Karl Malmqvist

Ett samtal med en antiliberal

2012-01-03T12:47:00.005+01:00

Följande typ av diskussion har jag gått igenom ett otal gånger. Jag lyckas aldrig komma fram till vad min diskussionspartner egentligen tycker. Någon som har en aning om vad de menar?

- Är du för våld i andra fall än i självförsvar, för att förhindra mer våld eller för att avbryta pågående brott?

- Nej, självklart inte. Jag är pacifist och vill ha fred.

- Hur kan du då vara något annat än nyliberal? Nästan all statlig styrning av människor bottnar ju i hot om våld från statsmakten mot den som inte anpassar sig: den som inte vill betala skatt, den som röker en jolle och den som anser sig ha rätt att anställa vem hon vill i sitt företag.

- Men, herregud. Att vi ska ha en skattefinansierad välfärd, motverka droger - som faktiskt är farliga för människor! - och bekämpa diskriminering är sådant som vi beslutat tillsammans och demokratiskt.

- Men alla har ju inte gått med på det?! Det finns ju avvikare, som ju de facto tvingas följa majoritetens vilja under hot?

- Men det är ju ändå en majoritet som är för!

- Så du tycker per definition att det som en majoritet är för också är moraliskt rätt? Om en majoritet är för slaveri, då är du för slaveri?

- Självklart inte, det bryter ju mot de mänskliga rättigheterna!

- Finns några absoluta mänskliga rättigheter? Givna till människan av vem? Gud?

- Nej, det är sådant vi kommit överens om tillsammans i FN!

- Eh... Så du använder en politisk kompromiss mellan majoriteter i olika länder för att motivera varför majoritetens makt är rätt? Det låter lite... som ett cirkelresonemang.

- Ja, men vafan. Det är klart att det finns begränsningar för vad man får göra. Man får inte kränka människor.

- Men vem är det som har rätt att definiera vad som är legitim politik för majoriteten att besluta om?! Majoriteten själv?!

- Nja, inte riktigt.

- I mina öron låter det som att du är för allt majoriteten är för, så länge majoriteten tycker typ som du.

- Men orka. Du har ideologiska skygglappar på dig. Det går inte att prata med dig.

- Nähä. Synd.

Den islamofientliga hatideologin

2011-12-27T12:35:00.003+01:00

Som så många andra människor som inte skulle kunna sägas tillhöra verklighetens folk har jag läst Ali Esbatis krönika om dåden på Utöya och främlingsfientlighet. Den var intressant och läsvärd, men inte helt övertygande.

Esbati konstaterar att det finns många rasistiska stolpskott på såväl gator och torg som på det världsomspännande datanätet interwebs. Det är sant. Och det är ett problem för de av oss som vill se ett öppet samhälle med fri rörlighet över gränser, och där de enskilda problem som följer av dagens invandring diskuteras och löses på ett konstruktivt sätt.

STOPP!

Läste ni vad jag skrev? "Problem som följer av dagens invandring". Så får man inte skriva enligt Esbati, för då är man en nyttig idiot för "den islamofientliga hatideologin" och dess företrädare. Esbati har till och med en check-lista för att kolla av om man befinner sig i den onda, psykologiska spiral som leder ner mot främlingsfientlighet och hat. Den går i princip ut på att man förväxlar enskilda muslimer, islam som religion och etnicitet. Esbati har en god poäng i att sådan sammanblandning omöjliggör all typ av nyansering och leder raka vägen till oresonlig generalisering.

Men från en känslomässigt gripande berättelse om oskyldiga som mördas, till påståenden som nästan alla kan hålla med om växlar Esbati därefter upp. Han hävdar att det finns en kontinuerlig funktion som tar som sin utgångspunkt en människa som anser att vi måste kunna debattera invandringens för- och nackdelar, eller att det finns kulturella förklaringar till olika delar av samhällsutvecklingen, som leder raka vägen till terrorattentat à la Breivik.

Esbati försöker sig på att hävda att han inte vill censurera debatten. Men hur ett initialt ogiltigförklarande av vissa människors åsikter kan vara "motsatsen till censur" förblir för mig en gåta.

Jag ser det så här: Det är helt legitimt att vara ointresserad av förklaringsfaktorer med argumentet att inga generella mönster någonsin får ligga till grund för hur en enskild individ behandlas. Bara för att jag är man betyder inte det att jag slår min partner; bara för att jag äter onyttigt och tar en och annan cigg betyder inte det att jag kommer bli sjuk oftare än er andra; bara för att jag är löntagare betyder det inte att min arbetsgivare exploaterar mig. Därmed skulle jag kunna argumentera för att jag inte vill ha mansskatter, folkhälsofascism eller särlagstiftning för att gynna fackförbund. Och eftersom inga strukturella analyser kring mäns våld mot kvinnor, hälsoeffekter av kosthållning eller arbetsgivares behandling av sina anställda kan legitimera ingrepp i det enskilda fallet blir också förklaringarna i sig tämligen ointressanta.

Men jag har också respekt för de som vill förstå och förklara olika skeenden i samhället. Det är ett faktum att män begår lejonparten av våldsbrott, att det finns riskfaktorer som gör det mer troligt att en individ drabbas av ohälsa och att olika ekonomiska institutioner påverkar lönernas och vinsternas respektive andel av produktionen.

Esbati formulerar sig som om han per definition är emot strukturella analyser av kulturer, religioner och invandrares effekt på statsfinanserna. Men alla som följt Esbatis karriär vet att om det är någonting som han egentligen tycker om är det analyser av strukturer och att måla med breda penseldrag. Arbetarklassen är väsensskild från borgarklassen, och därför behövs det klasskrig. Män är strukturellt överordnade kvinnor och därför behövs feminism. Västvärlden är imperialistisk och därför behövs antiimperialistisk kamp. I den aktuella artikeln, som argumenterar mot blind generalisering, hinner Esbati också med att beskriva hur det finns en allmän och icke-personlig diskriminering från den breda massan och att det företrädesvis är högerpartier som ger utrymme åt främlingsfientlighet. Två påståenden som inte rör enskilda människor eller förövare, utan mer allmänna mönster som han uppfattar.

Vissa av hans analyser håller jag med om, andra inte. Men Esbatis huvudproblem är och förblir följande: Hur ska man kunna legitimera generaliseringar av män, överklassen, amerikaner och sverigedemokrater, samtidigt som man ogiltigförklarar och förkastar generaliseringar av vissa typer av invandrare eller vissa kulturer?

Om Esbati hade haft tur så skulle svaret kunna varit att de generaliseringar som Esbati själv ägnar sig åt är relevanta och signifikanta, medan den typ av generaliseringar som de som diskuterar kultur och invandring använder sig av inte är det. Så är dock inte fallet. Det finns otaliga artiklar som visar hur olika rättstraditioner kan påverka länders utveckling under lång tid, att invandrare från vissa områden utgör större kostnader för statskassan än andra, att kulturell sammansättning påverkar människors attityder, att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och så vidare.

Jag har i grunden respekt för såväl den ultraindividualistiska hållningen att generella mönster är irrelevanta, som den mer vanligt förekommande åsikten att också imperfekta men generella förklaringsfaktorer kan vara intressanta att ha koll på. Vad jag däremot har problem med är den inkonsekvens som Esbati ger uttryck för, där vissa (av honom godkända) generaliseringar hyllas medan likvärdigt breda analyser kring kulturers effekt på samhällsutvecklingen ogiltigförklaras redan innan de hunnit debatteras.

Esbati hävdar att de av oss som någonsin funderat i banor kring hur invandringen kan göras mer lyckosam - och därmed implicit antar att dagens system för invandring är imperfekt - är nyttiga idioter för högerextrema krafter med direkt koppling till terrordåd. Det är en allvarlig anklagelse. Själv tror jag att det är människor som, lik Ali Esbati, vill tysta ner debatten redan innan den startat som spär på människors politikerförakt och därmed skapar utrymme för populister.

Jag kan mycket väl ha fel, men då ser jag gärna att det framkommer i ärlig och öppen diskussion; inte genom nedtystande och skuldbeläggande.

Ökade utsläpp

2011-12-27T11:51:00.006+01:00

Tidigare denna månad publicerade Naturvårdsverket siffror som visar att Sveriges utsläpp av koldioxid ökade under 2011. Det fick den famösa Supermiljöbloggen att skjuta ut sig i omloppsbana. Man anklagade till och med Naturvårdsverket för att försöka mörka utsläppsökningen.

Vad är det då som har hänt? Well, 2009 minskade utsläppen av växthusgaser rekordmycket. Ledde det till en hyllningskör från Supermiljöbloggen, där man prisade den borgerliga regeringens kompetens? Nej. Anledningen till de stora utsläppsminskningarna var nämligen den svikande konjunkturen, något som Supermiljöbloggen var snabba att påpeka.

Men om man ansåg att siffrorna från 2009 inte var resultatet av en viss miljöpolitik, borde man inte öppna för möjligheten att inte heller 2010 års siffror är styrda av politiken utan av andra orsaker? Det verkar rimligt, med tanke på att den ekonomiska återhämtningen 2010 nämns som en av tre huvudförklaringar till utsläppsökningarna. De två andra förklaringarna var den ovanligt kalla vintern samt att ett antal kärnkraftverk stod stilla, vilket i sin tur gjorde att fossileldade reservkraftverk togs i bruk.

Är man kärnkraftsvän kan man argumentera för att utsläppsökningarna visar vad som händer om vi inte har kärnkraft. Är man kärnkraftsmotståndare kan man i stället hävda att förra året visar att kärnkraften inte alls är så driftsäker som dessförespråkare säger.

Hur som helst, tittar man på utsläppen sedan 1990 ser trenden ut som följer:

Trots att vi blivit många fler invånare, trots att vi blivit mycket rikare och trots att utsläppen i början av 1990-talet påverkades av en kraftig finanskris så har utsläppen minskat. Och tror man, som Supermiljöbloggen, att politiker är ansvariga för all utveckling av utsläpp så kan man konstatera att utsläppen 2010 var lägre än under något år med rödgrön regering sedan 1990. Tittar man på utsläppen per person så ser utvecklingen ut som följer:

Visst finns det enormt mycket mer att göra, men att förklara utsläppsminskningar med att det är ekonomins fel/förtjänst, medan utsläppsökningar per definition är de onda borgarnas fel känns inte helt seriöst.

Friheten att inte bli kränkt

2011-12-18T11:44:00.002+01:00

Inslag skriver, som vanligt, tänkvärt. Denna gång om utvecklingen i Egypten, som ser ut att bli en tydlig illustration av hur hoppet om den arabiska våren sakta vissnar och dör. Jag reagerade på en intervju som refereras i inlägget, där Eric Trager från The New Republic intervjuat ett antal av det muslimska brödraskapets företrädare.

På frågan om de kommer tillåta icke-muslimer att kritisera Sharia svarar de alla nej. “'It’s not allowed for Christians to come and say that the sharia is wrong,' said Abouel Fotouh. 'They are not specialists.' Mukhtar agreed. 'There is no ultimate freedom, because your freedom ends at the freedom of other people,' he told me. 'And if I humiliate things that you respect, I violate your freedom'."

Åsikten att allt som en person inte tycker om kränker dennes frihet är tyvärr vanlig även här hemma. Karikatyrer får inte ritas, diskriminering får inte förekomma och obehagliga politiska åsikter ska kvävas med våld och förbud. Egypten är, tyvärr, på väg att visa oss exakt vilket mörker som den typen av hokus-pokus-definition av frihet leder till.

Bäst från Musikhjälpen

2011-12-16T15:13:00.001+01:00

Uppdatering

Detta förtjänar hedersomnämnande:

Rikardiansk ekvivalens i Sverige

2011-12-14T09:09:00.003+01:00

Som en kul grej försökte jag replikera resultaten från grafen i förra inlägget för Sverige genom SCB:s sektorräkenskaper. Resultaten är på årsbasis.

Vi ser samma mönster i Sverige (korrelationskoefficienten är -0,83); när staten skuldsätter sig börjar den privata sektorn spara.

Staten spenderar - hushållen sparar

2011-12-14T07:55:00.004+01:00

Via Johan Norberg såg jag för några dagar sedan följande bildspel från BBC, där ekonomer väljer ut sin favoritgraf från året. De flesta visar grafer över hur statsskuldsräntor i olika länder skjuter i höjden och hur sannolikheten för att samma länder ska konka ökar. Men det var bilden nedan som jag fann mest intressant:

Vad bilden visar är alltså hur den privata och offentliga sektorn har varierat sitt sparande över tid. Ekonomen Richard Koo, som valt ut grafen, konstaterar förvånat: "This goes against everything we were taught at university, it goes against everything that the text books say, as ordinarily this should be a time to borrow money."

