långt? På bästa Dramaten-vis, med gråten i halsen och fejkad upprördhet i rösten (har de gått lektioner hos Thomas Östros?), anklagar Jakop Dalunde och Maria Ferm CUF för att vara ”oseriösa”.
Jo men visst.
CUF har en mycket enkel inställning till facket: Eftersom vi är för föreningsfrihet så inser vi också att fackförbund är en naturlig del av ett fritt samhälle. Men, facket så som det ser ut idag är inte vilken förening som helst. Det har beställt, och fått, särlagstiftning som gör dem till så mycket mer än en förening av arbetstagare som samarbetar för att förbättra sina arbetsvillkor. De har lagstiftats in i styrelserum; de har fått en ovillkorad rätt att lägga sig i företagares affärsbeslut; och de har via lag, tillsammans med arbetsgivarorganisationerna, fått rätt att teckna avtal över huvudet på människor som kanske inte alls vill företrädas av dem.
Förutom att man krävt och fått den typen av antiliberala privilegier, och getts nyckeln till pappa statens vapenskåp, så tar man varje chans man får att höja ingångslönerna, och därmed trösklarna in på arbetsmarknaden, för unga. Konjunkturinstitutet har konstaterat att de studier som gjorts tyder på att det finns ”negativa sysselsättningseffekter” av höga minimilöner, och att ”för ungdomar tycks de negativa effekterna vara mer påtagliga”. Krydda med lite illa dold främlingsfientlighet/protektionism och du har en fackföreningsrörelse som faktiskt skulle må bra av att någon vågade ifrågasätta vad i helvete de sysslar med.
Som tur är finns denna någon. Det är vi i CUF. Vi har ingenting emot facket som sådant. Vi har ingenting emot dess medlemmar eller människorna de företräder. Men någon måste faktiskt också våga stå upp för de som facket inte företräder; icke-medlemmar, ungdomar och arbetslösa.
Dalunde och Ferm må tycka att facket är det bästa som har hänt människan näst efter sex och hamburgare; eller att företagare är onda infidels som njuter av att lura, utnyttja och bedra sina anställda. Det säger nog mer om vänsterpartiernas syn på företagare än vad det säger om faktiska företagare.
Men vad är då Dalunde och Ferms eget alternativ? Jo, man ”vill skapa 100 000 nya jobb”. Oklart hur... Det är här den största skillnaden mellan vänsterpartierna och alliansen ligger. Vänstern tror att jobb är något som politiker skapar. Vi vet att jobb skapas i företag. Och för att vi ska kunna få fler nya företag och nya jobb så måste det bli enklare, billigare och roligare att bli företagare.
Det är därför vi i CUF kämpar för att göra den svenska arbetsmarknaden friare och mer flexibel. Att, som Dalunde och Ferm vill, i stället koncentrera sig på att lägga ytterligare regler och kontroller på företagares redan tyngda axlar kan bara leda till en sak: En arbetsmarknad som är ett jävla skämt.
Nog för att kulturpolitik är viktigt för de rödgröna, men nu börjar det väl ändå gå lite långt? På bästa Dramaten-vis, med gråten i halsen och fejkad upprördhet i rösten (har de gått lektioner hos Thomas Östros?), anklagar Jakop Dalunde och Maria Ferm CUF för att vara ”oseriösa”.
Jo men visst.
CUF har en mycket enkel inställning till facket: Eftersom vi är för föreningsfrihet så inser vi också att fackförbund är en naturlig del av ett fritt samhälle. Men, facket så som det ser ut idag är inte vilken förening som helst. Det har beställt, och fått, särlagstiftning som gör dem till så mycket mer än en förening av arbetstagare som samarbetar för att förbättra sina arbetsvillkor. De har lagstiftats in i styrelserum; de har fått en ovillkorad rätt att lägga sig i företagares affärsbeslut; och de har via lag, tillsammans med arbetsgivarorganisationerna, fått rätt att teckna avtal över huvudet på människor som kanske inte alls vill företrädas av dem.
Förutom att man krävt och fått den typen av antiliberala privilegier, och getts nyckeln till pappa statens vapenskåp, så tar man varje chans man får att höja ingångslönerna, och därmed trösklarna in på arbetsmarknaden, för unga. Konjunkturinstitutet har konstaterat att de studier som gjorts tyder på att det finns ”negativa sysselsättningseffekter” av höga minimilöner, och att ”för ungdomar tycks de negativa effekterna vara mer påtagliga”. Krydda med lite illa dold främlingsfientlighet/protektionism och du har en fackföreningsrörelse som faktiskt skulle må bra av att någon vågade ifrågasätta vad i helvete de sysslar med.
Som tur är finns denna någon. Det är vi i CUF. Vi har ingenting emot facket som sådant. Vi har ingenting emot dess medlemmar eller människorna de företräder. Men någon måste faktiskt också våga stå upp för de som facket inte företräder; icke-medlemmar, ungdomar och arbetslösa.
Dalunde och Ferm må tycka att facket är det bästa som har hänt människan näst efter sex och hamburgare; eller att företagare är onda infidels som njuter av att lura, utnyttja och bedra sina anställda. Det säger nog mer om vänsterpartiernas syn på företagare än vad det säger om faktiska företagare.
Men vad är då Dalunde och Ferms eget alternativ? Jo, man ”vill skapa 100 000 nya jobb”. Oklart hur... Det är här den största skillnaden mellan vänsterpartierna och alliansen ligger. Vänstern tror att jobb är något som politiker skapar. Vi vet att jobb skapas i företag. Och för att vi ska kunna få fler nya företag och nya jobb så måste det bli enklare, billigare och roligare att bli företagare.
Det är därför vi i CUF kämpar för att göra den svenska arbetsmarknaden friare och mer flexibel. Att, som Dalunde och Ferm vill, i stället koncentrera sig på att lägga ytterligare regler och kontroller på företagares redan tyngda axlar kan bara leda till en sak: En arbetsmarknad som är ett jävla skämt.
Nya jobb?
För en tid sedan skrev Niklas Karlsson, VD på Ratio, en artikel i Dagens Industri (text här), där han bland annat presenterade följande figur (som bygger på denna artikel i Ekonomisk Debatt):
Antalet anställda i privat sektor har alltså varit i princip konstant sedan 1950-talet, trots att befolkningen ökat markant. Martin Flodén på Ekonomistas skrev ett kritiskt inlägg om påståendet, och jag rekommenderar en genomläsning av kommentarfältet för en intressant diskussion.
Min egen slutsats blir att den vägen mot ökad sysselsättning måste gå via fler jobb i privat sektor. Regeringen har gjort en del på utbudssidan (gjort det mer lönsamt att söka och ta arbete, samt arbeta fler timmar), men mycket kvarstår när det gäller att öka efterfrågan på arbetskraft.
Antalet anställda i privat sektor har alltså varit i princip konstant sedan 1950-talet, trots att befolkningen ökat markant. Martin Flodén på Ekonomistas skrev ett kritiskt inlägg om påståendet, och jag rekommenderar en genomläsning av kommentarfältet för en intressant diskussion.
Min egen slutsats blir att den vägen mot ökad sysselsättning måste gå via fler jobb i privat sektor. Regeringen har gjort en del på utbudssidan (gjort det mer lönsamt att söka och ta arbete, samt arbeta fler timmar), men mycket kvarstår när det gäller att öka efterfrågan på arbetskraft.
Thursday, May 27, 2010
Jag om EMU
Jag har fått i uppdrag att, på CUF:s vägnar, säga några väl valda ord om EMU. Videon är tänkt att publiceras på den nya sidan People Politics. Under mina tafatta försök att faktiskt producera något av värde blev jag allt annat än hjälpt av min kära flickvän. Hon gjorde i stället allt hon kunde för att distrahera mig...
Wednesday, May 26, 2010
Minimilöner
Aftonbladets faktagranskning ger Jan Björklund, som hävdat att sänkta minimilöner ger lägre ungdomsarbetslöshet, rätt. Och det är ju bra att vi kan slå fast det. Men... lite sniken som jag är undrar jag varför Björklund får credd för att sent om sider ha insett det, när det faktiskt är Centerpartiet som kommit med de konkreta förslagen på området?
Barnadödlighet
Antalet barn under fem år som dör har minskat med cirka 35 procent, eller 4 miljoner barn, de senaste 20 åren.
(Och för er som undrar varför bloggintensiteten ökat: Det beror på att det är ett sätt att fly tentapluggande.)
(Och för er som undrar varför bloggintensiteten ökat: Det beror på att det är ett sätt att fly tentapluggande.)
Jag lovar
Om jag blir envåldshärskare, kejsare och hövding över den landremsa som vi kallar Sverige ska jag skapa två miljarder nya, gröna, jämställda, harmoniska, fredsfrämjande, biodynamiska jobb. För jag är politiker; och skapa jobb är min bästaste favvosysselsättning.
(jag vet att ironi passar enormt dåligt på internet, men jag kan liksom bara inte låta bli)
(jag vet att ironi passar enormt dåligt på internet, men jag kan liksom bara inte låta bli)
Inte så konstigt att det går skit
Har du någon gång undrat hur det kan komma sig att de mest knasreglerade marknaderna - som t.ex. bostads- och arbetsmarknaden - också ofta är de som fungerar sämst? Har du någon gång tvivlat på om lärares och sjuksköterskors löner verkligen är rättvisande för det värde de skapar?
Well... Det är inte så konstigt. Just i detta nu arrangerar nämligen Vänsterpartiet en kollektiv löneförhandling för alla landets sjuksköterskor. På Newsmill(!).
Man tror, på fullaste allvar, att man som riksdagsledamot kan sitta och detaljreglera fram exakt vem som ska tjäna hur mycket utan att fucka upp hela systemet. Herregud.
Well... Det är inte så konstigt. Just i detta nu arrangerar nämligen Vänsterpartiet en kollektiv löneförhandling för alla landets sjuksköterskor. På Newsmill(!).
