Följande typ av diskussion har jag gått igenom ett otal gånger. Jag lyckas aldrig komma fram till vad min diskussionspartner egentligen tycker. Någon som har en aning om vad de menar?
- Nej, självklart inte. Jag är pacifist och vill ha fred.
- Hur kan du då vara något annat än nyliberal? Nästan all statlig styrning av människor bottnar ju i hot om våld från statsmakten mot den som inte anpassar sig: den som inte vill betala skatt, den som röker en jolle och den som anser sig ha rätt att anställa vem hon vill i sitt företag.
- Men, herregud. Att vi ska ha en skattefinansierad välfärd, motverka droger - som faktiskt är farliga för människor! - och bekämpa diskriminering är sådant som vi beslutat tillsammans och demokratiskt.
- Men alla har ju inte gått med på det?! Det finns ju avvikare, som ju de facto tvingas följa majoritetens vilja under hot?
- Men det är ju ändå en majoritet som är för!
- Så du tycker per definition att det som en majoritet är för också är moraliskt rätt? Om en majoritet är för slaveri, då är du för slaveri?
- Självklart inte, det bryter ju mot de mänskliga rättigheterna!
- Finns några absoluta mänskliga rättigheter? Givna till människan av vem? Gud?
- Nej, det är sådant vi kommit överens om tillsammans i FN!
- Eh... Så du använder en politisk kompromiss mellan majoriteter i olika länder för att motivera varför majoritetens makt är rätt? Det låter lite... som ett cirkelresonemang.
- Ja, men vafan. Det är klart att det finns begränsningar för vad man får göra. Man får inte kränka människor.
- Men vem är det som har rätt att definiera vad som är legitim politik för majoriteten att besluta om?! Majoriteten själv?!
- Nja, inte riktigt.
- I mina öron låter det som att du är för allt majoriteten är för, så länge majoriteten tycker typ som du.
- Men orka. Du har ideologiska skygglappar på dig. Det går inte att prata med dig.
- Nähä. Synd.
5 kommentarer:
fin halmgubbe
Fin kommentar.
Jag har också hamnat i den där diskussionen ett antal gånger. Jag kan acceptera att den man diskuterar med har den åsikten han eller hon har och jag kan acceptera att de inte argumenterar logiskt, men bara om de själva är medvetna om att de för ett ologiskt cirkelresonemang och faktiskt erkänner det. Ja, under förutsättning att de inte sitter i en position där de har makt över mig alltså.
Man kan del vis kringgå den ursprungliga problematiken genom att hävda att den ursprungliga våldshandlingen kommer från de som vägrar följa de beslut som man efter sin ideologi/filosofi anser är legitima. För en liberal är detta resonemang visserligen omöjligt, men från andra perspektiv borde det vara helt gångbart, i alla fall om dessa perspektiv hävdar att det t.ex. på intuitiva/intersubjektivt allmänmänskliga grunder finns en plikt till solidaritet.
om en minoritet är för slaveri då?
Post a Comment