Eh... Jag vet inte vad Koo har för böcker, men jag uppfattar grafen som ett klockrent exempel på rikardiansk ekvivalens. Den kritiska fråga som teorin ställer till keynesianerna är följande: "How is it possible that society merely by the device of incurring a debt to itself can deceive itself into believing that it is wealthier?"

Skuldfinansierade stimulanspaket kommer behöva betalas tillbaka i framtiden genom skattehöjningar och/eller utgiftsminskningar. Rationella hushåll inser detta, vilket gör att när staten belånar sig så börjar hushållen spara för att förbereda sig för framtida återbetalningar. Därav det nästan perfekt inversa förhållandet mellan den offentliga och den privata sektorn som grafen visar. Bara människor helt utan förmåga att blicka framåt skulle gå på myten om att stimulanspaket är gratis pengar som skapas ur tomma intet och som aldrig kommer behöva betalas tillbaka.

Finns det då empiriska belägg för teorin? Kanske.

Ask om narkotika

2011-12-13T01:35:00.001+01:00

Via Alfred hittade jag följande intervju med Beatrice Ask (BA), genomförd av Tomas Ramberg (TR). Ett kort utdrag:

TR: Den svenska narkotikapolitiken är ju internationellt sett sträng; ”narkotikafritt samhälle är visionen”. En grupp svenska forskare på det här området har gett ut en bok som heter ”Narkotika – Om problem och politik”

…

TR: Dom konstaterar att förvisso är det få som har prövat narkotika i Sverige till följd av den här politiken, men vi har ändå lika många tunga missbrukare som EU-genomsnittet. Och vi har fler per capita än en del som brukar betecknas som narkotikaliberala länder, som Holland till exempel och Tyskland. Men dödligheten är större hos oss i Sverige; att människor dör av knark är i Sverige dubbelt så vanligt som EU:s genomsnitt enligt de här siffrorna. Hur bra fungerar den här hårda politiken?

BA: Den är väldigt framgångsrik, därför att den innebär att färre människor dras in i missbruket relativt sett och det är bra.

TR: Om dubbelt så många dör, varför är det framgångsrikt?

BA: Ja, därför att dö är inte den enda effekten som kan komma utav missbruk.

TR: Men det måste nästan vara den värsta?

BA: Nja, du kan säga så här: Om du vill ha en liberal narkotikapolitik, vilket en del förordar, då kan vi tänka oss att man får röka marijuana och hasch fritt. Det får väldigt allvarliga skador. Folk dör inte omedelbart, men de blir ganska såsiga i huvudet och får andra medicinska problem och sociala problem.

Ja... hur skulle det se ut om folk var såsiga i huvudet i stället för att dö. Hemska tanke. Hon erkänner också att det inte finns någon egentlig forskning som visar på politikens effekter. Därutöver hävdar Ask att droger är jättedumma eftersom de är en del av en ”allvarlig kriminalitet”. Well, det är för att du kriminaliserat dem!

Kombinationen av hårda straff på brott som saknar offer och låga straff på våldsbrott är något av det värsta jag vet.

Sjöfylleri

2011-12-12T11:21:00.002+01:00

En äldre man har åkt dit för sjöfylleri. Han framförde sin båt i Askersunds skärgård med 0,74 promille i blodet och har därför fått ett strafföreläggande om 32 000 kronor i dagsböter. Som jämförelse kan man notera att fall av misshandel med tillhyggen ofta resulterar i skadestånd om 0-20 000 kronor.

Verkar helt rimligt. Not.

Miljöranking

2011-12-07T10:15:00.003+01:00

Igår kunde vi läsa om hur supermiljöbloggen var superupprörd över att Sverige rankas som nummer 34 i en miljöranking utförd av diverse miljöorganisationer. All heder åt miljörörelser, men att vara objektiva utvärderare är kanske inte deras främsta styrka.

Tittar man i stället på Environmental Performance Index, skapat av Yale Center for Environmental Law & Policy, ser situationen något annorlunda ut. Där rankas Sverige som nummer fyra av 163 undersökta länder vad gäller klimat- och miljöpolitik.

Använder vi Världsbankens data för att titta på hur vi ligger till så ser vi följande: Det finns inget annat OECD-land, förutom Schweiz, som har lika hög eller högre BNP och som samtidigt släpper ut mindre CO2 per person. Bara ytterligare två länder, Israel och Portugal, har utsläpp som är lika låga som våra, men de är också klart fattigare än vad vi är.

Tittar man på utsläpp per producerad BNP-enhet - ett mått som visar hur effektiv produktionen är i ett land - hamnar Sverige på andra plats. Vi har mycket kvar att göra, men att svartmåla Sverige som klimatbehov känns inte helt konstruktivt.

Uppdatering

Läs också Miljöfara om den suspekta rapport som Supermiljöbloggen bygger sina påståenden på.

Komplettering angående invandringens nettokostnad

2011-12-06T19:03:00.004+01:00

I kommentarfältet till föregående post fick jag tips om följande rapport från Skattebetalarna, som går igenom olika svenska studier. Studierna bedömer att invandringen kostar mellan 17 och 50 miljarder kronor om året.

Också Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi har släppt en rapport på temat. Där konstateras att den arbetskraftsbetonade invandringen i mitten av förra seklet var gynnsam för den offentliga ekonomin. Fram till 1980 innebar invandringen en nettointäkt för staten. Det är viktigt att komma ihåg, eftersom det visar att det är fullt möjligt att ha en ekonomiskt gynnsam invandring.

Efter det att LO och sossarna slängt igen dörren för arbetskraftsinvandring och i stället fokuserat på flyktinginvandring förändrades dock situationen. 2006 skedde en omfördelning från inrikes födda till utrikes födda motsvarande 1,5-2 procent av BNP, eller 48-64 miljarder per år i 2010 års penningvärde. I dagsläget är invandrarnas ställning på arbetsmarknaden något bättre, så kostnaderna kan vara något lägre.

ESO-rapporten visar också att även om invandrarnas sysselsättningsgrad blir lika hög som hos inrikes födda är invandringens möjlighet att motverka kostnaderna för en åldrande befolkning begränsad. Och bibehålls skillnaden i sysselsättningen mellan inrikes och utrikes födda kommer invandringen fortsätta att utgöra en nettokostnad under hela prognosperioden, fram till 2050.

Att invandringen kostar pengar verkar vara ett faktum. Att det inte alltid har varit så är också ett faktum. Med rätt institutioner och regler är det fullt möjligt att ha en liberal invandringspolitik utan att det ska behöva belasta statskassan.

I min värld har vi ett antal huvudsakliga strategier att välja mellan om vi vill ha en ekonomiskt hållbar invandring:

1) Minska invandringen

2) Förändra sammansättningen av invandrare till mer arbetskraftsinvandring, fler högutbildade och en mer gynnsam ålderssammansättning.

3) Reformera arbetsmarknaden kraftigt.

4) Minska välfärdsstaten och dess transfereringssystem.

Som liberal tycker jag att folk ska få flytta och bo var de vill. Och jag tycker att vi ska ha en stat med minimala skyddsnät. Men eftersom det inte kommer hända skulle jag gärna se att åtminstone punkt tre genomfördes, kanske också i kombination med punkt två. Varför inte göra invandringen mer eller mindre kostnadsneutral genom att anpassa mängden flyktinginvandring efter storleken på arbetskraftsinvandringen?

Invandringens effekter på de offentliga finanserna

2011-12-06T12:53:00.003+01:00

För en tid sedan släppte Sverigedemokraterna beräkningar som visade att invandringen kostade Sverige många dollares. Jag har inte haft tid eller ork att på allvar sätta mig in i beräkningarna som ligger bakom rapporten, men jag är förvånad att inte någon annan verkar ha gjort det heller.

Så... av ren nyfikenhet ägnade jag en kvart åt att göra lite Google Scholar-sökningar på temat. Tyvärr kommer de av er som inte är universitetsstudenter antagligen inte åt hela artiklarna, men ändå. Vi kan då läsa om att mikrosimuleringar visar att invandring har små men negativa effekter på inkomster och sysselsättning; att invandrare bidrar med mindre till statskassan (ibland är nettoeffekten negativ) men att bidraget är högre för människor som kommer hit tidigt och har hög utbildning; att invandring minskar stödet för välfärdsstaten; och att sysselsättningen i förhållande till inrikes födda har minskat över tid men att nettoeffekten på de offentliga finanserna är små.

Jag har inte mer än skumläst uppsatserna ovan så jag kan inte garantera att de inte är felaktiga. Därtill är effekterna av invandring på de offentliga finanserna beroende av de sociala system vi har i dagsläget. Jag är för fri invandring, men mot välfärdsstaten; och i ett sådant system skulle så klart effekterna vara helt annorlunda. Trots allt detta känns det fortfarande som att det finns ett behov av en opartisk, sammanhållen kostnads/intäkts-analys...

Politisk forskning

2011-12-05T13:05:00.005+01:00

Idag skriver Fredrik Segerfeldt om att genusvetenskapen borde läggas ner. Varför? Jo, därför att den syftar till att ...

"... belägga en på förhand ideologisk och politiskt skapad tes. Det blir en upp- och nedvänd vetenskap, där svaret är givet från början. Dessutom har ämnet fått energi och resurser av statliga påbud. Politikerna har velat ha forskning som ger dem skäl att gripa in i människors liv. Resultatet blir forskar-Jeopardy: Jag har svaret, men vad är frågan?"

I detta har Segerfeldt antagligen rätt. Men det är inte bara genusvetenskapen som får sig en kula från det magasinet. Även nationalekonomin är under attack av människor som anser att den i huvudsak är politisk. I november reste sig ett antal studenter på Harvard upp och lämnade demonstrativt Greg Mankiws föreläsning i en introduktionskurs i nationalekonomi. Anledningen? De hävdar att nationalekonomin har en ovetenskaplig högervinkling.

En av organisatörerna konstaterade att i stället för att bli indoktrinerade med den fria marknadens förtjänst så ska de "use our education for good, and not for personal gain at the expense of millions." Gulligt. Synd bara att de valde att lämna en föreläsning om just inkomstojämlikhet.

Men är det så att nationalekonomin lider av samma problem som genusvetenskapen? Är det en disciplin som försöker bekräfta tidigare föreställningar? Både ja och nej.

Jag har tidigare skrivit två inlägg om nationalekonomin och dess besatthet av utilitarism. I princip går nationalekonomi ut på att tänka sig att människor har nyttofunktioner och sedan "hjälpa" dessa stackars människor att maximera sina nyttofunktioner. I min värld är detta synd; det bekräftar farhågorna om att det finns en för tät koppling mellan nationalekonomin och politiken.

Men, det är inte någon högervriden vetenskap. Tvärt om, det är en tämligen socialdemokratisk/teknokratisk skevhet vi ser. Det är alltid "det sociala optimum" som vi söker. Om någon offras för "det allmänna bästa" är det helt legitimt och till och med önskvärt. Sen råkar det bara vara så att fria marknader oftast är bättre på att leverera de socialdemokratiska idealen; genom frihandel, äganderätter och konkurrens gynnas särskilt de fattigaste, och ett välmående samhälle utan fattigdom kan uppnås. Men att nationalekonomer är för reformer som också många högerpolitiker tycker om betyder inte att nationalekonomin är höger, det betyder bara att högerförslag ofta är bra för att uppnå utilitaristiska ideal.

I och med att jag (förhoppningsvis) skriver min sista tenta på Handels den 19 december författade jag ett kort brev med personliga reflektioner kring utbildningen, som jag skickade till ansvariga på den nationalekonomiska institutionen. Jag vill påpeka att jag i huvudsak är mycket nöjd med den utbildning jag fått och att jag rekommenderar andra att söka till skolan. Men jag noterade också följande:

"jag [anar också] en sammanblandning mellan vetenskap och etik. Nationalekonomins fokus på nyttomaximerande är naturligt, och utgör ett praktiskt verktyg. Men jag är rädd att många studenter och lärare inte riktigt förstår skillnaden på ett metodologiskt verktyg och en etisk lära; många verkar ta för givet att vad som maximerar ett samhälles nytta också är politiskt önskvärt.

Under ett flertal lektioner har jag som student fått frågor av typen 'om du var beslutsfattare, hade du tillåtit två monopol i en produktionskedja att gå samman'. Det förväntade svaret på den frågan är jakande, eftersom ett integrerat monopol lider av färre dödviktsförluster. Men det är min övertygelse att vi som ekonomer inte kan säga något om vad som är politiskt önskvärt då politik bygger på etik. Och etik kan inte bevisas objektivt av någon vetenskap, tyvärr inte heller av nationalekonomi."

Så, ska genusvetenskapen läggas ner? Och vilket öde bör nationalekonomin möta? Personligen är jag skeptisk till genusvetenskap och har större tilltro till nationalekonomin. Men varför inte låta folk läsa och skriva vad de vill? Om de får göra det för sina egna pengar i stället för på skattebetalarnas bekostnad så behöver heller inte de som inte håller med drabbas. Bara en tanke...