Man tror, på fullaste allvar, att man som riksdagsledamot kan sitta och detaljreglera fram exakt vem som ska tjäna hur mycket utan att fucka upp hela systemet. Herregud.
Ekonominyheter
Var fjärde svensk skulle inte klara av en oförutsedd utgift om 5 000 kronor. Det är särskilt oroväckande med tanke på att allt fler nu höjer ett varningens finger för att hushållens boendekostnader kan komma att skena när räntan väl vänder upp till mer normala nivåer (vilket innebär en fördubblad ränta inom de närmaste åren).
I min värld låter det rimligt att jobba för att fler ska kunna ha en ordentlig ekonomisk buffert för att klara oförutsedda utgifter. I det arbetet ingår knappast höjda skatter.
Man skulle dock kunna tänka sig att de rödgrönas förslag om att återinföra fastighetsskatten, en skatt som drabbar många i medelklassen, skulle vara bra såtillvida att den avskräckte folk från att spekulera i fortsatt stigande huspriser. Problemet är bara att det inte alls är vänsterpartiernas syfte.
Tvärt om. Östros vill ju, som vi vet, snarare göra det än mer lönsamt att belåna sig upp över öronen och använda statliga bolag för att "driva ner räntorna" till artificiellt låga nivåer. Bättre vore kanske, om man nu inte tror att penningpolitiken kan lösa problemet, att se över avdragsmöjligheter för räntekostnader o.dyl.
I min värld låter det rimligt att jobba för att fler ska kunna ha en ordentlig ekonomisk buffert för att klara oförutsedda utgifter. I det arbetet ingår knappast höjda skatter.
Man skulle dock kunna tänka sig att de rödgrönas förslag om att återinföra fastighetsskatten, en skatt som drabbar många i medelklassen, skulle vara bra såtillvida att den avskräckte folk från att spekulera i fortsatt stigande huspriser. Problemet är bara att det inte alls är vänsterpartiernas syfte.
Tvärt om. Östros vill ju, som vi vet, snarare göra det än mer lönsamt att belåna sig upp över öronen och använda statliga bolag för att "driva ner räntorna" till artificiellt låga nivåer. Bättre vore kanske, om man nu inte tror att penningpolitiken kan lösa problemet, att se över avdragsmöjligheter för räntekostnader o.dyl.
Tuesday, May 25, 2010
SAS
Jag gillar SAS. Skarpt. Jag har arbetat på SAS, flugit med SAS och levt med SAS. Och idag har två nyheter, en positiv och en negativ, publicerats som tydligt illustrerar bolagets svårigheter.
Låt oss börja med den tråkiga nyheten. Ett antal anställda som är äldre än 60 år och som sades upp i förra årets sparpaket har stämt bolaget. De hävdar att de blivit åldersdiskriminerade. Vi vet att SAS har de högsta personalkostnaderna i branschen; en omöjlig position att inneha om du vill vara konkurrenskraftig. SAS och dess anställda måste inse att flygvärdinna inte är ett yrke man innehar tills man är 65. Det är inget yrke man ska bli rik på. Det är ett yrke som du ska jobba med om du gillar sidoeffekterna; resorna, upplevelserna och miljöerna.
Självklart ska SAS först göra sig av med den dyraste och minst produktiva kabinpersonalen först. Allt annat vore ekonomiskt vansinne. Och alla PK-fascister kan hålla för öronen, för here goes: I rollen som flygvärdinna ingår det att se bra ut! Det är en del av tjänsten som de flesta resenärer, inklusive undertecknad, efterfrågar. Därmed inte sagt att man inte kan se värdig ut när 60-strecket passerats. Men sannolikheten minskar. I'm just sayin'.
Rent parantetiskt kan man notera att det är LAS som är boven i det här dramat. Varje person som tycker att det här med privat äganderätt är reko måste ju fråga sig: På vilket sätt har staten rätt att bestämma vem ett företag väljer att anställa, eller behålla vid personalneddragning?
Mitt svar är att man inte har någon sådan rätt överhuvudtaget. LAS must die. SAS i allmänhet, och kabinfacken i synnerhet, borde inse att i det här läget så är det som är bra för SAS också bra för dess anställda. Ingen tjänar på att vara anställd av ett företag som går i konkurs på köpet. (för mer idiotiska lagar och fack-agerande, se denna artikel)
Nåja, över till de glada nyheterna: SAS överväger att investera i höghastighetståg. Utmärkt. Självklart är det inrikesflyg som kommer att bli lidande om höghastighetståg byggs. Och i stället för att, med näbbar och klor, motsätta sig förändringar i sin egen bransch - som alltför många andra bolag gjort - verkar SAS i stället se affärsmöjligheterna i förändringarna. Bra! Det är ett föredömligt agerande som fler borde ta efter (ingen nämnd, ingen glömd).
Låt oss börja med den tråkiga nyheten. Ett antal anställda som är äldre än 60 år och som sades upp i förra årets sparpaket har stämt bolaget. De hävdar att de blivit åldersdiskriminerade. Vi vet att SAS har de högsta personalkostnaderna i branschen; en omöjlig position att inneha om du vill vara konkurrenskraftig. SAS och dess anställda måste inse att flygvärdinna inte är ett yrke man innehar tills man är 65. Det är inget yrke man ska bli rik på. Det är ett yrke som du ska jobba med om du gillar sidoeffekterna; resorna, upplevelserna och miljöerna.
Självklart ska SAS först göra sig av med den dyraste och minst produktiva kabinpersonalen först. Allt annat vore ekonomiskt vansinne. Och alla PK-fascister kan hålla för öronen, för here goes: I rollen som flygvärdinna ingår det att se bra ut! Det är en del av tjänsten som de flesta resenärer, inklusive undertecknad, efterfrågar. Därmed inte sagt att man inte kan se värdig ut när 60-strecket passerats. Men sannolikheten minskar. I'm just sayin'.
Rent parantetiskt kan man notera att det är LAS som är boven i det här dramat. Varje person som tycker att det här med privat äganderätt är reko måste ju fråga sig: På vilket sätt har staten rätt att bestämma vem ett företag väljer att anställa, eller behålla vid personalneddragning?
Mitt svar är att man inte har någon sådan rätt överhuvudtaget. LAS must die. SAS i allmänhet, och kabinfacken i synnerhet, borde inse att i det här läget så är det som är bra för SAS också bra för dess anställda. Ingen tjänar på att vara anställd av ett företag som går i konkurs på köpet. (för mer idiotiska lagar och fack-agerande, se denna artikel)
Nåja, över till de glada nyheterna: SAS överväger att investera i höghastighetståg. Utmärkt. Självklart är det inrikesflyg som kommer att bli lidande om höghastighetståg byggs. Och i stället för att, med näbbar och klor, motsätta sig förändringar i sin egen bransch - som alltför många andra bolag gjort - verkar SAS i stället se affärsmöjligheterna i förändringarna. Bra! Det är ett föredömligt agerande som fler borde ta efter (ingen nämnd, ingen glömd).
Eh?
Nu har jag gjort PP:s alternativa valkompass. Jag blev moderat, följd av FP, KD, PP och C.
Men... En fråga: Hur kommer det sig att jag inför fråga 8 hade C som andra alternativ, men om jag påstår att jag är starkt emot kvotering så hoppar C ner till sjätte plats, och M hoppar upp? Jag menar... Hur i håvete kan jag bli mer moderat av att säga att jag är emot kvotering när M är de som flaggat för att införa kvotering? Säger jag i stället att jag är starkt för kvotering så hoppar C upp till första plats. Har jag missat något eller är centern för kvotering?
Slutsats: Inte heller detta test verkar helt toppen.
Men... En fråga: Hur kommer det sig att jag inför fråga 8 hade C som andra alternativ, men om jag påstår att jag är starkt emot kvotering så hoppar C ner till sjätte plats, och M hoppar upp? Jag menar... Hur i håvete kan jag bli mer moderat av att säga att jag är emot kvotering när M är de som flaggat för att införa kvotering? Säger jag i stället att jag är starkt för kvotering så hoppar C upp till första plats. Har jag missat något eller är centern för kvotering?
Slutsats: Inte heller detta test verkar helt toppen.
Ja men självklart
En kvinna som rispat sina barn med spikar och glasbitar får ett(!) års fängelse. Det känns tryggt att leva i ett land som inte tar allt för allvarligt på den typen av mindre förseelser, och i stället koncentrerar sig på de riktigt grova brotten; som att rulla en jolle. Hurra!
Monday, May 24, 2010
Konsekvent inkonsekvens
Via Erixon hittar jag denna artikel från Aftonbladet. Vänsterpartierna kritiserade Alliansen hårt när möjligheten att deltidsstämpla minskade; men man föreslår ingen återställare. Precis som man gjort med jobbskatteavdraget och mycket annat så kritiserar man Alliansens politik, samtidigt som man inte vill lägga om kursen.
Mycket märkligt.
Andra lögner och bedrägerier rör t.ex. vänsterpartiernas tal om att välfärdsjobb försvunnit på grund av regeringens politik.
Mycket märkligt.
Andra lögner och bedrägerier rör t.ex. vänsterpartiernas tal om att välfärdsjobb försvunnit på grund av regeringens politik.
Sunday, May 23, 2010
Monarkin
I takt med att det kungliga bröllopet kommer allt närmare så klappar mitt lilla rojalisthjärta också allt snabbare.
Men vänta nu... en cp-liberal som är för monarkin? Hur går det ihop?
Jo, spana in farsan här alltså: Det finns ett antal invändningar mot monarkin som brukar komma upp. Vanligast är att man hasplar ur sig att det är odemokratiskt i största allmänhet. Men vad menas egentligen med att något är demokratiskt? Är det att alla maktpositioner ska väljas av folket? Nej, självklart inte. Då hade vi behövt ha folkvalda VD:ar, folkvalda föreningsordföranden (till skillnad från medlemsvalda) och så vidare. Få, om ens någon, skulle hävda att detta är en sund definition av demokrati. Och således finns det alltså inget odemokratiskt över att ämbetet som kung inte väljs av folket endast på grund av att det är en maktposition.