Läs också gärna Mankiws egna reflektioner om händelsen.

Tillväxtens moral

2011-12-01T12:13:00.004+01:00

Det finns många studier som försöker reda ut hur nivån av tillit påverkar ett lands tillväxt. Studier som försöker avgöra hur tillväxt påverkar nivån av tillit är dock färre till antal. Generellt är det också svårt att veta vad som påverkar vad; ger tillit tillväxt eller är det tillväxt som ger tillit?

Personligen är jag övertygad om att tillväxt gynnar tilliten och gemenskapen i ett samhälle. Exempel:

För någon månad sedan hade vi förbundsstyrelsemöte i Centerstudenter. Ekonomin såg taskig ut. Vi skulle diskutera vad vi skulle dra ner på, och inga poster var heliga. Hur var stämningen på mötet? Ganska negativ.

Någon vecka senare fick vi reda på att vi fått ett rejält ekonomisk tillskott. Och när vi för någon vecka sedan skulle skapa en budget inför 2012 kunde vi åter öka våra satsningar. Fler kurser, fler medlemsaktiviteter och mer informationsmaterial blev resultatet. Hur var stämningen på mötet? Mycket god.

Det är helt enkelt roligare att fördela resurser än att fördela neddragningar. Och ökade rikedomar ökar därmed också möjligheten att ha ett trevligt socialt klimat.

I en stagnerande eller krympande ekonomi förutsätter den enes rikedom någon annans fattigdom. Det som jag får, det får du avstå. Vad händer med människor som slåss om en kaka av fast storlek? De blir ogina och misstänksamma. I en växande ekonomi växer också kakan som vi delar på. Min rikedom förutsätter inte någon annans fattigdom. Tillsammans kan vi alla få det bättre. Vad händer då med människor? Jo, det blir enklare att glädjas åt andras framgång eftersom man vet att den inte hotar den egna ställningen.

Tillväxt främjar ett gott samhällsklimat och minskar risken för konflikter. Det är en av tillväxtens viktigaste fördelar; en fördel vi pratar allt för lite om.

Sjukvård

2011-11-28T14:05:00.003+01:00

Konflikten mellan privat och offentlig sjukvård är ständigt pågående. Och jag tänker inte ge mig in i den. Men det kan vara värt att notera att många viftar med skräckexempel som inte riktigt är relevanta. Exempelvis får vi ofta höra om hur USA har ett privat sjukvårdssystem som också är väldigt ineffektivt.

Men titta på bilden nedan. Staplarna är utgifter på sjukvård per capita, där den mörka stapeln är offentliga utgifter och den ljusa stapeln är privata utgifter. Det kan vara värt att notera att USA lägger fler skattekronor på sjukvård än Sverige...

Jag gillar inte USA:s sjukvårdssystem, men det beror inte på att de har inslag av privat finansiering, utan på att det är en semioffentlig röra.

Lästips

2011-11-28T13:35:00.003+01:00

Alla utbildningspolitiskt intresserade borde läsa Bryan Caplans sågning av högre utbildning. Utbildning handlar inte om att lära sig något, att utveckla ett sätt att se på världen eller att bygga god karaktär. Utbildning handlar om att signalera att man är bättre än de andra i sin generation.

Utbildning är således ett nollsummespel där det är studentens resultat relativt de andra studenternas som betyder något. Att höja utbildningsnivån generellt är alltså ingen mirakelmedicin för att öka ett lands konkurrenskraft. Kanske borde sådana som jag - som ägnat 17 av mina 24 levnadsår åt att sitta i skolbänken - i stället uppmuntras att kavla upp ärmarna och börja arbeta.

Integration

2011-11-26T16:24:00.002+01:00

I februari i år kunde vi läsa om hur Sverige var bäst på integration. Eller... vi var bäst på integration i teorin. Ute i verkligheten är bilden inte lika ljus. Arbetslösheten bland inrikes födda är 5,2 procent medan den är 15,2 för utrikes födda. Arbetslösheten är alltså tre gånger högre för utrikes födda.

Enligt OECD var antalet sysselsatta bland inrikes födda 75 procent, medan motsvarande siffra för utrikes födda var 61 procent - 19 procent lägre! Bland kvinnor är skillnaden ännu större: Sysselsättningsgraden bland inrikes födda är 74 procent, medan den är 56 procent för utrikes födda.

Det här är ett problem. Och ett problem som kräver en lösning. Vad är då arbetsmarknadsminister Hillevi Engström lösningsförslag? Jo, i en artikel om integrationsproblemen på den svenska arbetsmarknaden säger hon:

"Man kan vara optimistisk eftersom 40-talisterna nu lämnar arbetslivet och de årskullar som är på väg in är små. Alla kommer att behövas."

Att tro att det automatiskt kommer att bli enklare att få jobb för att ett antal människor går i pension bygger på samma ekonomiska analys som säger att det blir svårare att få jobb om det kommer fler invandrare som "tar våra jobb". Det är en analys som förutsätter att vi har ett fast antal jobb i Sverige; där den enes jobb förutsätter den andres arbetslöshet.

Så ligger det självklart inte till, även om Engström (och vänstern + sverigedemokraterna) tror det. På en fungerande marknad får alla människor ett jobb där lönen motsvarar deras produktivitet. Har man låg produktivitet får man fortfarande ett jobb, men med lägre lön. Den enes jobb skapar resurser och köpkraft som ger den andre jobb; inte arbetslöshet.

Det är en positiv symbios där det som är bra för den ene också är bra för den andre. Att Engströms lösning på integrationsproblemen bygger på en felaktig analys och går ut på att vänta på att nuvarande anställda går i pension känns... sådär.

Arbetsmarknadsekonomi

2011-11-26T13:08:00.014+01:00

Jag läser för tillfället en kurs i arbetsmarknadsekonomi och tänkte dela med mig lite av insikterna därifrån. Låt oss börja med att titta på hur många timmar olika länder arbetar. I tabellen nedan uttrycks antalet arbetade timmar per år för personer mellan 15 och 64 år som en andel av USA:

Som vi ser arbetar en stor del av de sydeuropeiska länderna mer än 25 procent mindre än amerikanerna. De nordiska länderna arbetar runt 10-20 procent mindre, medan de andra anglosaxiska länderna arbetar ungefär lika mycket som amerikanerna.

Det här är enroma skillnader - jämfört med exempelvis hur mycket antalet arbetade timmar varierar över konjunkturcykeln - med potentiellt stora effekter på statsfinanser, välfärd och liknande. Vad beror då dessa skillnader på? Är det möjligen så att européerna helt enkelt gillar att arbeta mindre? Nja, det verkar inte helt troligt. För bara 30-40 år sedan arbetade nämligen européerna mer än amerikanerna. Skulle man helt plötsligt ha kommit på att man vill arbeta mindre? Knappast.

Så här ser utvecklingen av antalet arbetade timmar ut i ett antal länder. Först Sverige, Danmark, Portugal och England:

Och sen ett antal anglosaxiska länder:

Som vi ser arbetade människor i många europeiska länder drygt 1 400 timmar per år i mitten av förra seklet, för att gradvis sänka sin arbetstid till knappt 1 200 timmar per år. I de anglosaxiska länderna arbetade man runt 1 200 timmar per år, en siffra som sedan ökat något. Vad vi ser är alltså att någonting hände under 70-talet som signifikant minskade antalet arbetade timmar i Europa jämfört med USA. Skulle européerna plötsligt börjat ogilla arbete? Nja, det verkar inte helt troligt. I stället bör orsaken sökas i politiska och institutionella förändringar som skedde i Europa under denna tid.

I princip alla länder har antalet arbetade timmar per anställd minskat. Men när andelen anställda har minskat i stora delar av Europa har den i stället ökat i USA. Så här ser utvecklingen ut i Frankrike:

Och i USA:

Så vad har då drivit denna förändring? Om man tittar på hur skillnaden mellan Europa och USA ser ut baserat på åldersgrupper kan vi få en del av förklaringen:

Medelålders amerikaner och européer är anställda i ungefär lika hög utsträckning. Men amerikaner börjar arbeta tidigare och pensioneras senare. Att generösa pensionssystem där utbetalningarna påverkas negativt av att man fortsätter arbeta i hög ålder kan vara en delförklaring verkar rimligt.

Men det finns också andra skillnader, som uppkom under främst 70-talet. En klassisk uppsats på temat är Prescotts artikel från 2004 som hävdar att skattehöjningar i Europa kan förklara skillnaden. Marginalskatterna ökade markant i Europa under 70-talet samtidigt som antalet arbetade timmar minskade.

Andra potentiella skillnader som lyfts fram av Alesina, Glaeser och Sacerdote är ett större inflytande för fackförbund och striktare arbetsmarknadsregler. Att fackförbund pressar upp lönerna till artificiella nivåer och därmed skapar arbetslöshet är inget nytt, men det är intressant att notera att i en regression med skatter, storlek på fackförbund och arbetsmarknadsregler så blir skatter inte längre relevanta som förklaringsfaktor (asterix antyder statistisk signifikans). Titta på kolumn fyra, där den fulla modellen presenteras, i följande tabell:

Jag bryr mig inte om arbetslinjen. För mig får man jobba precis hur mycket eller lite man vill, så länge man själv tar ansvar för sin egen försörjning. Men det kan ändå vara intressant när arbetsmarknaden diskuteras att notera att nästan all skillnad mellan länder kan förklaras av generösa pensionssystem, skatter, fackförbund och/eller arbetsmarknadsregler. Något att hålla i åtanke när Juholt pratar om att "investera i framtiden"...

Samer

2011-11-23T19:59:00.002+01:00

Idag hade vi besök av en australiensisk sociolog som pratade om samer på min corporate social responsibility-kurs. Det var... intressant. Vi fick veta att Stora Enso bråkat en hel del med finska samer om skogsavverkning på renbetesmarker. So far, so good. Men därefter följde en diskussion där alla var väldigt överens om att det är viktigt att skydda samers rättigheter.

Sen när tycker vi egentligen att det är särskilt reko med rättigheter som bygger på semi-rasbiologiska grunder?

Argumentet är, som jag förstår det, att samerna var här först. Typ. Eftersom de var nomader mätte de inte ut och registrerade sin mark. All mark var ju deras. Och eftersom deras mark mer eller mindre stals för länge sedan så har de idag rätt till lite speciella rättigheter.

Jag har problem med den argumentationskedjan:

Nästan alla äganderätter har någon gång upprättats med våld. Antingen kommer person A till en redan bebodd yta och jagar bort de tidigare boende för att själv slå sig ner (exempelvis indiankrig). Eller så kommer person A till en obebyggd yta och smäller upp en bostad, varefter han senare hamnar i krig med grannar om hur de exakta gränserna ska se ut.

Det finns få kvadratmeter jord som aldrig tagits med våld från någon annan. Det gäller såväl tidiga strider mellan olika ätter, som mer sentida krig mellan nationer. Så varför ge just samerna rätt till kompensation? Och varför ge kompensationen till människor vars enda merit är att de är ättlingar till en person vars rättigheter kränkts?

I de flesta fall, vad gäller just markexproprieringen, skedde övergreppen mot samer för hundratals år sedan. Om vi alla skulle veta vad som skett med våra förfäder för några hundra år sedan ger jag mig fanken på att vi kan hitta rätt mycket övergrepp från såväl andra som från kronan. Ska vi då alla kompensera varandra för detta?

Min huvudsakliga fundering är dock om det är särskilt smart att någonsin acceptera rasbaserad politik? Borde inte samma lagar och regler gälla alla svenska medborgare, oavsett språk och genetiskt urpsrung? Hur kan man exempelvis vara emot monarki, emot kvotering eller emot diskriminering men för särskilda rättigheter för samer, om man tycker att alla ska vara exakt lika inför lagen?

Avslutningsvis: Jag är väl medveten om att samer i nutid utsatts för enorma kränkningar och diskriminering. Jag tycker dock att det är lämpligt att sådana övergrepp kompenseras på samma sätt för alla människor, oavsett folkgrupp; genom ett rejält skadestånd, fängelse för förövarna eller dylikt.

Rika blir rikare och fattiga fattigare?

2011-11-23T19:49:00.002+01:00

Läs också denna rapport (åtminstone den ensidiga sammanfattningen).

You want some cheese with that w(h)ine?

2011-11-22T10:46:00.003+01:00

Centerpartiet är på väg att bli nyliberaler. Och eftersom nyliberalism enligt det nysvenska politikerlexikonet defineras som

Ny - liberalism subst, samlingsnamn för politiska läror som är dåliga och/eller ondskefulla

är det så klart jättesuperhemskt. Allt detta (typ) enligt den högkvalitativa tidningen Hallands Nyheter.