Men, invänder någon, H.M. Konungen innehar ju inte vilken maktposition som helst. Det är ju ett officiellt ämbete, som berör varje svensk medborgare. Jaha?! Det finns många officiella ämbeten där innehavaren har mycket större formell makt, och som inte tillsätts av folket. Till exempel är inte en enda av alla våra ministrar folkvalda. Ta en person som Anders Borg; han är, näst efter Reinfeldt, antagligen Sveriges mäktigaste person. Och hans makt kommer av att han innehar ett synnerligen officiellt ämbete. Trots detta är han på intet sätt vald av folket. Är detta ett problem? Är det odemokratiskt? Nej.
Men Reinfeldt är ju ändå vald av folket, och de personer som han delegerar makt till måste väl då också anses vara åtminstone semi-folkvalda? Nja... Riksdagen kan ju när de vill välja att avsätta Reinfeldt, och då måste ju också alla ministrar avgå, så i viss mån stämmer det. Men (och det här är ett viktigt men), samma logik gäller ju även H.M. Konungen. Riksdagen kan, när de vill, avskaffa monarkin. Det är tämligen klart att monarkin som statsskick inte lever vidare på grund av att H.M. Konungen har någon privat armé som, vid ett eventuellt försök till avskaffande av monarkin, skulle försvara det nuvarande statsskicket med våld.
Det faktum att riksdagen inte avskaffar systemet med monarki är att betrakta som ett kontinuerligt stöd för detsamma av de folkvalda.
Statsskicket är helt ställt under demokratisk kontroll, och de folkvalda har agerat överraskande klokt (med tanke på vilka köttskallar de generellt är) och valt att fortsätta att ge sitt stöd till monarkin. Det är därmed fullt legitimt att betrakta monarkin i allmänhet, och kungafamiljen i synnerhet, som åtnjutande de folkvaldas förtroende.
Lägg därtill ett stöd från det faktiska folket, och den demokratiska legitimiteten är någonstans mellan solid till grundbergssolid.
Men vänta nu... en cp-liberal som är för monarkin? Hur går det ihop?
Jo, spana in farsan här alltså: Det finns ett antal invändningar mot monarkin som brukar komma upp. Vanligast är att man hasplar ur sig att det är odemokratiskt i största allmänhet. Men vad menas egentligen med att något är demokratiskt? Är det att alla maktpositioner ska väljas av folket? Nej, självklart inte. Då hade vi behövt ha folkvalda VD:ar, folkvalda föreningsordföranden (till skillnad från medlemsvalda) och så vidare. Få, om ens någon, skulle hävda att detta är en sund definition av demokrati. Och således finns det alltså inget odemokratiskt över att ämbetet som kung inte väljs av folket endast på grund av att det är en maktposition.
Men, invänder någon, H.M. Konungen innehar ju inte vilken maktposition som helst. Det är ju ett officiellt ämbete, som berör varje svensk medborgare. Jaha?! Det finns många officiella ämbeten där innehavaren har mycket större formell makt, och som inte tillsätts av folket. Till exempel är inte en enda av alla våra ministrar folkvalda. Ta en person som Anders Borg; han är, näst efter Reinfeldt, antagligen Sveriges mäktigaste person. Och hans makt kommer av att han innehar ett synnerligen officiellt ämbete. Trots detta är han på intet sätt vald av folket. Är detta ett problem? Är det odemokratiskt? Nej.
Men Reinfeldt är ju ändå vald av folket, och de personer som han delegerar makt till måste väl då också anses vara åtminstone semi-folkvalda? Nja... Riksdagen kan ju när de vill välja att avsätta Reinfeldt, och då måste ju också alla ministrar avgå, så i viss mån stämmer det. Men (och det här är ett viktigt men), samma logik gäller ju även H.M. Konungen. Riksdagen kan, när de vill, avskaffa monarkin. Det är tämligen klart att monarkin som statsskick inte lever vidare på grund av att H.M. Konungen har någon privat armé som, vid ett eventuellt försök till avskaffande av monarkin, skulle försvara det nuvarande statsskicket med våld.
Det faktum att riksdagen inte avskaffar systemet med monarki är att betrakta som ett kontinuerligt stöd för detsamma av de folkvalda.
Statsskicket är helt ställt under demokratisk kontroll, och de folkvalda har agerat överraskande klokt (med tanke på vilka köttskallar de generellt är) och valt att fortsätta att ge sitt stöd till monarkin. Det är därmed fullt legitimt att betrakta monarkin i allmänhet, och kungafamiljen i synnerhet, som åtnjutande de folkvaldas förtroende.
Lägg därtill ett stöd från det faktiska folket, och den demokratiska legitimiteten är någonstans mellan solid till grundbergssolid.
Saturday, May 22, 2010
Allvarligt talat...
... hur bra är Robyn på två ortogonala skalor i den imaginära talrymden? Någonstans mellan skitbra till superüberbra!
Och kolla in denna video som av någon anledning inte går att bädda in.
Och kolla in denna video som av någon anledning inte går att bädda in.
Friday, May 21, 2010
Arbetsmarknaden är ett jävla skämt
Magnus Andersson har, på Newsmill, svarat Jakop Dalunde och Maria Ferm som kritiserar CUF:s kampanj Arbetsmarknaden är ett jävla skämt. Även mina kursare på Handels har gett sig in i debatten. Jag har skickat in ett svar på deras artikel och återkommer om/när den publiceras.
Tuesday, May 18, 2010
Två tips
1) Se gärna dokumentären Guerilla - Kidnappningen av Patt (bör finnas tillgänglig på SVT Play) som visar a) hur våldsam vänstern har varit, även i modern tid, och b) hur jävla fel samma vänster hade; man trodde på fullaste allvar under 70-talet att "storföretagen", den "korporativa staten" och den tillväxt de sades kämpa för skulle leda till massarbetslöshet då en automatiserad produktion skulle göra arbetare onödiga.
Helt jävla fucked. (och betänk då att vid denna tid gick många av de som idag är frontfigurer i vänsterrörelsen med)
2) Läs den här SvD artikeln om att barns hälsa runt om i världen förbättras dramatiskt.
Helt jävla fucked. (och betänk då att vid denna tid gick många av de som idag är frontfigurer i vänsterrörelsen med)
2) Läs den här SvD artikeln om att barns hälsa runt om i världen förbättras dramatiskt.
Cirkusen.com
Allvarligt talat. Jag är egentligen ingen bitter människa. Jag är rätt nöjd med livet. Med mig själv. Särskilt med mig själv... Och med mina vänner.
Jag har absolut inga problem med att folk inte håller med mig i mina bedömningar av vad som är önskvärt politiskt, estetiskt, musikaliskt eller gastronomiskt. Nemas problemas. Det enda jag kräver är att man respekterar varandras skilda åsikter.
Men, av någon för mig helt outgrundlig anledning finns det ett förvånansvärt stort antal människor (eller, människor och människor... de är väl snarare boskap av varierande tröghet) som vigt sina liv åt att paja för folk som inte tycker exakt som de själva. För några dagar sedan var det islamofascistiska grottmän som tyckte att det här med att slå konstnärer var en bra idé. I helgen besökte de välfriserade högerarmsviftarna i Nordisk Ungdom CUF:s förbundsstämma för att försöka hota och skrämma oss till tystnad.
Och nu senast är det ett gän riktigt spexiga lustigkurrar som lanserat en sabotagekampanj mot CUF:s försök att hjälpa ungdomar att få jobb. Vi har startat en arbetsförmedling, cirkusen.com, som mer rock n' roll än vad den statliga motsvarigheten någonsin kan bli (och ja, det inkluderar de blöta firmafesterna).
Jag bryr mig inte om folk tycker att det är en totalsugig idé. Men... Om man inte gillar idén; ge fan i att paja. Vad är grejen? Och alla ni andra, icke-retarderade: Lägg upp ert video-CV och visa bakåtsträvarna vart skåpet ska stå!
Jag har absolut inga problem med att folk inte håller med mig i mina bedömningar av vad som är önskvärt politiskt, estetiskt, musikaliskt eller gastronomiskt. Nemas problemas. Det enda jag kräver är att man respekterar varandras skilda åsikter.
Men, av någon för mig helt outgrundlig anledning finns det ett förvånansvärt stort antal människor (eller, människor och människor... de är väl snarare boskap av varierande tröghet) som vigt sina liv åt att paja för folk som inte tycker exakt som de själva. För några dagar sedan var det islamofascistiska grottmän som tyckte att det här med att slå konstnärer var en bra idé. I helgen besökte de välfriserade högerarmsviftarna i Nordisk Ungdom CUF:s förbundsstämma för att försöka hota och skrämma oss till tystnad.
Och nu senast är det ett gän riktigt spexiga lustigkurrar som lanserat en sabotagekampanj mot CUF:s försök att hjälpa ungdomar att få jobb. Vi har startat en arbetsförmedling, cirkusen.com, som mer rock n' roll än vad den statliga motsvarigheten någonsin kan bli (och ja, det inkluderar de blöta firmafesterna).
Jag bryr mig inte om folk tycker att det är en totalsugig idé. Men... Om man inte gillar idén; ge fan i att paja. Vad är grejen? Och alla ni andra, icke-retarderade: Lägg upp ert video-CV och visa bakåtsträvarna vart skåpet ska stå!
Monday, May 17, 2010
Facket for dummies
Hanna Wagenius skriver, på sitt sedvanligt kloka sätt, om CUF:s kampanj och reaktionerna på vår kritik av facket. Det finns så mycket att säga om facket att man skulle kunna skriva en bok om det, men jag vill här närmare gå in på exakt varför fackets arbete riskerar att missgynna ungdomar och invandare, samt leda till ökad arbetslöshet.