Vad är problemet? Jo, att allt för många av ledamöterna i gruppen som ska leda arbetet med att ta fram det nya idéprogrammet är stockholmare. För det första stämmer inte påståendet. Fredrick Federley kommer från Kungsör, Karin Ernlund från Vittinge, Johan Petterson från Örebro och så vidare. De är alltså alla representanter från det moderna Sverige, där man föds, pluggar och arbetar på skilda orter inom och utanför Sveriges gränser.

För det andra är det intressant att denna landsbygdsnationalism tillåts uttryckas så ogenerat utan att stöta på hårdare motstånd. Antag att man i stället för att säga att det är dåligt med för många stockholmare hade sagt att det var dåligt med för många invandrare; hade budskapet då mottagits på samma sätt? Antagligen inte, även om det inte finns någon fundamental skillnad mellan dem.

Att definera en person utifrån dennes bakgrund eller bostadsort är äckligt och unket. Det hade väl möjligen varit förståeligt om Centerpartiet beslutat sig för att ta fram en turistbroschyr med berättelser från olika delar av landet, men när vi ska ta fram ett idéprogram är den geografiska spridningen oväsentlig.

Men vem hade då de skarpa hjärnorna på HN velat se som ordförande i stället för den hemska stockholmaren Per Ankersjö? Jo, Kristina Jonäng. Samma Jonäng som själv angav att hennes främsta skäl att stödja Anna-Karin Hatt som partiledare var att "Sverige behöver en västsvensk partiledare". Samma Jonäng som hävdat att "ett parti som profilerar sig på att vara emot LAS och vara emot kvotering i föräldraförsäkringen kan ha rätt politiskt. Men om man samtidigt är oförmögen att peka ut reformer eller i övrigt presentera reformer som drar mot mitten då blir bilden vartefter ett konservativt parti på högerkanten."

Samma Jonäng som var chefstrateg på Centerpartiet under valet 2010; ett val som HN själva anser var en "katastrofal förlust".

Jonängs meriter som nytänkande, analytisk och strategisk politiker är ju verkligen en enda lång framgångssaga. Not.

Vänligen sluta diskutera irrelevanta kvoteringsfrågor och börja diskutera vilka idéer som ni vill ska vägleda Centerpartiet framöver. Eller är det möjligen så att ni inte har några sammanhållna idéer att presentera?

We are the 99 percent

2011-11-17T10:30:00.005+01:00

Via Niclas Berggren hittade jag denna databas över toppinkomster. Så här har utvecklingen för den rikaste procenten människor i Sverige och USA sett ut:

I Sverige har vi alltså en lika stor andel av inkomsterna som går till den rikaste procenten som under det (av sossar) hyllade 60-talet. Och inte heller i USA är det några enorma avvikelser från tidigare nivåer som vi ser.

Bara en tanke...

(känsla av) frihet

2011-10-17T19:00:00.001+02:00

Se hela filmen.

Juholt anser att skattebetalarnas pengar tillhör honom?

2011-10-12T19:09:00.001+02:00

Reformer utan reformutrymme

2011-09-28T17:39:00.004+02:00

Begreppet reformutrymme är bland det värsta jag vet. För det första är det ett icke-begrepp - det är påhittat och saknar verklighetskontakt - och för det andra används det allt för ofta som en dålig ursäkt från politiker som inte vill göra mer än att skjuta till några miljoner här och dra ifrån några miljoner där. Nedan kommer dock en lista på fem reformer som inte kräver något "reformutrymme" men som ändå skulle stärka frihetens ställning Sverige:

1) Avskaffa värnskatten. Det kostar inga pengar. Och varför i hela Härjedalen har då Annie Lööf gått ut och sagt att skatten ska vara kvar?

2) Konkurrensutsätt Systembolaget. Alkohol är en laglig konsumtionsvara som det inte finns några som helst anledningar att ha monopol på. Och ska man nu nödvändigtvis kompensera för alla kostnader som alkoholkonsumtion medför - vilket jag inte tycker att man ska - så görs det via skattesatsen, inte via monopolet.

3) Lägg ner Folkhälsoinstitutet. Se där! En frihetlig reform som skapar ett större reformutrymme genom att spara pengar!

4) Avskaffa den nya sjöfyllerilagen. Det finns inga säkerhetsskäl att ha kvar lagen, och om den avskaffas kan polisens resurser läggas på att lösa verkliga brott; mer frihet, mindre kostnad!

5) Avskaffa turordningsreglerna i LAS. Det skapar jobb, särskilt för unga och invandrare, samtidigt som det inte finns några tecken på att tryggheten försämras. Och inte en krona kostar det.

Men hoppsan! Här fanns det tydligen en hel del för en borgerlig regering att ta tag i, alldeles oavsett reformutrymme och makroekonomiskt läge. Sluta ursäkta er, börja jobba.

Rapport från stämman

2011-09-27T14:43:00.003+02:00

Här är ett litet klipp med några av de anförande jag gjorde på stämman i Åre. Det första anförandet gjorde jag efter att osaklig marknadskritik och förslag om tobinskatt hörts i talarstolen. Det andra temat är sjöfyllerilagen. Självklart har det smugit sig in lite fel här och där. Jag menade exempelvis att arbetslösheten i USA, efter stimulanspaketet, är högre än vad Obamas rådgivare sa att den skulle vara utan stimulanspaketet.

Lysander Spooner om höjning av skatt på cigg och snus

2011-09-19T14:32:00.003+02:00

Regeringen höjer inte spritskatten, trots att man lovade att göra just det tidigare i år. Tack. Det är lite intressant att det bästa med budgeten är frånvaro av idiotiska förslag. Men det vore väl synd att helt låta folk leva i enlighet med sina egna huvuden, så skatten på cigg och snus höjer man i alla fall. Det är en del av "en riktig centerbudget", formulerad av fyra påstått borgerliga partier.

Jag låter Lysander Spooner kommentera:

Vices are those acts by which a man harms himself or his property.
Crimes are those acts by which one man harms the person or property of another.
Vices are simply the errors which a man makes in his search after his own happiness. Unlike crimes, they imply no malice toward others, and no interference with their persons or property.
In vices, the very essence of crime --- that is, the design to injure the person or property of another --- is wanting.

...

Unless this clear distinction between vices and crimes be made and recognized by the laws, there can be on earth no such thing as individual right, liberty, or property; no such things as the right of one man to the control of his own person and property, and the corresponding and coequal rights of another man to the control of his own person and property.

For a government to declare a vice to be a crime, and to punish it as such, is an attempt to falsify the very nature of things. It is as absurd as it would be to declare truth to be falsehood, or falsehood truth.

Småföretag och tillväxt

2011-09-15T16:49:00.009+02:00

Igår hamnade jag i en twitter-diskussion med, bland andra, Ali Esbati om sambandet mellan småföretagande och tillväxt. Esbati hänvisade till dessa grafer, som visar att det finns ett negativt samband mellan andelen anställda inom småföretag och ett lands BNP. Den underförstådda antydningen är att företagsklimat och småföretagande i bästa fall är irrelevant för tillväxten, och i värsta fall är direkt kontraproduktivt.

Det är inte första gången Esbati skriver något sådant; han drev exakt samma tes, och använde samma metod, redan 2007.

Det finns rent ekonometriska invändningar mot Esbati & Co. Vad de gör är ju att estimera en modell som ser ut ungefär som följer:

BNP = Konstant + B*Småföretag

BNP antas vara en funktion av andelen anställda i små företag, och effekten av andelen småföretagare upptäcks vara negativ. "Småföretagande är dåligt för tillväxten", är det då lätt att utbrista. Men, om ett lands BNP bestäms av mer än bara andelen anställda inom småföretag (vilket verkar rimligt), och detta något också är korrelerat med andelen anställa inom småföretag så blir resultaten snedvridna. Och så vidare.

Men låt oss lämna den mer tekniska diskussionen därhän och låt mig i stället påpeka ett mer grundläggande feltänk hos Esbati. Självklart går det alldeles utmärkt att ha en välmående ekonomi byggd på ett antal storföretag (det känns märkligt att det är just kommunisten som sjunger storföretagens lov). Men låt mig påpeka två saker:

För det första är ekonomin inte statisk. Tidigare solskenshistorier falnar och dör, och ersätts av nya utmanare. Det sker ett kontinuerligt utbyte av företag. Den processen kan man antingen låta politiker sköta, genom att planera fram vad som behövs, i vilken kvantitet det behövs och vem som ska producera varorna i fråga. Eller så kan man låta marknaden sköta processen, genom att belöna de företag som erbjuder sådant som konsumenterna efterfrågar och straffa de som inte gör det.

Det är uppenbart att alternativ två är att föredra, och då är ett gott företagsklimat en nödvändighet. För bara om inträdesbarriärerna är små, och kostnaderna låga, för nystartade företag kan man få en konkurrens som säkerställer utveckling. Ett dåligt företagsklimat cementerar gamla strukturer och håller redan existerande företag om ryggen.

För det andra är ett diversifierat näringsliv en försäkring mot dåliga tider. Prata med invånarna på valfri bruksort och du kommer förstå faran i att vara helt beroende av ett eller ett fåtal stora företag. Detsamma gäller en nation som helhet. Genom att ha en mångfald av företag minskar vår sårbarhet, på samma sätt som en biologisk mångfald minskar vår sårbarhet för ekologiska kriser.

Ett gott företagsklimat har vi alltså inte i första hand för att maximera antalet småföretag, utan för att säkerställa god konkurrens och möjliggöra innovation, samt för att det är en försäkring mot krisande storföretag.

Låt oss därför titta lite närmare på den typ av enkla samband som Esbati & Co. intresserar sig för. Grafen nedan beskriver sambandet mellan ett lands välstånd och dess ranking i Doing Business Index, som beskriver hur lätt det är att initiera och göra affärer:

Som vi ser är länder som rankas högt (lågt värde betyder att man ligger i topp) vad gäller det allmänna företagsklimatet generellt rikare. Tittar man på den subkategori av indexet som handlar om hur lätt det är att starta nya företag är sambandet detsamma:
Tittar man på sambandet mellan det allmänna företagsklimatet och andelen anställda i små företag (som ju är det mått som Esbati & Co. använder för att antyda att småföretagarpolitik inte är så viktigt) ser det ut som följer:
Något förvånande har länder med ett gott företagsklimat en lägre andel anställda i små företag. Detsamma gäller till och med för sambandet mellan hur lätt det är att starta företag och andelen anställda i små företag:

Vad det betyder är alltså att ett gott företagsklimat mycket väl kan vara viktigt ur tillväxtsynpunkt; inte för att det leder till fler småföretag (sambandet verkar snarast vara det omvända!), utan för att det har andra positiva egenskaper varav några nämndes tidigare. Är det tillväxt, BNP per capita och andra välståndsmått som Esbati & Co. bryr sig om är det alltså mycket möjligt - kanske till och med troligt! - att man visst bör främja företagande.

Svåraste frågan en (ny)liberal kan få?

2011-09-14T16:13:00.002+02:00

Liberalismen är ett åsiktspaket. Mitt inne i paketet är det frid och fröjd; där finns åsikter som är stringenta, lättförklarliga och klatschigt formulerade. Man ska inte slå ihjäl varandra, inte stjäla, låta folk leva som de vill och så vidare.

Sen finns åsikterna ute i gränslandet. Vad menar man egentligen med skada? Skadar jag dig om jag spelar så hög musik att du blir döv? Om du bara får ont i huvudet och svårt att koncentrera dig då?

Ron Paul fick i dagarna en fråga som jag själv skulle tycka var svår att svara på i en debatt. Inte på grund av att jag inte vet vad jag tycker, utan på grund av att det är svårt att på kort tid förklara sin ståndpunkt utan att låta hemsk. Frågan löd: Om en höginkomsttagare utan sjukförsäkring kommer in i koma till ett sjukhus, bör samhället då låta honom dö?

Svenska medier har reagerat på att några i publiken skriker "yeah!" som svar på frågan, men jag tycker Paul ger ett, efter omständigheterna, bra svar på frågan.

Jag vill också understryka att jag på intet sätt stöder Paul och hans kandidatur. Jag håller på Jon Huntsman.

SNS, konsekvenser och frihet

2011-09-08T15:41:00.002+02:00

"Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten", kunde vi igår läsa på DN Debatt. SNS har släppt en bok som ligger till grund för påståendet. Eller... det gör den inte eftersom studiens huvudsakliga slutsats är att det saknas tillräcklig kunskap för att göra några säkra uttalanden om valfrihetsreformernas effekt, något som Andreas Bergh förtjänstfullt påpekar.

Jag tänker inte ge mig in djupare i den rent vetenskapliga debatten, utan tänkte påpeka följande: Reaktionerna på studien är ett utmärkt exempel på varför liberaler bör vara försiktiga när man bekvämt lutar sig mot en stödjande vägg i form av nationalekonomisk forskning. Väggen, som ofta känns stabil och tycks ge stöd åt liberala reformer, kan när som helst rasa samman.