Vad gör facket? Jo, det arbetar för att gynna sina medlemmar. Hur då? Well, man jobbar för högre löner, fler förmåner osv. Låt oss här förenkla situationen och anta att facket bara vill att dess medlemmar ska ha så hög lön som möjligt.
Vilka överväganden gör då facket när man sätter sig och förhandlar med arbetsgivarna? Varför arbetar man inte för två miljoner procent i löneökningar? Jo, för att om lönerna ökar "för mycket" (mer än vad de som arbetar faktiskt skapar) så ökar också arbetslösheten. Och är man arbetslös så får man ingen lön alls.
Facket gör alltså en avvägning mellan att arbeta för att öka de anställdas löner och att inte höja lönerna så mycket att alltför många av medlemmarna blir arbetslösa.
Mer specifikt skulle man kunna tänka sig att de försöker maximera den samlade nyttan hos sina medlemmar genom att maximera uttrycket nedan, där U är andelen som är arbetslösa (1-U blir därmed andelen anställda), W är lönen man får som anställd och B är de förmåner man får som arbetslös:
(1 - U) * W + U * B
Här skulle man alltså kunna säga att den variabel som facket kan påverka är lönen, W. Och då skulle det kunna vara rationellt att försöka arbeta för ett så högt W som möjligt. Men, U är en funktion av W; när lönen ökar så ökar också arbetslösheten. För att illustrera: Om W ökar till oändligheten (man har oöndligt hög lön) så går andelen arbetslösa mot ett (100 procents arbetslöshet) vilket inte alls är optimalt för facket.
Ok, nuff said om detta. Vad betyder det, rent praktiskt? Jo, det betyder att hur stora facken är, och vilka medlemmar de har, spelar roll för deras agerande. Till exempel: Om medlemmar i facket har en säkrare ställning på arbetsmarknaden än den genomsnittlige anställde kan de kosta på sig att höja lönerna lite extra då det inte är deras medlemmar som åker ut först.
Och om arbetslöshetsersättningen B är hög så förlorar man inte så mycket på att bli arbetslös; därför kan facket vara mer agressiva i sina anspråk desto högre B är. Det är en av anledningarna till att regeringens jobbpolitik är bra; genom att sänka skatterna och arbetslöshetsersättningen så lönar det sig bättre att jobba. Och då blir facken mer ansvarsfulla i sina löneanspråk, eftersom en ökning av arbetslösheten blir mer kostsam för dess medlemmar.
Dessutom: Om facken inte själva betalar arbetslöshetsersättningen (vilket de inte gör) så innebär det att kostnaden av arbetslöshet smetas ut på hela samhället. Det gör i sin tur att facken kan kräva än högre löner, som leder till än högre arbetslöshet, eftersom de själva får del av vinsten (ökad lön) men någon annan får vara med och pröjsa kostnaden (arbetslöshetsersättning).
Slutsats: Jag har inga problem med fackförbund. De gör sin grej och försöker gynna sina medlemmar. That's alright mama. Men, man måste vara medveten om att de är ett särintresse vars agerande kan skada andra (typ arbetslösa, icke-medlemmar, företagare osv). Och det faktum att vi har en statlig arbetslöshetsförsäkring och lagar som finns för att gynna facket (LAS, MBL) gör att fackföreningarna får en enormt mycket starkare position än vad de annars skulle fått.
Vad jag då hävdar är följande: Låt facket göra vad de gör bäst, men låt oss inte ge dem mer statlig uppbackning än nödvändigt. Jag är inte emot facket. Jag är emot de lagar och regler som gör att facket kan sko sig på andras bekostnad; som gör att facket kan pressa upp trösklarna in på arbetsmarknaden utan att behöva stå för kostnaderna; som gör fack- och arbetsgivarpampar kan teckna avtal som gäller människor som inte vill ha något som helst att göra med pamparna och deras förbund.
Är det att vilja "krossa" facket? Nej, det är att vilja att avtal, inte lag, ska styra villkoren på den svenska arbetsmarknaden.
Se Fridén och AS.
Vad gör facket? Jo, det arbetar för att gynna sina medlemmar. Hur då? Well, man jobbar för högre löner, fler förmåner osv. Låt oss här förenkla situationen och anta att facket bara vill att dess medlemmar ska ha så hög lön som möjligt.
Vilka överväganden gör då facket när man sätter sig och förhandlar med arbetsgivarna? Varför arbetar man inte för två miljoner procent i löneökningar? Jo, för att om lönerna ökar "för mycket" (mer än vad de som arbetar faktiskt skapar) så ökar också arbetslösheten. Och är man arbetslös så får man ingen lön alls.
Facket gör alltså en avvägning mellan att arbeta för att öka de anställdas löner och att inte höja lönerna så mycket att alltför många av medlemmarna blir arbetslösa.
Mer specifikt skulle man kunna tänka sig att de försöker maximera den samlade nyttan hos sina medlemmar genom att maximera uttrycket nedan, där U är andelen som är arbetslösa (1-U blir därmed andelen anställda), W är lönen man får som anställd och B är de förmåner man får som arbetslös:
(1 - U) * W + U * B
Här skulle man alltså kunna säga att den variabel som facket kan påverka är lönen, W. Och då skulle det kunna vara rationellt att försöka arbeta för ett så högt W som möjligt. Men, U är en funktion av W; när lönen ökar så ökar också arbetslösheten. För att illustrera: Om W ökar till oändligheten (man har oöndligt hög lön) så går andelen arbetslösa mot ett (100 procents arbetslöshet) vilket inte alls är optimalt för facket.
Ok, nuff said om detta. Vad betyder det, rent praktiskt? Jo, det betyder att hur stora facken är, och vilka medlemmar de har, spelar roll för deras agerande. Till exempel: Om medlemmar i facket har en säkrare ställning på arbetsmarknaden än den genomsnittlige anställde kan de kosta på sig att höja lönerna lite extra då det inte är deras medlemmar som åker ut först.
Och om arbetslöshetsersättningen B är hög så förlorar man inte så mycket på att bli arbetslös; därför kan facket vara mer agressiva i sina anspråk desto högre B är. Det är en av anledningarna till att regeringens jobbpolitik är bra; genom att sänka skatterna och arbetslöshetsersättningen så lönar det sig bättre att jobba. Och då blir facken mer ansvarsfulla i sina löneanspråk, eftersom en ökning av arbetslösheten blir mer kostsam för dess medlemmar.
Dessutom: Om facken inte själva betalar arbetslöshetsersättningen (vilket de inte gör) så innebär det att kostnaden av arbetslöshet smetas ut på hela samhället. Det gör i sin tur att facken kan kräva än högre löner, som leder till än högre arbetslöshet, eftersom de själva får del av vinsten (ökad lön) men någon annan får vara med och pröjsa kostnaden (arbetslöshetsersättning).
Slutsats: Jag har inga problem med fackförbund. De gör sin grej och försöker gynna sina medlemmar. That's alright mama. Men, man måste vara medveten om att de är ett särintresse vars agerande kan skada andra (typ arbetslösa, icke-medlemmar, företagare osv). Och det faktum att vi har en statlig arbetslöshetsförsäkring och lagar som finns för att gynna facket (LAS, MBL) gör att fackföreningarna får en enormt mycket starkare position än vad de annars skulle fått.
Vad jag då hävdar är följande: Låt facket göra vad de gör bäst, men låt oss inte ge dem mer statlig uppbackning än nödvändigt. Jag är inte emot facket. Jag är emot de lagar och regler som gör att facket kan sko sig på andras bekostnad; som gör att facket kan pressa upp trösklarna in på arbetsmarknaden utan att behöva stå för kostnaderna; som gör fack- och arbetsgivarpampar kan teckna avtal som gäller människor som inte vill ha något som helst att göra med pamparna och deras förbund.
Är det att vilja "krossa" facket? Nej, det är att vilja att avtal, inte lag, ska styra villkoren på den svenska arbetsmarknaden.
Se Fridén och AS.
Sunday, May 16, 2010
Filmtips
I klippet nedan kan man se en debattboxning mellan CUF och Grön Ungdom som jag deltog i för någon vecka sedan nere i Halmstad. Ämnet är ungdomsarbetslösheten. Som vanligt hinner man ju aldrig säga det man tänkt, men jag tycker ändå att mitt flow var helt ok några minuter in i klippet.
Friday, May 14, 2010
Facket och lönerna
Några av sossarna som fann det tillfredsställande att spy sin galla över CUF:s kampanj Arbetsmarknaden är ett jävla skämt hävdar, i och för sig av oklar anledning, följande:
Att som ung sitta och förhandla dina vilkor med en driven chef är inget man gör hur som helst. Det är ur den saningen som arbetarna tillsammans organiserade sig för att få bättre villkor. Idag gäller samma kamp som rådde då. Så fort facket backar ett steg så försöker arbetsgivarna rycka på arbetsmiljö och andra villkor i jakten på pengar.
Och:
Jag skulle vilja se den unge nyanställde som kaxigt ställer sig mot chefen och kräver bättre arbetsmiljö, humanare arbetstider eller rimligare lön. I det samhälle Centerpartiet vill bygga är det bara att hålla käften när chefen sagt sitt. Chefen ska såklart bestämma, det är ju därför han är chef, eller hur?
Alltså: Livet var skit tills Gud fader allsmäktig skapade fackföreningarna som kunde utkämpa kampen mot de ondsinta arbetsgivarna och omfördela deras överflöd till de bättre behövande. Men stämmer verkligen denna världsbild? Är det enda som hindrar en person från att tvingas dö svältdöden att facket ser till att så inte sker?
En liten föraning om hur extremfel denna världsbild är får man om man studerar följande bild, från Riksbankens historiska monetära statistik, som visar på utvecklingen av lönenivåerna under år 1540-1900:
Att som ung sitta och förhandla dina vilkor med en driven chef är inget man gör hur som helst. Det är ur den saningen som arbetarna tillsammans organiserade sig för att få bättre villkor. Idag gäller samma kamp som rådde då. Så fort facket backar ett steg så försöker arbetsgivarna rycka på arbetsmiljö och andra villkor i jakten på pengar.
Och:
Jag skulle vilja se den unge nyanställde som kaxigt ställer sig mot chefen och kräver bättre arbetsmiljö, humanare arbetstider eller rimligare lön. I det samhälle Centerpartiet vill bygga är det bara att hålla käften när chefen sagt sitt. Chefen ska såklart bestämma, det är ju därför han är chef, eller hur?
Alltså: Livet var skit tills Gud fader allsmäktig skapade fackföreningarna som kunde utkämpa kampen mot de ondsinta arbetsgivarna och omfördela deras överflöd till de bättre behövande. Men stämmer verkligen denna världsbild? Är det enda som hindrar en person från att tvingas dö svältdöden att facket ser till att så inte sker?
En liten föraning om hur extremfel denna världsbild är får man om man studerar följande bild, från Riksbankens historiska monetära statistik, som visar på utvecklingen av lönenivåerna under år 1540-1900:
LO bildades 1898; ungefär där diagrammet tar slut. Sossarna kom till makten några decennier in på 1900-talet; senare än vad diagrammet visar! Vad betyder då detta? Jo, att lönerna redan börjat stiga i en takt som mångdubblade lönenivåerna under de kommande decennierna innan LO och sossarna var mer än säd i sin fars... Ja, ni förstår vad jag menar.
LO och sossarna startades i en tid där den svenska ekonomin slagit in på en väg som skulle göra oss till ett av världen snabbast växande länder under de kommande 100 åren. De skapade inte den utvecklingen.
Men, vad var det då som hände i mitten på 1800-talet som kan förklara de enorma löneökningarna. Well, fritt baserat på Andreas Berghs utomordentliga bok Den kapitalistiska välfärdsstaten så kan man ju notera att 1842 genomfördes folkskolereformen, 1846 avskaffades skråväsendet och 1864 infördes näringsfrihet. Den ökade produktivitet som blev följden av att ekonomin öppnades upp ledde till ökade löner. Inte för att arbetsgivare plötsligt blev snällare; utan för att i en fri ekonomi, där man inte reglerar antalet arbetsgivare genom skråväsenden, så ökar värdet på löntagarens tjänster. Och då ökar också ersättningen för dessa tjänster; lönen.
Historien visar alltså med all önskvärd tydlighet att det går alldeles utmärkt att få högre lön och levnadsstandard utan att någon fackpamp för ens talan. Hurra!
Snutteputtig kritik
Serious business, det är väl lika självklart att sossar ogillar att CUF utmanar deras korporativistiska favvoprojekt - arbetsmarknaden - som att Mona Sahlin kommer dra på ordentligt med kajal när hon vaknar i morgon. It's a done deal.
Men... Vari består egentligen kritiken? Några sosselegoknektar hävdar, helt felaktigt, att kampanjen heter Knulla facket för alltid (eller att denna högst obskyra sexuella läggning åtminstone skulle vara kampanjens fokus) och fortsätter sedan att slåss mot sina egna inre demoner. Tämligen irrelevant, således (jag tänkte ändå återvända till detta ämne i ett senare inlägg).
Andra skriker upprört om att det rör sig om en osmaklig hatkampanj.
Ingen - jag repeterar: INGEN - diskuterar på allvar kampanjens innehåll.
Låt mig först säga följande: De som tycker att kampanjen, som alltså heter Arbetsmarknaden är ett jävla skämt och ingenting annat, är en hatkampanj eller liknande; vänligen inta horistontellt läge, dra en handtralla och spänn av! Kampanjen, dess språk och dess grafik syftar till att signalera självdistans. Den som varit med på någon CUF-aktivitet eller känner någon CUF:are vet att vi är de snällaste flickorna och pojkarna som går att hitta i den annars ganska råbarkade politrukdjungeln. Ibland är vi till och med lite dumsnälla; men snälla är vi. Vi tycker bara att politik kanske inte måste vara så jävla superpretentiöst att man måste ha en tvåmeterspåle i röven för att få uttala sig. That's it. Vad är problemet?
För det andra: Läs texten under den superläbbiga rubriken Fuck-facket-4-ever; där kritiseras fack OCH arbetsgivare. Det enda vi vill är att människor ska ha rätten att inte omfattas av avtal som någon annan tecknat över deras huvuden. Sådana system finns i en mängd länder, och det är ingenting löntagarfientligt över det. Möjligtvis är det lite fack- och arbetsgivarpampfientligt (triple word; I like). Men vad är det som är så farligt med det? Och hur skulle det kunna vara löntagarfientligt (notera det ständiga sossefokuset på löntagare, i stället för företagare, människor, individer eller liknande) att ge människor mer makt över sina egna liv? Att anförtro dem ansvar för sig själva? Om något är löntagarfientligt så är det att, som sossar, moderater, fack och arbetsgivare gjort, frånta dem rätten att bestämma över sig själva.
För det tredje: Jag noterar, som sagt, att ingen på allvar framfört någon kritik mot våra konkreta förslag på de konkreta problem vi ser. Och tills någon gör det anser jag, som allsmäktig och förvånansvärt snygg domare, att vi vunnit på walk over.
*Gong-gong-ljud*
Men... Vari består egentligen kritiken? Några sosselegoknektar hävdar, helt felaktigt, att kampanjen heter Knulla facket för alltid (eller att denna högst obskyra sexuella läggning åtminstone skulle vara kampanjens fokus) och fortsätter sedan att slåss mot sina egna inre demoner. Tämligen irrelevant, således (jag tänkte ändå återvända till detta ämne i ett senare inlägg).
Andra skriker upprört om att det rör sig om en osmaklig hatkampanj.
Ingen - jag repeterar: INGEN - diskuterar på allvar kampanjens innehåll.
Låt mig först säga följande: De som tycker att kampanjen, som alltså heter Arbetsmarknaden är ett jävla skämt och ingenting annat, är en hatkampanj eller liknande; vänligen inta horistontellt läge, dra en handtralla och spänn av! Kampanjen, dess språk och dess grafik syftar till att signalera självdistans. Den som varit med på någon CUF-aktivitet eller känner någon CUF:are vet att vi är de snällaste flickorna och pojkarna som går att hitta i den annars ganska råbarkade politrukdjungeln. Ibland är vi till och med lite dumsnälla; men snälla är vi. Vi tycker bara att politik kanske inte måste vara så jävla superpretentiöst att man måste ha en tvåmeterspåle i röven för att få uttala sig. That's it. Vad är problemet?
För det andra: Läs texten under den superläbbiga rubriken Fuck-facket-4-ever; där kritiseras fack OCH arbetsgivare. Det enda vi vill är att människor ska ha rätten att inte omfattas av avtal som någon annan tecknat över deras huvuden. Sådana system finns i en mängd länder, och det är ingenting löntagarfientligt över det. Möjligtvis är det lite fack- och arbetsgivarpampfientligt (triple word; I like). Men vad är det som är så farligt med det? Och hur skulle det kunna vara löntagarfientligt (notera det ständiga sossefokuset på löntagare, i stället för företagare, människor, individer eller liknande) att ge människor mer makt över sina egna liv? Att anförtro dem ansvar för sig själva? Om något är löntagarfientligt så är det att, som sossar, moderater, fack och arbetsgivare gjort, frånta dem rätten att bestämma över sig själva.
För det tredje: Jag noterar, som sagt, att ingen på allvar framfört någon kritik mot våra konkreta förslag på de konkreta problem vi ser. Och tills någon gör det anser jag, som allsmäktig och förvånansvärt snygg domare, att vi vunnit på walk over.
*Gong-gong-ljud*
Arbetsmarknaden är ett jävla skämt
Nu är CUF:s kampanj, Arbetsmarknaden är ett jävla skämt!, släppt. Fucked up bra. Kolla in nya hemsidan på cuf.se och läs Johans kommentar.
Wednesday, May 12, 2010
Allah ho gaybar
Jag försökte i kommentarfältet till min förra post hävda att de terrorister som igår gjorde våld på yttrandefriheten inte är dumma i huvudet på grund av att de är muslimer, utan på grund av deras handlingar och totala brist på intellektuell förmåga. Med detta sagt måste jag ändå tillstå att det är beklämande att en imam kan säga något så totalt motsägelsefullt som att "vi är för yttrandefrihet, men inte att man ska få förnedra andra religioner" (notera ordvalet "andra religioner"; religioner ska tydligen inte behandlas på samma sätt). Det lär finnas ett antal församlingar som skulle behöva städa ut lite ohyra...
Tuesday, May 11, 2010
Ge dem vad de tål. Och lite till.
De som överfaller Lars Vilks på grund av hans åsikter, uttalanden och/eller konst attackerar inte bara Vilks, utan allas vår yttrande- och åsiktsfrihet. Med tanke på att de felsimmade terroristh***rna, på videon som visar attacken, skriker Allahu Akbar föreslår jag följande: Tvinga dem att straffarbete ihop en fet jävla ersättning till Vilks och det svenska samhället, vilket lär ta en djävla tid med tanke på att de antagligen är efterblivna mongon med produktivitet lika med noll. Ge dem sedan en enkel biljett till närmsta teokratiska diktatur där de kan leva ut sina perverterade samhällsideal tillsammans med andra retarderade likasinnade.*
Uppdatering
Som Gudmundson noterar kan man ju fråga sig varför man ska ha en massa poliser och SÄPO-vakter där, om det ändå går att springa rakt fram till Vilks och slå ner honom? Dessutom: Vad är det med alla människor som känner sig tvingade att uttrycka sitt missnöje med Vilks konst när de refererar attacken? Varför är Vilks konst så mycket sämre än någon annans? Vem har gjort mer för debatten om yttrandefrihet än Vilks de senaste åren? Och vad har han gjort mot muslimer som är så jävla farligt?