Vi vill avskaffa LAS, och hänvisar då till Per Skedingers bok som visar att LAS leder till arbetslöshet och otrygghet. Vi vill sänka skatten, och hänvisar då till Finanspolitiska Rådet som säger att jobbskatteavdraget ger tiotusentals nya jobb. Vi vill ha frihandel och plockar fram statistik ur någon random bok av Johan Norberg som visar hur friare länder också är mer välmående.

Om och om igen använder vi forskning för att leda i bevis att liberala reformer ger goda konsekvenser.

Det vilar en blöt, utilitaristisk filt över hela debatten. Och detsamma gäller nationalekonomin. Som jag skrivit tidigare är detta ett stort hot mot liberalismen. För är man för liberala reformer endast av rent utilitaristiska skäl - som Deng Xiaoping, när han införde marknadsreformer för att han hellre omfördelade rikedom än fattigdom - kan man överge liberalismen lika snabbt som man anammade den.

Antag att SNS studie med 100 procents säkerhet kunde leda i bevis att friskolor gav upphov till ett överlag sämre skolväsende; eller att LAS inte hade några negativa effekter; eller frihandel inte ledde till välstånd. I en handvändning hade ekonomkåren, som vanligtvis röstar borgerligt, bytt åsikt. Den stödjande väggen, byggd av tjocka och seriösa forskningsrapporter, hade rasat samman bakom liberalens rygg och han hade stått där ensam och övergiven.

Men hade det betytt att det var rätt att överge liberalismen, socialisera skolan, låta korporativisterna sätta tänderna i arbetsmarknaden och stänga våra gränser? Nej, självklart inte.

Friheten har nämligen ett värde i sig. Friheten är följden av svaret på frågan "i vilka lägen är det legitimt för mig att bruka våld mot dig?". Svarar man att det bara är rätt i exempelvis självförsvar, i syfte att förhindra våldsutövning mot någon annan eller för att förebygga mer våld i framtiden är man icke-utilitaristisk liberal. Oavsett konsekvenserna är det helt enkelt inte legitimt att förhindra andra människor från att leva i enlighet med sina egna preferenser, så länge de låter andra göra detsamma.

För att på allvar stärka liberalismens ställning måste vi våga erkänna att politik aldrig någonsin kan bevisas i forskning. Politik är etikens förlängning, och etiska preferenser kan vare sig vederläggas eller bevisas. Vi måste våga säga att vi vill sänka skatten för att människor har en rätt till sina egna pengar, oavsett om det skapar jobb eller inte; att vi vill avskaffa LAS för att ingen tredje part har rätt att lägga sig i en frivillig överenskommelse mellan två individer som inte skadar denna tredje part; och att vi vill ha öppna gränser för att staten inte har rätt att godtyckligt placera ett stängsel på en bit land och förbjuda folk på skilda sidor av stängslet att handla med varandra.

Vi vill allt detta, och mycket mer, inte i huvudsak för att vi tror att det ger goda konsekvenser, utan för att vi tror på friheten.

Se också Ekonomistas I och II.

Centerpartiets framtid

2011-08-31T11:06:00.002+02:00

Ok, dags för partiinternt navelskåderi.

Annie Lööf föreslås, med ett förkrossande stöd ute i distrikt och kretsar i ryggen, som ny partiledare. Mycket bra. Den nyblivna juristen är min och Centerstudenters favoritkandidat. Att sossar, som inser att Juholt är lika charmig relativt Annie som en Trabant relativt en Mini Cooper S, nu spelar jättesuperduper-upprörda är inte förvånande. Däremot lite töntigt. Men det är väl ofta där man hamnar när argumentet tryter och föraktet mot bildning och kompetens sätter in.

Det är också kul att se hur Anders W belönas för sin utomordentliga prestation under valrörelsen. Han är faktiskt den som varit tydligast, och som vågat säga vad han verkligen tycker. All heder åt honom!

Det enda smolk som återfinns i min bägare har med nomineringarna till partistyrelsen att göra. Valberedningen väljer, av någon outgrundlig anledning, att inte föreslå Gustav Andersson. En längre text om varför Gustav vore en utomordentlig PS-ledamot återfinns här.

Mitt problem är följande: Av de sju nya ledamöterna som föreslås arbetar fem på riksdagen. Partistyrelsen saknar personer från regioner som lyckats stå emot den negativa trend som präglat Centerpartiet på nationell nivå; personer som bedriver politik snarare än pratar om den; personer som inte står i beroendeställning till partiet och dess ledning, och som därför vågar vara fritänkare. Gustav Andersson är en sådan person.

Att valberedningen nu, trots att antalet nyval är så många, inte lyckats hitta en plats för en av partiets skarpaste hjärnor är minst sagt uppseendeväckande.

Se också Magnus Andersson, Johan Hedin, Anders W Jonsson och Emil Källström.

Centerpartiets bipolära natur

2011-08-27T12:44:00.002+02:00

Centerpartiet är ett federalistiskt parti. Det innebär att vi vill att beslut "ska fattas så nära dem de berör som möjligt". Individuella angelägenheter ska skötas av just individen, och kommunala ärenden ska avgöras i kommunfullmäktige. Inte av riksdagspolitiker. Det finns många anledningar till varför federalism är ett gott system att luta sig mot.

Dels är det ett av få sätt att legitimera offentlig maktutövning. Om lägre nivåer frivilligt ger ifrån sig makt till en högre nivå blir denna högre nivås agerande också legitimt, då det bygger på frivillighet. Och dels leder federalism, i motsats till centralstyre, till institutionell konkurrens. Olika individer, bygder och kommuner kan välja att organisera sig på olika sätt, och dessa skilda val tillåts sedan konkurrera fritt med varandra. På så vis skapas ett ständigt förbättringstryck och nya, bättre lösningar skapas.

Men... Centerpartiet vägrar acceptera den huvudsakliga effekten av federalism: Olikhet och ojämlikhet mellan människor och regioner. Människor är olika, och låter man dem fritt definiera och sträva efter sina egna drömmar och mål kommer de att välja att leva sina liv på olika sätt. Vissa kommer prioritera karriären, andra familjen och ytterligare andra kommer helt sakna prioriteringar. Och mellan dessa olika människor kommer ojämlikhet i ett antal dimensioner att uppstå.

Ojämlikhet är frihetens naturliga följd.

Federalism är regional frihet. Byar, kommuner och regioner skiljer sig, precis som individer, åt. Och lämnas de fria att styra sig själva kommer dessa skillnader upprätthållas och kanske till och med förstärkas. Vissa kommer satsa mer på skolan, andra mer på infrastrukturen och ytterligare andra kommer välja att ha låga skatter och inte satsa särskilt mycket på något alls. Därför kommer kvalitén på de offentliga tjänster som tillhandahålls också att skilja sig åt.

Ojämlikhet är alltså också federalismens ständiga följeslagare.

I min värld är vissa skillnader mellan människor och regioner i en viss tidsdimension ett lågt pris att betala för den frihet som liberalismen och federalismen erbjuder. Och anlägger man ett mer dynamiskt perspektiv visar det sig att över tid så är ojämlikhet ett väldigt skiftande tillstånd. Den som var fattig kan i en fri ekonomi bli rik genom att konkurrera ut den som tidigare var på toppen. Den region som tidigare hade ett sovande näringsliv kan med institutionella reformer locka till sig investeringar.

Frihet ger rörlighet, och motverkar därmed cementerade klyftor.

Men man kan inte ha både liberalism/federalism och jämlikhet i alla dimensioner och alla tidsperioder. Och det är här Centerpartiet stöter på problem. För samtidigt som vi utger oss för att vara federalister och uppmuntrar lokala lösningar, så vill från riksdagen påtvinga kommuner och regioner allehanda ting. Röster höjs för att ha lagstadgad miniminivå på vissa offentliga tjänster, vi vill på nationell nivå omfördela pengar från vissa regioner till andra och vi vill att staten, snarare än regionerna, ska ta ansvar för infrastruktur och liknande.

Allt detta motverkar federalismens syfte: att skapa institutionell konkurrens och incitament att anamma de goda exempel som skapas. Att från statligt håll motverka de skillnader som denna konkurrens leder till motverkar därmed också hela syftet med federalismen. Det är till och med anti-federalistiskt.

Man kan inte vara både federalist och regionalpolitisk omfördelare. Vi måste välja. Och jag ser gärna att vi fullt ut väljer federalismen och överger det regionalpolitiska ok som allt för länge tyngt ner såväl Centerpartiet som Sverige.

Annie Lööf (C) vs. Johnny Skalin (SD)

2011-08-24T11:35:00.001+02:00

Jag gillar Annie Lööf skarpt. Det finns det många anledningar att göra. En är att jag tycker att hon är en utomordentlig debattör. Nedan är lite klipp från när hon debatterade mot Sverigedemokraternas Johnny Skalin tidigare i våras:

Internetbaserat sjöfylleri

2011-08-22T13:23:00.002+02:00

När klockan nu ringt för den senaste ronden i sjöfyllerifrågan i SvD tänkte jag passa på att skriva något kort om de negativa reaktionerna i bloggosfären (de positiva reaktionerna kommenterar jag endast med ett nöjt leende).

Värt att notera är att en av våra debattmotståndare, Birgitta Rydberg (FP), taggar inlägg om lagen med ”Beroende och missbruk”. Det är rätt talande för den folkpartistiska synen på alkohol: allt bruk av alkohol och andra droger är att likställa med missbruk. Hennes huvudargument för varför lagen är legitim är att den i en opinionsundersökning hos Transportstyrelsen visat sig ha stöd bland båtägare.

För det första finns ingen information om huruvida de tillfrågade faktiskt vet hur lagen ser ut och implementeras. För det andra är det ett märkligt argument. Jag skulle lika gärna kunna säga: Fler än nio av tio svenska väljare anser att ett annat parti än Folkpartiet är bäst, därför bör Birgitta Rydberg acceptera folkopinionen och sluta arbeta för ett större inflytande för Folkpartiet. Det är självklart absurt, och på samma sätt som det står Birgitta fritt att försöka övertyga människor om varför FP egentligen är det bästa partiet bör det stå mig fritt att förklara för människor varför lagen är illegitim. Att bemöta Birgittas argument i sak är dock svårt, då hon valt att stänga kommentarfältet.

Bloggen Norah4you och Lotta Olsson (M) ger uttryck för den lika klassiska som godtyckliga åsikten att ”alkohol och fordon inte hör ihop”. Det är inget argument, det är en personlig åsikt. Och är det verkligen regleringsivrarnas mening att polisen ska ägna lika mycket kraft åt att kontrollera cyklister, förare av motorgräsklippare osv som man ägnar åt att slentriankontrollera båtförare mot vilka det saknas misstanke? Knappast...

Att nykteristen Robert Damberg ogillar vår frihetstörstan (pun intended) är väl inte helt otippat. Precis som många vegetarianer vill påtvinga andra sina matvanor vill nykterister i allt för hög utsträckning stoppa korken i flaskan inte bara för sig själva, utan även för alla oss andra. Han skriver: ”Det största felslutet herrarna Andersson och Malmqvist gör är att sätta likhetstecken mellan utebliven alkoholkonsumtion och uteblivet socialt samliv. Jag kan dela med mig av en hemlighet: det går alldeles utmärkt att ha såväl en trevlig kväll som en högtidligare fest utan att alkohol är ett måste.”

Men tack för upplysningen. Låt mig då gengälda tjänsten och upplysa dig om följande: Det går alldeles utmärkt att transportera sig utan motorcyklar eller sportbilar, betyder det att man bör förbjuda motorcyklar och sportbilar? Det går utmärkt att ha ett bra sexliv utan att använda sig av sexleksaker, betyder det att sexleksaker ska förbjudas? ”Argumentet” är så navelskådande egocentriskt att man baxnar.

Sjösäkerheten är viktig. Extremt viktig. Därför har jag tagit förarbevis, använder flytväst när vädret är hårt och säkerhetssele när det är mörkt. Men den nya lagen handlar inte om sjösäkerhet. Som professor Hugo Tiberg skriver: ”I ett undersökt material om 350 sjöfylleridomar (1994–2010, kommer våren 2011 på Jure Förlag) har sjutton fall av död eller allvarlig kroppsskada befunnits orsakade av berusning över 1 promille, medan ett enda sådant förekommer med lägre påverkan, som enligt domstolen inte behöver ha orsakat olyckan.” Och att ha över en promille var förbjudet redan med den gamla lagen.

Antalet olyckor i det nu förbjudna intervallet om 0,2-1 promille, med den typen av båtar som nu omfattas, är försvinnande litet. I stället är det politikers vilja att visa sig handlingskraftiga och styra upp ett område som tidigare varit läskigt fritt från politisk inblandning som styr. Följden har blivit att Sverige förlorat en del av en tidigare ganska fredad miljö. Vår frihet har offrats på symbolpolitikens altare.