Om det är något religiösa människor behöver lära sig så är det att ha lite självdistans. Om man nu tror att en gubbe i himlen kommer att ge en evig njutning i himmelen och låta de otrogna brinna i helvetet, varför inte bara kick back and relax här i jordelivet och inte ta det så allvarligt om någon råkar förolämpa ens egen lilla favvoprofet? Rättvisa kommer ju ändå att skipas på domedagen? Våldsverkarna visar i mina ägon bara att de, förutom att vara rent allmänt skadade, också är så osäkra på sin egen tro att de måste tysta kritiker för att kunna fortsätta leva i sin egen pårökta fantasivärld.
____________
*Är jag för att man döms enligt något annat än gällande lag? Nej. Min poäng är att beskrivningen ovan är vad de förtjänar.
Uppdatering
Som Gudmundson noterar kan man ju fråga sig varför man ska ha en massa poliser och SÄPO-vakter där, om det ändå går att springa rakt fram till Vilks och slå ner honom? Dessutom: Vad är det med alla människor som känner sig tvingade att uttrycka sitt missnöje med Vilks konst när de refererar attacken? Varför är Vilks konst så mycket sämre än någon annans? Vem har gjort mer för debatten om yttrandefrihet än Vilks de senaste åren? Och vad har han gjort mot muslimer som är så jävla farligt?
Om det är något religiösa människor behöver lära sig så är det att ha lite självdistans. Om man nu tror att en gubbe i himlen kommer att ge en evig njutning i himmelen och låta de otrogna brinna i helvetet, varför inte bara kick back and relax här i jordelivet och inte ta det så allvarligt om någon råkar förolämpa ens egen lilla favvoprofet? Rättvisa kommer ju ändå att skipas på domedagen? Våldsverkarna visar i mina ägon bara att de, förutom att vara rent allmänt skadade, också är så osäkra på sin egen tro att de måste tysta kritiker för att kunna fortsätta leva i sin egen pårökta fantasivärld.
____________
*Är jag för att man döms enligt något annat än gällande lag? Nej. Min poäng är att beskrivningen ovan är vad de förtjänar.
Monday, May 10, 2010
Divine justice
Jag lyssnade precis på Johnny Cashs When the man comes around. Jävligt mäktig. Följande textrad fångade mitt intresse:
There's a man going round, taking names.
And he decides who to free, and who to blame.
Everybody will be treated all the same.
Jag vill inte göra mig till uttolkare av vare sig Guds eller Cashs vilja, men är inte det här rättviseidealet - där likabehandling står i fokus - ganska vanligt förekommande i Bibeln? Eftersom det ligger nära min egen (sekulära) uppfattning om vad som utgör rättvisa kan jag inte låta bli att undra varför denna typ av rättvisesyn idag inte har en lika framträdande roll som t.ex. den millimeterrättvisa som svenska politiker älskar att förhålla sig till?
När vi ändå är inne på det här med Gud vill jag också passa på att tipsa er som inte sett Jonas Gardells serie Åh, Herregud att göra det. Den finns på SVT Play. Särskilt viktigt är den med tanke på de upplysningsfientliga reaktioner Gardells tankar om Gud väcker. Jag håller inte med Jonas om mycket rent politiskt (tror jag), men han är en skicklig liten rackare. Och han är en av de där lyckliga få som begåvats med en röst man kan lyssna på hur länge som helst utan att tröttna.
There's a man going round, taking names.
And he decides who to free, and who to blame.
Everybody will be treated all the same.
Jag vill inte göra mig till uttolkare av vare sig Guds eller Cashs vilja, men är inte det här rättviseidealet - där likabehandling står i fokus - ganska vanligt förekommande i Bibeln? Eftersom det ligger nära min egen (sekulära) uppfattning om vad som utgör rättvisa kan jag inte låta bli att undra varför denna typ av rättvisesyn idag inte har en lika framträdande roll som t.ex. den millimeterrättvisa som svenska politiker älskar att förhålla sig till?
När vi ändå är inne på det här med Gud vill jag också passa på att tipsa er som inte sett Jonas Gardells serie Åh, Herregud att göra det. Den finns på SVT Play. Särskilt viktigt är den med tanke på de upplysningsfientliga reaktioner Gardells tankar om Gud väcker. Jag håller inte med Jonas om mycket rent politiskt (tror jag), men han är en skicklig liten rackare. Och han är en av de där lyckliga få som begåvats med en röst man kan lyssna på hur länge som helst utan att tröttna.
Bergh, Norberg och finanskrisen
Jag har inte slutat fundera kring Johan Norbergs/Martin Borgs/Henrik Devells film Överdos. Senast är det inlägg av Niclas Berggren och Andreas Bergh som fått mig att undra lite grann.
Andreas Bergh verkar tycka att Överdos, på det stora hela, är bra. ”Filmen är ekonomijournalistik av hög klass.” Men han håller inte med om filmens huvudbudskap; att de åtgärder som nu vidtas för att lindra effekterna av den nyss genomlevda finanskrisen sår det frö från vilket framtidens kris kommer att blomma ut.
Bergh har en klar poäng när han konstaterar att ”förr eller senare kommer Johan Norberg att kunna säga 'Vad var det jag sade?'”. Kriser kommer och går, och det kommer bli svårt att sätta en siffra på hur mycket nuvarande krishantering faktiskt bidrog till skapandet av nästa kris. Det är en närmast vetenskapsteoretisk invändning mot filmens uppbyggnad.
Men, mer tveksam är jag till Berghs fortsatta resonemang. Han argumenterar för att vad som skapade finanskrisen inte kan skapa den typ av kris för stater som Norberg & co. varnar för. Bara att inleda ett stycke med orden ”den allmänt accepterade förklaringen till krisen är i korthet följande” gör mig lite skeptisk. Jag är på intet sätt någon expert, men om man t.ex. läser det referat som återfinns i senaste numret av Ekonomisk Debatt från en debatt om finanskrisens orsaker som Nationalekonomiska Föreningen anordnade så är i alla fall min bild att det inte riktigt finns någon ”allmänt accepterad” förklaring.
Särskilt Nils Gottfries anförande tycker jag är intressant. Han argumenterar för ett synsätt som inte riktigt stämmer överens med Berghs och Norbergs förklaring av finanskrisen (även om det ska erkännas att de flesta andra anföranden verkar ge Bergh/Norberg rätt):
1)”För det första anser jag att det inte är penningpolitikens fel att detta blev en finanskris. Jag tror inte att något högre räntor skulle ha förhindrat problemen med bolån i USA till folk som inte kunde betala eller att någon procents högre riksbanksränta skulle ha hindrat bankerna att låna ut en massa pengar i Lettland.” Detta anknyter i någon mån till mina egna funderingar i ett tidigare inlägg.
2)”Det är inte heller det faktum att värdet på vissa tillgångar föll som gjorde att vi fick en finanskris. Sådant förekommer hela tiden. Se bara på aktiemarknaden – aktierna kan gå upp och ned med 20 procent utan att det egentligen händer särskilt mycket med den reala ekonomin, annat än att aktieägarna känner sig lite fattigare eller lite rikare och spenderar lite mer eller mindre. Men det blir ingen finanskris av det.”
3)”Bonussystem diskuteras, men jag tror att man diskuterar symtomen snarare än orsaken. Ägarna gick ju med på bonussystemen. Om ägarna var med på bonussystem som uppmuntrar risktagande tyder det på att man var alltför riskbenägen.”
Alla dessa tre punkter går emot förklaringar som Norberg ger i sin bok. I stället, hävdar Gottfries, kan finanskrisen i viss utsträckning förstås som en gammaldags bank run. Vadå bank run? Jo, banker tar emot folks pengar och lånar ut dem till andra. Problemet är att inlåningen – det folk sätter in – kan tas ut när som helst, medan utlåningen – det banken lånar ut – tar tid att få tillbaka. Man kan som bank inte knacka på dörren hos en person med ett bostadslån och kräva att få igen lånet direkt, men insättare får (i de flesta fall) ta ut sina pengar när de vill.
En bank run uppstår när folk av någon anledning tappar förtroende för banken i fråga och för många människor försöker ta ut sina pengar samtidigt. Eftersom banken inte kan kräva in de pengar man lånat ut lika snabbt går man omkull. För att undvika de problem som bank runs medför (de sprider sig ofta som en kedjereaktion och kan slå ut stora delar av banksystemet) har de flesta stater någon form av insättningsgaranti; man garanterar att folk får igen sina besparingar även om banken går i konkurs. Och bara denna säkerhet gör att folk inte rusar till banken för att ta ut sina pengar, och banken går inte i konkurs. Insättningsgarantin är alltså, i idealfallet, en säkerhet som aldrig behöver användas!
Problemet med modellen ovan är att det inte riktigt är så det fungerar i verkligheten. En allt större del av bankernas verksamhet finansieras av att de tar korta lån från andra finansinstitut. Och dessa lån garanteras inte av någon insättningsgaranti. När osäkerheten om bankerna och finansinstituten spred sig under finanskrisen torkade alltså denna typ av finansiering ut. Bankerna kunde inte ta nya lån, och de fick likviditetsproblem. Effekterna är desamma som vid mer klassiska bank runs.
Bergh hävdar att stater och banker skiljer sig åt på ett fundamentalt sätt som gör att den typ av mekanismer som orsakade problem för bankerna inte kan orsaka problem för stater. ”Stater är nämligen inte företag. De går inte i konkurs. Stater har våldsmonopol, beskattningsrätt och centralbanker med sedelutgivningsmonopol.”
Som jag ser det ger fallet Grekland en förvarning om att stater visst kan gå i konkurs av samma skäl som banker. När investerare och långivare började bli osäkra på om Grekland faktiskt skulle kunna betala tillbaka sina lån krävde man allt högre ersättning – ränta – för att låna ut till grekerna. Och den dyrare räntan förvärrade problemen ytterligare, räntan blev än högre osv. I mina öron låter detta skrämmande likt en 'state run'; en självförstärkande process där långivares brist på förtroende skapar den kris de är rädda för.
Anledningen att det riskerar att gå åt fanders för Grekland och en del andra länder är, bland annat, att de är med i euron och faktiskt inte har det sedelutgivningsmonopol som Bergh tar upp. De sitter fast med sin växelkurs och penningmängd. Mot detta kan man invända att det gigantiska räddningspaket som alla vi andra nu förväntas pröjsa för visar att stater inte låts gå i konkurs. Men jag tror nog att det är lite för tidigt att ropa hej ännu. Någonstans måste ju dessa 750 miljarder euro komma ifrån. Och någon gång i framtiden måste ganska många länder med ohållbara statsfinanser betala för kalaset.
Efter detta allt för långa inlägg kommer jag alltså till följande, något motsägelsefulla, konstaterande: Även om jag inte är säker på att Norberg har rätt i allt han säger om finanskrisens orsaker så delar jag hans oro för vad nuvarande bailout-orgie kommer leda till i framtiden.
Och sist, men inte minst, vill jag tillägga: Jag gillar Andreas Bergh skarpt, och tycker det mesta han skriver är utomordentligt vettigt. Därför blir det desto roligare när jag för en gångs skull inte håller med honom!
Andreas Bergh verkar tycka att Överdos, på det stora hela, är bra. ”Filmen är ekonomijournalistik av hög klass.” Men han håller inte med om filmens huvudbudskap; att de åtgärder som nu vidtas för att lindra effekterna av den nyss genomlevda finanskrisen sår det frö från vilket framtidens kris kommer att blomma ut.
Bergh har en klar poäng när han konstaterar att ”förr eller senare kommer Johan Norberg att kunna säga 'Vad var det jag sade?'”. Kriser kommer och går, och det kommer bli svårt att sätta en siffra på hur mycket nuvarande krishantering faktiskt bidrog till skapandet av nästa kris. Det är en närmast vetenskapsteoretisk invändning mot filmens uppbyggnad.
Men, mer tveksam är jag till Berghs fortsatta resonemang. Han argumenterar för att vad som skapade finanskrisen inte kan skapa den typ av kris för stater som Norberg & co. varnar för. Bara att inleda ett stycke med orden ”den allmänt accepterade förklaringen till krisen är i korthet följande” gör mig lite skeptisk. Jag är på intet sätt någon expert, men om man t.ex. läser det referat som återfinns i senaste numret av Ekonomisk Debatt från en debatt om finanskrisens orsaker som Nationalekonomiska Föreningen anordnade så är i alla fall min bild att det inte riktigt finns någon ”allmänt accepterad” förklaring.
Särskilt Nils Gottfries anförande tycker jag är intressant. Han argumenterar för ett synsätt som inte riktigt stämmer överens med Berghs och Norbergs förklaring av finanskrisen (även om det ska erkännas att de flesta andra anföranden verkar ge Bergh/Norberg rätt):
1)”För det första anser jag att det inte är penningpolitikens fel att detta blev en finanskris. Jag tror inte att något högre räntor skulle ha förhindrat problemen med bolån i USA till folk som inte kunde betala eller att någon procents högre riksbanksränta skulle ha hindrat bankerna att låna ut en massa pengar i Lettland.” Detta anknyter i någon mån till mina egna funderingar i ett tidigare inlägg.
2)”Det är inte heller det faktum att värdet på vissa tillgångar föll som gjorde att vi fick en finanskris. Sådant förekommer hela tiden. Se bara på aktiemarknaden – aktierna kan gå upp och ned med 20 procent utan att det egentligen händer särskilt mycket med den reala ekonomin, annat än att aktieägarna känner sig lite fattigare eller lite rikare och spenderar lite mer eller mindre. Men det blir ingen finanskris av det.”
3)”Bonussystem diskuteras, men jag tror att man diskuterar symtomen snarare än orsaken. Ägarna gick ju med på bonussystemen. Om ägarna var med på bonussystem som uppmuntrar risktagande tyder det på att man var alltför riskbenägen.”
Alla dessa tre punkter går emot förklaringar som Norberg ger i sin bok. I stället, hävdar Gottfries, kan finanskrisen i viss utsträckning förstås som en gammaldags bank run. Vadå bank run? Jo, banker tar emot folks pengar och lånar ut dem till andra. Problemet är att inlåningen – det folk sätter in – kan tas ut när som helst, medan utlåningen – det banken lånar ut – tar tid att få tillbaka. Man kan som bank inte knacka på dörren hos en person med ett bostadslån och kräva att få igen lånet direkt, men insättare får (i de flesta fall) ta ut sina pengar när de vill.
En bank run uppstår när folk av någon anledning tappar förtroende för banken i fråga och för många människor försöker ta ut sina pengar samtidigt. Eftersom banken inte kan kräva in de pengar man lånat ut lika snabbt går man omkull. För att undvika de problem som bank runs medför (de sprider sig ofta som en kedjereaktion och kan slå ut stora delar av banksystemet) har de flesta stater någon form av insättningsgaranti; man garanterar att folk får igen sina besparingar även om banken går i konkurs. Och bara denna säkerhet gör att folk inte rusar till banken för att ta ut sina pengar, och banken går inte i konkurs. Insättningsgarantin är alltså, i idealfallet, en säkerhet som aldrig behöver användas!
Problemet med modellen ovan är att det inte riktigt är så det fungerar i verkligheten. En allt större del av bankernas verksamhet finansieras av att de tar korta lån från andra finansinstitut. Och dessa lån garanteras inte av någon insättningsgaranti. När osäkerheten om bankerna och finansinstituten spred sig under finanskrisen torkade alltså denna typ av finansiering ut. Bankerna kunde inte ta nya lån, och de fick likviditetsproblem. Effekterna är desamma som vid mer klassiska bank runs.
Bergh hävdar att stater och banker skiljer sig åt på ett fundamentalt sätt som gör att den typ av mekanismer som orsakade problem för bankerna inte kan orsaka problem för stater. ”Stater är nämligen inte företag. De går inte i konkurs. Stater har våldsmonopol, beskattningsrätt och centralbanker med sedelutgivningsmonopol.”
Som jag ser det ger fallet Grekland en förvarning om att stater visst kan gå i konkurs av samma skäl som banker. När investerare och långivare började bli osäkra på om Grekland faktiskt skulle kunna betala tillbaka sina lån krävde man allt högre ersättning – ränta – för att låna ut till grekerna. Och den dyrare räntan förvärrade problemen ytterligare, räntan blev än högre osv. I mina öron låter detta skrämmande likt en 'state run'; en självförstärkande process där långivares brist på förtroende skapar den kris de är rädda för.
Anledningen att det riskerar att gå åt fanders för Grekland och en del andra länder är, bland annat, att de är med i euron och faktiskt inte har det sedelutgivningsmonopol som Bergh tar upp. De sitter fast med sin växelkurs och penningmängd. Mot detta kan man invända att det gigantiska räddningspaket som alla vi andra nu förväntas pröjsa för visar att stater inte låts gå i konkurs. Men jag tror nog att det är lite för tidigt att ropa hej ännu. Någonstans måste ju dessa 750 miljarder euro komma ifrån. Och någon gång i framtiden måste ganska många länder med ohållbara statsfinanser betala för kalaset.Efter detta allt för långa inlägg kommer jag alltså till följande, något motsägelsefulla, konstaterande: Även om jag inte är säker på att Norberg har rätt i allt han säger om finanskrisens orsaker så delar jag hans oro för vad nuvarande bailout-orgie kommer leda till i framtiden.
Och sist, men inte minst, vill jag tillägga: Jag gillar Andreas Bergh skarpt, och tycker det mesta han skriver är utomordentligt vettigt. Därför blir det desto roligare när jag för en gångs skull inte håller med honom!
Friday, May 07, 2010
Abstrakt tänkande
För några dagar sedan var jag i Halmstad och debattboxades. Och då slogs jag (återigen) av en tanke: Har inte väldigt många människor stora problem med abstrakt tänkande? Mer specifikt: Är det inte väldigt många människor som har svårt att ta till sig generella argument som inte är kopplade till en specifik situation?
Exempel: Under debattboxningen var ett av ämnena som diskuterades jämställdhetspolitik. Jag anförde att jämställdhet inte är något man kan bomba fram genom lagstiftning; i ett fritt samhälle måste även idioter (de som, utan sakliga skäl, väljer att inte anställa kvinnor) vara fria att få vara just idioter.
För att ytterligare förstärka min poäng att det inte finns någonting som säger att vi, bara för att vi har identiferat ett problem, måste ropa på pappa staten för att lösa problemet åt oss lade jag till: "Bara för att man märker att ens skosnören har gått upp betyder det ju inte att man måste ropa på farbror blå och tvinga någon annan att lösa problemet åt en." Politik handlar inte om att ta reda på vad man själv tycker i en fråga och sedan förbjuda alla andra alternativ och göra det egna alternativet obligatoriskt.
Vad blir då svaret på denna presentation av min syn på statens roll? Jo, att "det går inte att jämföra en situation där hälften av den svenska befolkningen diskrimineras med att dina skosnören har gått upp".
Men det var ju för fan bara ett exempel Helge!
Den här typen av problem upplever jag mig möta hela tiden. Det skulle ju kunna vara för att mina exempel är jävligt dåliga, men det är enklare för mig personligen att förklara det hela med att folk har svårt att tänka abstrakt. Därför kan folk vara vänster och samtidigt värna om individers integritet (de förstår inte att tvång är ett generellt fenomen och att de argument man anför mot en viss typ av tvång också är applicerbara på andra typer av tvång); därför kan man vara för en fri syn på sexualitet vad gäller hbt-personers rättigheter men samtidigt vara för sexköpslagen; och så vidare.
Man måste ju för fan se de stora linjerna:
Brasklapp: Det verkar som att abstrakt tänkande inte är en binär förmåga som man antingen bemästrar eller inte; man kan påverka folks abstrakta tänkande genom olika typer av mentala stimuli.