Replik gällande sjöfyllerilagen

2011-08-21T13:55:00.002+02:00

Min och Gustav Anderssons slutreplik till regleringsivrarna finns nu ute på SvD.se. Lagen infördes för att "förbättra säkerheten", trots att antalet dödsolyckor redan är sjunkande och att de i huvudsak drabbar människor i små båtar i mindre vattendrag där föraren saknar flytväst. Att någon med 0,2-1 promille i blodet, körandes en stor och snabb båt, har ihjäl oskyldiga är ett försvinnande litet problem som inte motiverar de negativa effekter för båtfolk, skärgårdsbor och näringsidkare som lagen medför.

Sadomasokistiska väljare

2011-08-17T23:14:00.007+02:00

Gick in på DN:s hemsida och såg följande gulliga opinionsmätning:

Alla som inte redan vet att rökning är farligt kan ju räcka upp en hand. Eller... bättre då att de som så tycker att det är så hiiimla viktigt med varningsbilder använder handen i fråga till att i stället att dra ur den långa, hårda pinne de har uppstoppad där solen inte skiner och som uppenbarligen gör dem väldigt stela. Läs också Niclas Berggren om möjligheten att för kraftiga varningar kan uppmuntra rökning. Avslutningsvis, en liten informationsfilm till de som inte förstått att rökning och droger inte är hallonsaft:

Föräldraförsäkringen

2011-08-16T11:09:00.003+02:00

Igår skrev Annika Qarlsson, Federley och andra C-profiler att de vill tvångskvotera föräldraförsäkringen. Föräldrarnas egna val av hur man uppfostrar sina barn faller nämligen inte politikerna i smaken, och då är det dags att styra upp de olydiga föräldrarna.

Som tur är svarade partiledarkandidat Annie Lööf idag, i Aftonbladet, att hon fortsatt vill ha en försäkring som uppmuntrar individuella lösningar, och att beslut om hur den egna familjen ska skötas bör fattas runt köksbordet snarare än i riksdagshuset.

Argumenten mot kvotering är lika många som de är välkända: Familjesituationer kan se olika ut och samma upplägg passar inte alla lika bra; föräldrar vet oftast mer om hur de egna barnen ska uppfostras än politiker; i sann federalistisk anda är det bättre att beslut om hur det egna livet ska levas fattas på en så låg nivå som möjligt snarare än av riksdagspolitiker osv.

Det i särklass vanligaste argumentet för en kvotering är dock att familjer i själva verket inte är fria att välja själva. De är nämligen "ekonomiskt tvingade" att låta kvinnan stanna hemma, eftersom hon ofta tjänar mindre än mannen. "Hon är ofri", skriker den ene. "Patriarkalt förtryck!", gastar den andre.

Jag ska inte ge mig in i diskussionen om hur stor lönediskriminering som finns, det har vi inte tid med. Men betänk följande: När SACO studerar löneskillnader mellan sina medlemmar konstaterar de följande:

"... inom samtliga sektorer är löneskillnaderna mellan könen minst, eller rentav obefintliga, i början av karriären. ... Lönegapet mellan könen uppstår ... när många kvinnliga akademiker föder, eller förväntas föda, sina första barn."

Löneskillnader skapas i stor utsträckning i samband med att mamman väljer att vara hemma, det är inte så att mamman är hemma på grund av redan befintliga löneskillnader. Och även om löneskillnaderna redan var enorma innan man skaffar barn - vilket de alltså inte är - så är det en lam jävla ursäkt att använda för att inte ta gemensamt ansvar för sitt barn.

Låt oss ta ett heteronormativt räkneexempel för att illustrera. Antag att kvinnan tjänar 20 000 kronor i månaden och mannen 24 000 kronor i månaden. Kvinnan får då ut 510 kronor i föräldrapenning, medan mannen får ut 612 kronor. Om vi lite grovt räknar med 25 procents skatt förlorar familjen 22 kronor mer per dag, eller 669 kronor i månaden, på att mannen är hemma med barnet. 669 kronor är pengar, men som jämförelse har samma exempelfamilj fått 3 480 kronor mer i månaden av jobbskatteavdraget - fem gånger så mycket som man förlorar på att låta mannen stanna hemma!

Att skylla det ojämna uttaget av föräldraförsäkringen på privatekonomin är helt enkelt en enkel undanflykt från det gemensamma ansvaret för sina barn. I själva verket har man i dagsläget möjlighet att, även i en familj där mannen tjänar mer, dela på ansvaret och samtidigt ha en högre materiell standard än för bara några år sedan. Privatekonomiska skäl till ojämställdhet är en praktisk ursäkt, men det är just det: en ursäkt.

Precis som Mattias Svensson redogör för i sin senaste bok, Glädjedödarna, är det inte förvånande att politiker nu vill talla på människors rätt att nyttja de förmåner de själva betalat för via skattsedeln. När stora välfärdssystem införs marknadsförs de som en gåva från politiker till allmänheten. Och allmänheten förväntas stå med mössan i hand, bocka och tacka för att man nu fått "gratis" sjukvård, föräldraledighet och pension. Men det dröjer inte länge innan samma politiker, eftersom dessa gåvor finansieras med skattepengar, får för sig att det är helt legitimt att börja ställa en massa motkrav på sina undersåtar.

"Eftersom din sjukvård faktiskt betalas med skattepengar är det viktigt att du lever hälsosamt". Vips, så har vi straffskatter på alkohol och ett folkhälsofascistiskt institut. "Eftersom föräldraförsäkringen finansieras gemensamt är det oacceptabelt att den speglar de patriarkala normer som finns i samhället". Och vips, så har vi kvoterad föräldraförsäkring. "Eftersom din pension betalas av andra är det viktigt att du tar ditt ansvar och bidrar också till deras pension". Och vips, så har vi en arbetslinje som definierar maximalt antal arbetade timmar som den största dygden här i livet.

Jag har inte bett om offentlig sjukvård, föräldraförsäkring eller pension. Ni har påtvingat mig det. Och det är väl fine. Men ge fan i att högfärdigt förklara för mig hur tacksam jag borde vara, och hur jag därför borde konformeras in i ert fina lilla barbiehus-experiment där alla ska leva precis så perfekt som bara politiker kan föreställa sig.

Annie om Centerpartiets utmaningar

2011-08-15T15:26:00.002+02:00

I det stundande partiledarvalet är det, för min del, den politiska inriktningen som är den avgörande frågan. Vilka profilfrågor ska Centerpartiet ha? Vilka ideologiska ingångsvärden ska vi ta med oss in i diskussionen med de andra allianspartierna? Men också rent organisatoriskt finns mycket att göra, även om den öppna process som omgärdar själva valet är ett stort steg i rätt riktning. I filmen nedan talar Annie Lööf om sin syn på hur Centerpartiet kan utvecklas rent organisatoriskt:

Sjöfylleri II

2011-08-15T15:18:00.002+02:00

Skriver, tillsammans med Gustav Andersson, på SvD Brännpunkt om att den nya sjöfyllerilagen inte löser några faktiska problem, är illa dold moralism samt är en produkt av den mäktiga nykterismlobbyn.

Sjöfylleri

2011-07-15T19:36:00.003+02:00

Jag blev otroligt provocerad av en tweet från Johan Linander igår, som också retweetades av Caroline Szyber, angående den nya sjöfyllerilagen. Linander hänvisade där till en artikel i DN, och kommenterade den med att skriva "skärpt lag hjälptemot sjöfylla ... Skönt, vi jobbade hårt för att få fram den nya lagen."

Man kan undra vad Linander/Szyber har som mål. I artikeln står nämligen ingenting om antalet olyckor, eller förolyckade, till sjöss. Det enda som står är att färre åkt fast i kustbevakningens kontroller under maj och juni (24 i år, jämfört med 47 förra året). En del av minskningen beror på att man genomfört färre kontroller, men en viss tillnyktring verkar ändå kunna urskiljas.

Slutsatsen måste bli att Linander/Szyber inte bryr sig om hur många oskyldiga liv man kan rädda, utan att man ser ett egenvärde i att folk är nyktra. Hörde jag någon säga nykterismlobby och fundamentalistiskt glädjedödande?!

Min enkla inställning är följande: If it aint broken, don't fix it. Är sjöfylleri verkligen ett så stort problem? Utvecklingen av antalet drunkningsolyckor ser ut som följer:

Vi ser alltså en kraftigt minskande trend, och endast 29 fall av drunkningsolyckorna 2010 skedde i samband med brukandet av en fritidsbåt. Hur många av dessa som i sin tur berodde på att föraren av båten var onykter vet vi inte, men hur man än räknar kan inte slutsatsen bli annan än att problemet är försumbart i jämförelse med andra "samhällsproblem".

Därutöver bör man komma ihåg att det går alldeles utmärkt att drunkna även om båten ligger still, bara man är full och fumlig nog. Svenska livräddningsställskapet skriver till exempel som kommentar till statistiken att "flera av olyckorna har inträffat i samband med fiske. I en del olyckor kan alkohol ha haft en bidragande effekt till olycksförloppet." Det är alltså ytterst få fall där människor förolyckas för att de framfört en fritidsbåt i onyktert tillstånd. Och som främsta förbättringsåtgärd för att minska antalet förolyckade lyfter livräddningssällskapet fram användandet av flytväst.

"Problemet" som Linander/Szyber vill lösa är icke-existerande. Och deras lösningsförslag är ineffektivt. Två fel av två möjliga.

Lagens negativa effekter måste dock betraktas. Färre människor kommer att kunna njuta av livet till sjöss, resurser som kunde användas till annat kommer att satsas på att sätta dit glada midsommarfirare och så vidare.

Att formulera en dom över lagen och Linander/Szybers arbete överlåter jag åt professor emeriutus Hugo Tiberg:

"Petigt, futtigt, ynkligt och dumt så det trotsar all beskrivning. Lagändringen speglar politikers klåfingrighet på ett område de inte har någon kunskap om."

Kommentar till Mauds avgång

2011-06-17T12:38:00.001+02:00

Värnskatten

2011-05-26T22:11:00.001+02:00

Johan Hedin har startat en bloggutmaning angående värnskatten. Jag är inte apostroferad, men tänkte ändå anföra mina tre huvudanledningar till varför värnskatten borde avskaffas ögonaböj.

Primo, värnskatten drar inte in några kronor till statens skattkista.

Secundo, värnskatten minskar inte ojämlikheten nämnvärt.

Tertio, man kan ha invändningar mot "lagar" där en majoritet förtrycker en minoritet. Det blir lätt ett sluttande plan där en populistisk pöbel avtvingar en godtyckligt utvald minoritet resurser. I en liberal demokrati borde i stället, som Hayek argumenterade för, majoriteten själv böra de bördor man ålägger andra.

Avslutningsvis tycker jag att Johan är något viktigt på spåret i sin diskussion kring ett klassperspektiv på värnskatten. Vi har ju avgiftsfri utbildning för att låta folk skapa sina egna liv, oavsett förutsättningar. Men sen straffbeskattar vi de som är dumma nog att faktiskt skaffa sig en utbildning och ett högavlönat jobb. Det missgynnar de som försöker göra en klassresa, och gynnar de som ärvt sina pengar eller tjänat dem på bostadsklipp.

Se också Peter Högberg och Mikael Jonsson.

Raskrig

2011-05-19T10:58:00.001+02:00

Hej då CUF! Nu går jag med i Ung Vänster.

Epic Rap Battles of History

2011-05-17T11:32:00.003+02:00

Via Fredrik Westerlunds twitter-konto upptäckte jag för någon dag sedan Epic Rap Battles of History. Alltså, hur bra är de på en skala?

Lästips

2011-05-11T12:30:00.003+02:00

Via Niclas Berggren hittar jag Peter Santessons recension av Gustav Fridolins senaste bok. I boken försöker Fridolin attrahera liberaler genom att likna den centralplanerade, gröna omställning som han eftersträvar vid "vanlig" ekonomisk omvandling. Förändras eller dö, precis som på marknaden. Som exempel nämns skrivmaskinstillverkaren Facit, som dog pga att man vägrade att förnyas.

Men nyckelstycket i Santessons recension förklarar bristen i denna koppling:

"Där någonstans börjar den liberala blinkningen med Facits nedgång och fall att halta. Den marknadsliberala poängen med skrivmaskinshistorier är att tröghetsfaktorer grasserar inom såväl politik som företagande, att utveckling och vinstmöjligheter är oförutsägbara för alla inblandade, och att politisk centralstyrning av företagens investeringsplaner därför fungerar illa. Hellre tusentals företag som gör hel- och halvfel var och en på sitt sätt och låter marknadsmekanismerna rensa rabatten, än politisk centralplanering som renderar ett stort samordnat magplask för oss alla. Lärdomen från Facit är inte att alltför passiva politiker brast i självförtroende och dådkraft."