Exempel: Under debattboxningen var ett av ämnena som diskuterades jämställdhetspolitik. Jag anförde att jämställdhet inte är något man kan bomba fram genom lagstiftning; i ett fritt samhälle måste även idioter (de som, utan sakliga skäl, väljer att inte anställa kvinnor) vara fria att få vara just idioter.
För att ytterligare förstärka min poäng att det inte finns någonting som säger att vi, bara för att vi har identiferat ett problem, måste ropa på pappa staten för att lösa problemet åt oss lade jag till: "Bara för att man märker att ens skosnören har gått upp betyder det ju inte att man måste ropa på farbror blå och tvinga någon annan att lösa problemet åt en." Politik handlar inte om att ta reda på vad man själv tycker i en fråga och sedan förbjuda alla andra alternativ och göra det egna alternativet obligatoriskt.
Vad blir då svaret på denna presentation av min syn på statens roll? Jo, att "det går inte att jämföra en situation där hälften av den svenska befolkningen diskrimineras med att dina skosnören har gått upp".
Men det var ju för fan bara ett exempel Helge!
Den här typen av problem upplever jag mig möta hela tiden. Det skulle ju kunna vara för att mina exempel är jävligt dåliga, men det är enklare för mig personligen att förklara det hela med att folk har svårt att tänka abstrakt. Därför kan folk vara vänster och samtidigt värna om individers integritet (de förstår inte att tvång är ett generellt fenomen och att de argument man anför mot en viss typ av tvång också är applicerbara på andra typer av tvång); därför kan man vara för en fri syn på sexualitet vad gäller hbt-personers rättigheter men samtidigt vara för sexköpslagen; och så vidare.
Man måste ju för fan se de stora linjerna:
Brasklapp: Det verkar som att abstrakt tänkande inte är en binär förmåga som man antingen bemästrar eller inte; man kan påverka folks abstrakta tänkande genom olika typer av mentala stimuli.
Veckans värsting
Jag har inte vunnit många utmärkelser i mitt liv. När jag 14 år fick jag ett stipendium av Lions på 3 000 kronor för mina insatser som optimistseglare(!). Men det är väl i princip det hela.
Men nu - äntligen! - har det hänt igen. Jag har blivit utsedd till "Veckans värsting" av sajten Centerpolitik.se. Bakom sajten står Fria nationalister Gotland, Fria nationalister Stockholm, Fria nationalister skåne, Göteborgs fria nationalister och Nordisk ungdom.
Som Hayek påpekade så allierar sig alla antiliberala krafter mot de av oss som tycker att det här med frihet verkar vettigt. Man får väl ta det som en komplimang?
Men nu - äntligen! - har det hänt igen. Jag har blivit utsedd till "Veckans värsting" av sajten Centerpolitik.se. Bakom sajten står Fria nationalister Gotland, Fria nationalister Stockholm, Fria nationalister skåne, Göteborgs fria nationalister och Nordisk ungdom.
Som Hayek påpekade så allierar sig alla antiliberala krafter mot de av oss som tycker att det här med frihet verkar vettigt. Man får väl ta det som en komplimang?
Tuesday, May 04, 2010
Monday, May 03, 2010
Överdos och FED
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om att jag igår hade privilegiet att få se Johan Norbergs/Martin Borgs/Henrik Devells film Överdos - En film om nästa finanskris. Den är baserad på Norbergs bok En perfekt storm, och sammanfattat kan man säga att de varnar för att det som regeringar runt om i världen nu gör för att motverka lågkonjunkturen är precis det som en gång lade grunden för finanskrisen. Men inlägget urartade i en lite närmare beskrivning av bara ett av alla argument som filmen använder, nämligen att den amerikanska centralbanken (FED) satte för låga räntor i början av 2000-talet. Detta, hävdar Norberg & co., gjorde det artificiellt billigt att låna och eldade på den husprisbubbla som sedan sprack och utlöste den värsta ekonomiska kris vi upplevt sedan den stora depressionen. Håll till godo!
FED sänkte, efter elfte september och IT-bubblan som spruckit vid millenieskiftet, under några år sin styrränta kraftigt; från runt 6,5 procent under 2001 till runt en procent 2003. Denna kraftigt expansiva penningpolitik erbjöd, enligt Norberg, de billiga krediter som varje bubbla behöver. Bilden nedan visar utveckling av FED:s styrränta:
Ska man vara lite petig så är det ju dock inte de korta nominella räntorna som avgör huruvida huslån är billiga eller inte. Har man en låg nominell ränta men deflation (sjunkande priser) så kan realräntan till och med vara ganska hög. Så hur har då den reala räntan utvecklats? Se bilden nedan:
FED sänkte, efter elfte september och IT-bubblan som spruckit vid millenieskiftet, under några år sin styrränta kraftigt; från runt 6,5 procent under 2001 till runt en procent 2003. Denna kraftigt expansiva penningpolitik erbjöd, enligt Norberg, de billiga krediter som varje bubbla behöver. Bilden nedan visar utveckling av FED:s styrränta:
Ska man vara lite petig så är det ju dock inte de korta nominella räntorna som avgör huruvida huslån är billiga eller inte. Har man en låg nominell ränta men deflation (sjunkande priser) så kan realräntan till och med vara ganska hög. Så hur har då den reala räntan utvecklats? Se bilden nedan:
I början av 2000-talet var de korta realräntorna alltså negativa, vilket innebär att man tjänade pengar på att låna. Även de längre räntorna sjönk under perioden. Och som Dillén och Sellin konstataterar i sin översikt över kunskapsläget kring tillgångsbubblor:
"The historical survey that follows shows that bubbles tend to arise in connection with an undue expansion of credit that then accentuates the threat to financial stability."
Bubblor kräver alltså billiga krediter. Och billiga krediter var precis vad FED producerade. Men hur vet man hur höga eller låga räntorna borde ha varit? Efter IT-bubblan och terrorattackerna den 11 september var det ju ändå rimligt att ha rätt låga räntor? En bra utgångspunkt för den typen av diskussioner är den s.k Taylor-regeln, som uttrycker den optimala räntan som en funktion av inflationen och konjunkturläget (mer specifikt: output-gapet). Bilden nedan visar vilken ränta Taylor-regeln rekommenderade och den faktiska ränta som FED satte:
Som vi ser var räntan under i princip hela 70-talet "för låg"; vilket resulterade i skenande inflation (vi såg i en tidigare graf att realräntan var negativ under denna tidsperiod). Från 2002 till 2004 var räntan återigen lägre än vad Taylor-regeln föreskriver. Norberg, och andra med honom, hävdar att denna artificiellt låga kostnad för att låna var en av huvudorsakerna till bostadsbubblan.
Mot den här typen av kritik av FED kan man, som Orphanides gör, invända följande: Det går inte att i realtid veta storleken på output-gapet (dvs. hur långt ifrån jämvikt den reala ekonomin är). Det är först nu, några år senare, som vi vet att en förändring i tillväxten var tillfällig och inte början på en ny trend och så vidare. Lägg därtill att penningpolitik inte påverkar ekonomin förrän först ett år senare så har du ytterligare problem. Du måste som central banker veta output-gapet om ett år för att kunna fatta ett bra penningpolitiskt beslut idag. Och eftersom vi inte ens vet nuvarande output-gap så är det en inte helt lätt utmaning.
I sina memoarer skriver Alan Greenspan, dåvarande chef för FED, om hur han och de andra på FED resonerade när man sänkte räntorna så kraftigt:
"På FOMC-sammanträdet i slutet av juni, där vi röstade för att sänka räntan ytterligare [från rekordlåga 1,25 procent], till en procent, var deflationen huvudämnet. Vi enades om sänkningen trots vår konsensus om att ekonomin förmodligen ännu inte behövde en ny räntenedskärning. ... Men ändå gick vi vidare på basis av en riskavvägning. Vi ville utesluta möjligheten till en tärande deflation; vi var beredda att ta risken att vi genom att sänka räntan kanske bidrog till en bubbla, något slags inflationsboom."
Man var alltså inte dumma i huvudet. Man visste riskerna och gjorde bedömningen att risken för deflation och stagnerad ekonomi var större än risken för tillgångs- och inflationsbubblor av olika slag. Historien visar att FED antagligen gjorde fel riskavvägning. Men jag har några frågor som jag inte har fått några riktigt övertygande svar på:
Hur stor var egentligen effekten av de låga räntorna? Under 70-talet var som sagt penningpolitiken många gånger värre än den var under några få år i början av 2000-talet och då ledde det till inflation, inte till en global finanskris? Och även om folk köpt för dyra hus på grund av att det var så billigt att låna, och skulle förlorat pengar när räntorna åter gick upp, så borde väl inte anpassningen behövt leda till en global härdsmälta? Och om folk tänkte lite längre än ett år framåt när de köpte sina hus (vilket man borde göra eftersom en husinvesteringen för de flesta är en rätt långsiktig investering) så borde man ju insett att de låga räntorna var tillfälliga? FED kommunicerade väl knappast att den nya jämviktsräntan var en fjuttig procent? Och om folk ändå investerade fel så borde väl det vara deras problem?
Slutsats: Jag tror att Norberg har en poäng vad gäller kritiken mot FED. Men jag får känslan av att FED i allmänhet, och Greenspan i synnerhet, får lite väl mycket skit för krisen. Ingen tvingade ju någon att exponera sig mot den amerikanska husmarknaden?
Well, jag vet helt enkelt inte. Men det är glädjande med en film som faktiskt för ett intelligent resonemang om krisen, dess orsaker och vad man (inte?) bör göra åt den. Jag får återkomma med en inte fullt lika insnöad recension senare. Men jag rekommenderar dig att se den nu på söndag när den visas i TV4 Fakta!
Saturday, May 01, 2010
1:a maj
Första maj; dagen efter valborg. Återställarnas dag, såväl politiskt som alkoholmässigt. Vilken av följande röda återställare väljer du idag?
;)
;)
Subscribe to:
Posts (Atom)