Lästips

2011-05-09T10:59:00.002+02:00

Johan Hedin låter idag motorsågen gå varm när han sågar SR:s upprördhet över klyftor vid fotknölarna. Implikationerna att det är de rikas rikedom som håller de fattiga tillbaka luktar härligt 30-tal och frågan man lämnar obesvarad är: Vad är alternativet till dagens system, där vi frivilligt belönar folk efter hur mycket värde de producerar åt oss?

Star Wars II

2011-05-04T22:09:00.003+02:00

Kollade precis klart Star Wars episode III, och för att anknyta till det förra inlägget så kan man väl konstatera att hela kejsare Palpatines maktövertagande är ett utomordentligt bra exempel på hur en diktatur kan födas ur en demokrati som bryr sig mer om stabilitet, effektivitet och "det allmänna bästa" än om frihet.

Palpatine göder förvisso en väpnad konflikt för att gradvis få senaten att ge honom mer och mer diskretionär makt, men när väl det sista steget till diktatur tas så är det med den stora majoritetens stöd. Likheterna med ett antal verkliga diktaturer är slående. Det är inte bara uttalat revolutionära grupper som hotar demokratin, utan kanske framför allt den stora majoritetens välvilja.

Eller som senator Amidala uttrycker det, när hon inser vad som har hänt:

"So this is how liberty dies... with thunderous applause."

Det tål att tänkas på. May the force be with you.

I want plans by the many, not by the few

2011-05-03T21:52:00.004+02:00

Har lite Star Wars-maraton för mig själv. Just nu kollar jag på episode II, och jag fann följande konversation mellan Anakin Skywalker och senator Padmé Amidala fascinerande:

PA: You really don't like politicians, do you?

AS: I like two or three. ... I don't think the system works.

PA: How would you have it work?

AS: We need a system where the politicians sit down and discuss the problem, agree what is in the best interest of all the people and then do it.

PA: That's exactly what we do. The trouble is that people do not always agree.

AS: Well, then they should be made to.

PA: By who? Who's going to make them?

AS: I don't know. Someone. ... Someone wise.

Det här tangerar Hayeks kritik av kollektivism (fint illustrerad här), där han säger att många kan komma överens om att vi behöver en regering som planerar för det allmänna bästa. När väl denna regering är vald kommer det dock snart fram att det råder delade meningar om vad som är "det allmänna bästa". Tjabbel och långdragna debatter uppstår, vilket ger upphov till krav på att en effektiv och resultatinriktad ledare tar över eftersom de bråkiga politikerna uppenbarligen inte får något gjort.

Simsallabim! Diktaturen är här.

Det är viktig att inse att samhällen inte kan ha mål. Det finns inget "allmänna bästa". Det finns individer med olika uppfattningar om det goda i livet. Och alla försök att likrikta dessa önskningar är dömda att urarta i förtryck av minoriteter och ineffektiva planer som bara passar ett fåtal.

Eller som Hayek uttrycker det i sin senaste rap-battle med Keynes:

I don't want to do nothing, there's plenty to do, but the question I ponder is: who plans for whom? Do I plan for myself, or do I leave it to you? I want plans by the many, not by the few.

Individens rätt till strävan efter lycka - sina egna mål, uppnådda på sitt eget sätt - är en rättighet vi talar för lite om i det här landet.

Muslimska högtider?

2011-05-02T16:04:00.001+02:00

Carin Jämtin. Vilken kvinna! Om det inte är könsneutrala toaletter och butlers i tunnelbanan så är det muslimska helgdagar i Sverige. Jag saknar ord för hur urbota korkat jag tycker förslaget är.

På någon form av grundläggande nivå bör staten inte beordra folk när de ska vara lediga. Vad har Jämtin och hennes byråkratkompisar med det att göra? Lösning: avskaffa alla nationella helgdagar och semestern, och låt i stället detta regleras i avtal på arbetsmarknaden.

Men, det finns också ett mer djupgående problem med Jämtins artikel. Den är nämligen en symbol för det dödsdömda försöket att kombinera öppenhet med påtvingad homogenitet. Den politiska mittfåran verkar överens om att a) Sverige ska vara ett öppet land som tar emot invandrare, b) vi ska ha en välfärdsstat där offentliga och standardiserade tjänster tillhandahålls med gemensam finansiering och c) vi ska ha ett samhälle som uppmuntrar gemensamma seder och bruk; en kulturell likriktning.

Kombinationen av a och b är jag emot, med det enkla argumentet att det är en jävla skillnad på att ha rätten att flytta vart man vill, och att ha rätt att kräva att bli försörjd av de nya grannarna. Självklart ska man få invandra fritt till Sverige, men alla bör ta ansvar för sin egen försörjning (eller förlita sig på någon som frivilligt ger dem pengar).

Kombinationen av a och c, däremot, är lite klurigare. Jag har egentligen inga stora problem med begreppet assimilation. Den som flyttar till ett land gör klokt i att anpassa sig i någon utsträckning. Det mest grundläggande är så klart att följa rådande lagar och regler, men även en ytterligare anpassning tror jag är av godo. Om, och i så fall hur, detta rent praktiskt ska införlivas i svensk migrationspolitik är dock inte lika lätt att ta ställning till.

När jag skrev det första utkastet till det här inlägget skrev jag att det i stället är multikulturalismen som är det stora hotet mot öppenhet. Men egentligen är det inte multikulturalism – ett uppmuntrande av bevarandet av egna kulturuttryck och ett motverkande av anpassning till majoritetssamhället – som Jämtin ägnar sig åt. Det är snarare någon typ av omvänd assimilation. Hon vill att samhället anpassar sig till de nyanländas normer och seder.

Och grunden för denna önskan är kulturrelativismen: Alla kulturer är lika mycket värda. Julafton är inte finare än ramadan. Jämställdhet får inte inkräkta på religiösa seder (om inte de religiösa sederna i fråga är kristna så klart). Und so weiter.

Det är ur detta politiska paradigm, där självförnekelse och relativism hyllas som dygder, som förslag likt Jämtins föds.

Hon vill inget illa. Men hon är ändå ute på farligt vatten. För vad är implikationen av ett kulturrelativistiskt förhållningssätt i kombination med en omfattande invandring och kraftig statlig styrning mot ett homogent samhälle? Jo, en påtvingad samhällsomvandling bort från en viss typ av samhälle, med vissa normer, mot en annan.

Missförstå mig rätt, jag är för fri invandring. Problemet är inte att det invandrar människor med andra normer och värderingar. Mångfald är en nödvändighet för utveckling. Jag har inte ens några större problem med kulturrelativister som späker och förnekar sig själva för att göra andra till lags. Vad jag har problem med är när dessa människor vill tvinga mig att delta i deras självförnekelse.

Jämtin och hennes gelikar tror att de gör öppenheten en tjänst genom att posera som toleranta. Problemet är att om de tvingar folk att välja mellan å ena sidan öppenhet i kombination med påtvingad underkastelse för de nya influenserna och å andra sidan begränsad öppenhet i kombination med bevarandet av nu gällande normer, så kommer många att välja det senare. Hej då öppenhet!

Ge mig gärna en mångfald av idéer och normer som tillåts konkurrera fritt. Men ge fan i att påtvinga mig någon annans normer bara för att du ska få känna dig så jävla fin och frisinnad.

Vem satsar mest på järnväg?

2011-05-02T12:51:00.003+02:00

Via Niclas Berggren hittar jag denna artikel i Riksdag & Departement, som jämför Alliansens och sosseregeringens anslag till järnvägen, och i vilken följande står att läsa:

"... anslaget prutades ner mer under åren 2000 – 2006, då Socialdemokraterna regerade, än under 2007 – 2011, då alliansen har haft makten. På S-regeringens tid blev anslagen i genomsnitt 5 procent lägre av (!) Banverket hade begärt. På alliansens tid har anslagen varit 0,6 procent högre än begärt."

Hoppsan.

Here we go again!

2011-04-28T10:46:00.001+02:00

Påskupproret

2011-04-26T20:19:00.001+02:00

Egentligen borde man väl inte skriva ytterligare en rad om det så kallade påskupproret – jippot där kristna och allmänna vänstermänniskor demonstrerade mot allt dumt och för allt bra. Min initiala tanke var följande: Hur kan man överhuvudtaget ta någon på allvar som härleder sina politiska uppfattningar från en tro på det övernaturliga? Förtjänar de inte snarare än klapp på axeln än seriösa och objektiva nyhetsreportage?

Men... Så kom jag ihåg att mina egna uppfattningar är lika godtyckliga, om än inte byggda på lika uppenbara felaktigheter. Min tro på frihetens värde går lika lite att bevisa som att Jesus hade brytt sig om svenska sjukförsäkringsregler.

Egentligen borde jag alltså kanske inte kritisera de vänsterreligiösa. However, så här ser jag det: Det står de gudsfruktande vänstermänniskorna fritt att gå samman och hjälpa de personer som de anser inte får tillräckligt med hjälp. Varför måste man gå omvägen via riksdagen?

Så, även om man ska lyssna på människor som får sina politiska uppfattningar från en gammal bok fylld med vidskepelse – vilket jag alltså tycker att man kan göra – så kvarstår frågan varför inte människor själva tar ansvar och arbetar för det samhälle de vill ha. Varför dra in alla oss andra?

Och avslutningsvis: Jag tror generellt att politiska åsikter härledda ur religion är mer riskfyllda än andra, eftersom religion tenderar att vara allt annat än föränderlig, och tämligen fundamentalistisk. Religiöst influerad politik riskerar därför att inte lyckas särskilt bra i en föränderlig omvärld. Och hur många av de som tycker att påskupproret var en mysig företeelse hade tyckt att det var lika mysigt om andra religiösa samfund började kräva allehanda lagar och regler som de läst om i sina gamla böcker? Tänk klädkoder, straffsatser och patriarkala strukturer.

Är inte detta ett utomordentlig argument för att minimera politiken och demokratins inflytande i allmänhet så säg?

Intressant

2011-04-21T14:46:00.002+02:00

Läser hos Magnus Andersson att en majoritet av de centerpartistiska kommunstyrelseordföranden som tidningen Dagens Samhälle intervjuat vill ha en ny partiledare. Jag håller med, men jag hade väl kanske hoppats att fler hade vågat stå för sin åsikt och inte valt att vara anonyma.

Förvirrat inlägg om immaterialrätt

2011-04-19T19:53:00.004+02:00

Kan man äga en idé? En viss tonföljd? En viss kombination av färger? Det var frågor som diskuterades under det seminarium om immaterialrätt som jag besökte i förrgår och som arrangerades av FMS Uppsala.

För många liberaler utgår diskussionen ofta från äganderätten. Och om man tycker att man har rätt till produkten av sitt arbete borde det väl inte spela någon roll om man ägnat sig åt att bygga en bil eller komponera en låt? Försvarar vi äganderätten i det ena fallet borde vi väl göra det i det andra?

En invändning mot det resonemanget är att immaterialrätten inte alls är en förlängning av äganderätten, utan en inskränkning av densamma. För vad säger exempelvis upphovsrätten? Jo, den slår fast vad du inte får göra med till exempel en skiva du köpt. Den inskränker vad du får göra med din ägodel, och därmed inskränker den också äganderätten.

Det går dock att få till stånd skydd för upphovsmän samtidigt som äganderätten inte inskränks av statligt tvång. Det sker genom avtal mellan köpare och säljare av exempelvis en skiva. Om båda går med på att köparen inte får sprida materialet vidare så har upphovsmannen skyddat sitt verk och äganderätten lämnas oinskränkt. Win-win.

Problemet med den lösningen är att om ett enda avtalsbrott sker, och någon lägger upp skivan på nätet, är skadorna enorma, och materialet kan spridas vidare av tredje part utan att denne gör sig skyldig till något brott. Risk för att "målvakter", som saknar pengar och därmed inte kan kompensera säljaren för ett avtalsbrott, köper skivor på uppdrag av någon annan och sedan lägger ut dem är uppenbar.

Den här problematiken är dock inte unik för icke-fysiska saker. En person utan möjlighet att kompensera för avtalsbrott kan idag köpa en fysisk vara på avbetalning och sedan vägra att betala. Skillnaden ligger i att effekten för säljaren av den icke-fysiska produkten är så mycket större. Hon kan förlora med då produkten, utan kostnad, kan kopieras och spridas. En artist löper därmed en stor risk när hon säljer sin skiva. Som kontrast kan en person inte köpa en diskmaskin från Electrolux och sedan sprida diskmaskiner över världen. Kostnaden för Electrolux av ett avtalsbrott blir därför begränsad.

Grundfrågan är dock varför äganderätten ska anses vara så central? Varför är det måttstocken mot vilken immaterialrätten mäts? Är inte äganderätten och immaterialrätten egentligen samma sak: Ett praktiskt sätt att uppmuntra och skydda investeringar? Förr i tiden skedde investeringar nästan uteslutande i fysiska ting: man investerade i bättre jordbruksmaskiner och så vidare. Med tiden har kunskap blivit en allt viktigare insatsvara, varför också nya idéer och ny kunskap skyddas för att garantera att det är lönsamt att investera i forskning och liknande. Inga konstigheter...

Den som anser att äganderätten är en absolut och okränkbar rättighet håller så klart inte med, men jag har ännu inte sett något övertygande argument kring varför äganderätten ska betraktas som absolut och okränkbar.

Motargumentet mot åsikten ovan - att immaterialrätten och äganderätten är att likställa, att de båda bara är instrumentella och att de är av godo - är att det inte alls följer ur påståendet att äganderätten inte är absolut att immaterialrätten är bra. Det är ett argument mot äganderätt, inte för immaterialrätt.

Dessutom: Om det var möjligt att utan kostnad kopiera också fysiska ting hade vi kanske inte haft äganderätt ens för fysiska saker? Antag att vi kan kopiera allt hur mycket vi vill. Då hade det inte funnits någon konkurrens om konsumtionen; det faktum att jag använder en bit aluminium till att bygga en dator gör inte att det finns mindre aluminium över för dig att bygga en bil av. Varför skulle vi då skydda mitt aluminium? Jag kan ju, utan kostnad för mig själv, dela med mig till dig.

Förvisso finns fortfarande incitamentsproblemen kvar till viss del; det kanske är väldigt dyrt för mig att investera i utvecklandet av en ny traktor som sedan direkt kan användas och därför väljer jag att inte göra det. Men utan konkurrens om konsumtionen så skulle argumenten för äganderätten försvagas betydligt, varför det verkar rimligt att immaterialrätten också är klart svagare än äganderätten för fysiska ting.

Ett annat argument mot immaterialrätten är att det egentligen inte finns några nya, originella idéer. Tag musik som ett exempel. Man kan ganska lätt knacka fram ett program som slumpar fram tonföljder. Alla kombinationer finns ju därmed redan i någon mening som sannolikheter i en fördelning. Detsamma gäller också kombinationer av bokstäver som tillsammans bildar böcker. I takt med att beräkningskraften i datorer ökar, ökar också möjligheten att snabbt ta fram kombinationer av toner eller bokstäver som ingen annan producerat tidigare.

För att undvika detta och premiera just den kostsamma investering som ligger bakom många verk kan man ju på något vis försöka prata om verkshöjd eller att det är just arbetsinsatsen som är det viktiga. Men då landar man lätt i någon typ av marxistisk värdeteori, som säger att det är mängden arbete som lagts ner på en produkt som avgör dess värde, inte vad någon annan värderar dem till. Det är inte ett perspektiv vi har på fysiska ting, så varför skulle det vara så för icke-fysiska produkter?

Men å andra sidan: Finns inte alla fysiska saker också som sannolikheter i en fördelning? En dator utgörs av kombinationer av atomer, precis på samma sätt som en låt utgörs av en kombination av noter. I framtiden kanske man kan slumpa fram också fysiska saker. Betyder det att äganderätten bör försvagas eller till och med avskaffas då? Antagligen inte, eftersom ägandet av fysiska ting inte gäller just kombinationen, utan de faktiska atomer som utgör kombinationen. Bara för att jag byggt en Volvo V70 betyder inte det att jag också har rätt till alla andra V70 som är identiska. Och här är vi tillbaka till att det som skiljer fysiska produkter från immateriella sådana är att det råder konkurrens om konsumtionen.

Vad vill jag då ha sagt? Jag vet inte. Jag har faktiskt inte en jävla aning. Men meckigt är det...

Invandringens för- och nackdelar

2011-04-15T18:23:00.002+02:00

Tino Sanandaji hävdar, i en artikel i Svensk Tidsskrift, att det är troligt att invandring från utomeuropeiska länder utgör en nettokostnad för Sverige. Själv har jag inte kompetens/tid/ork att reda ut frågan. Men det vore intressant att höra om någon annan har kommentarer som stärker eller motsäger tesen.

Värdighet

2011-04-14T00:42:00.000+02:00

The Tweed Run from Studiocanoe on Vimeo.

Lästips

2011-04-10T14:17:00.001+02:00

Läs gärna recensionen av den nya boken Nationalekonomi för vänstern, med efterföljande kommentarstråd på Ekonomistas.

Johan Norberg

2011-04-07T00:49:00.003+02:00

Det här med att vara en ryggdunkare är ju inte så coolt. Berättelser om människor som glider omkring och är allmänt nöjda med tillvaron blir sällan stor litteratur. Bättre då att vara ung, konfliktsökande rebell med resten av världen emot sig. Där finns mycket bra stoff att hämta! Därför är det så fint att vara med i Centerpartiet. Det finns så mycket att opponera sig mot och kämpa för. Rollen som rebell behövs, och är ledig.

Problemet är (som vanligt!) Stureplanscentern. Där är nämligen nästan allt jävligt bra. Utrymmet att spela missnöjd kämpe är synnerligen litet.

Idag fick vi exempelvis privilegiet att lyssna till när Johan Norberg talade om varför vi, som ett undantag i såväl tid som rum, lyckats skapa rikedom. Att det är just rikedom - inte fattigdom - som måste förklaras var ett av föreläsningens tidigaste och viktigaste påpekanden. Fattigdom är nämligen mänsklighetens grundtillstånd; det är vad vi har innan vi skapar något annat.

Sammanfattat kan man säga att Norberg driver tesen att det var Europas splittring som är nyckeln. Den institutionella konkurrens som uppkom bland alla de tusen små politiska enheter som fanns, sådde fröet till den utveckling som på allvar sköt fart under början av 1800-talet. Kina och arabvärlden, regioner som länge var mer framstående än Europa, blev slavar under sin egen enighet och den centralism som blev resultatet.

För att illustrera faran med centralism och stark politisk styrning citerade Norberg president Ford, som lär ha sagt att "en stat som är stor nog att ge dig allting som du önskar dig är en stat som är stor nog att ta ifrån dig allting som du har". Samma kinesiska maktapparat som byggt upp världens största armada kunde i ett slag också förbjuda samma armada från att bege sig ut på upptäcksresor. Och det var precis vad man gjorde...

Så, den splittring som gett oss århundraden av krig och konflikter tycks också ha givit oss en period av enorm tillväxt. Och när vi nu tittar tillbaka så gör vi det från en position som världens rikaste folk (typ...). Men så kommer det inte förbli länge. Andra länder knappar in. Och det är väl fint, för de reformer som ligger bakom exempelvis det kinesiska tillväxtundret är ett inget mindre än ett erkännande av den ekonomiska liberalismens överlägsenhet. Våra idéer vann!

Det enda problemet är att vi själva övergett idéerna i fråga. Vi tycker att det här med harmonisering inom EU är bättre än konkurrens; vi tycker att ett bevarande av nuvarande industristruktur är bättre än dynamisk omvandling; och vi tycker att politikens kärnverksamhet är att reglera sms:ande i bil och fylleri på sjön.

Så vad krävs för att Europa åter ska slå in på det spår som tagit oss ända hit? Ett förslag som dryftades under kvällen var att vi helt enkelt behövde en knäpp på näsan. Vi behöver bli omsprungna, stagnera och råka i problem. När sedan probleminsikten växer i folks medvetande kommer efterfrågan på liberal politik att öka, resonerar man (hörde jag Klein, någon?).

Det är en klassisk reaktion från liberaler. Vi är övertygade om att vi har rätt, och väntar snällt på att alla andra ska inse det. Det är som sagt en klassisk reaktion, men det är också en fullständigt livsfarlig reaktion. Det finns nämligen inget som säger att en krisinsikt automatiskt leder till bättre politik. Framstående civilisationer har, genom hela historien, råkat i kris så till den milda grad att de till slut förintats. Folk kan marschera mot avgrundens brant och utan att blinka ta det sista steg som får dem att falla fritt ner i mörkrets djup.

När man hamnar i svårigheter öppnas förvisso historiska fönster för hjältar och ikoner att skapas. Det är ur krisens djup som Thatchers och Churchills storhet kommer. Men det sker inte automatiskt. Det krävs ett hårt och riskfyllt arbete. Att välkomna en kris i hopp om att den ska hjälpa folk att inse att vi gör fel, och därigenom snabbt lösa våra problem, är potentiellt förödande. Det kommer inte hända om vi inte samtidigt har politiker och företagare som vågar ta en kula för friheten och förklara för folk hur det ligger till.

Som vanligt när man har lyssnat till Johan Norberg finner man sig med en massa tankar snurrandes i huvudet. Den mest påtagliga är att vi i Sverige fortfarande inte fattar vilken begåvning vi har tillgång till i denne Norberg.

Klarar sig Sverige utan kärnkraft?

2011-04-06T11:57:00.002+02:00

Nja. Kanske, om vi kraftigt bygger ut de idag skyddade älvarna.

Bostadsbubbla

2011-04-05T11:52:00.004+02:00

Så, Riksbanken gör nu bedömningen att det inte finns någon bostadsbubbla. För bara några månader sedan tävlade politiker om att vilja införa amorteringskrav och ändrade regler för ränteavdrag. Ett bolånetak har redan hunnit införas.

Därmed inte sagt att Riksbanken gör rätt bedömning. De har haft fel förut. Poängen är dock just detta: samhällsekonomin är så komplex att ingen enskild enhet, oavsett hur många års studier man har i bagaget, kan överblicka den. Kanske har vi en bubbla, kanske inte.

Men varför måste vi bestämma oss kollektivt för vilken bedömning vi ska göra? Kan inte de som tror att vi har en bostadsbubbla hedge:a sig mot det, medan de som inte tror att vi har en bubbla kan skita i det? Varför envisas vi med att rösta om något som ingen av oss i rimlighetens namn kan veta något om?

Svd och DN.

Anna-Karin Hatt och öppenhet

2011-04-04T19:01:00.009+02:00

Ok, så Anna-Karin Hatt har skrivit en DN-debattare om att hon vill sitta i partistyrelsen. Fint.

Det dominerande intrycket efter att ha läst artikeln tre gånger är följande: vad vill hon? Artikeln inleds med att dunka centerryggar. Vi har varit bra, vi är superbra och vi kommer att fortsätta vara superduperbra. Därefter får vi veta att "Centerpartiets framtid är ... att tydliggöra sin själ och omsätta den i relevanta svar på de viktigaste utmaningarna i dag."

Så vilka är vår tids stora utmaningar? Och vilka svar har Anna-Karin att erbjuda? Det får vi inte veta. Vad vi däremot får veta är att vi inte ska vara kalla och hårda marknadsliberaler. Här skulle man kunna skriva en längre essä om varför det är dåligt att bekräfta motståndarnas bild av hur marknadsliberaler - av vilka det faktiskt finns många inom Centerpartiet! - är. Men låt mig stanna vid att konstatera att det är... just dåligt.

Anna-Karin Hatt gör samma analys som många andra partiinterna människor: Väljarna röstar förvisso inte på oss, men innerst inne "tror jag de flesta delar vår grundhållning". "De flesta betalar gärna skatt till det vi måste lösa gemensamt, men vill inte betala en hundralapp mer än vad som behövs för det."

Alltså... Självklart är alla överens om det. Men det gör ingen till Centerpartist. Problemet är att det finns en konflikt kring vad "vi måste lösa gemensamt". Lars Ohly vill inte ta ut mer skatt än nödvändigt. Grejen är bara att för Ohly så är det här med en total socialisering av samhället något som "vi måste lösa gemensamt". Det är den konflikten som måste vinnas; vi måste få folk att förstå att det inte är legitimt att bruka våld för att tvinga in andra i sin egen privata utopi. Från vilken filosofisk position tänker Anna-Karin föra den kampen?

När så Hatt ska räkna upp de åtta viktigaste områdena inom politiken låter det förvillande likt vissa socialdemokratiska valbudskap som vi, med rätta, kritiserade för att vara otydliga och intetsägande. Vi ska "investera i framtidens tillväxt", ingen ung ska lämnas utanför, människor som sitter fast i bidragssystem ska "växa av egen kraft" och så vidare. Frågan man lämnas med är: hur då?!

Lägg därtill några tveksamma rader om att det är ett "självändamål" att "satsa på de företagssamma". Varför är det ett självändamål? Räcker det inte med att lyfta deras bojor och låta dem pröva sina vingar själva? Är det inte så en marknadsekonomi fungerar? Nä just det... jag glömde bort att det här med marknad tydligen var lite kallt och hårt. Företagare ska visst subventioneras till framgång.

Därtill ska "hela Sverige få växa av egen kraft". Betyder det att regional omfördelning och dylikt ska avskaffas och landsbygden få ta ansvar för sin egen framtid? Låt mig drista mig till att gissa att svaret på den frågan är "nej".

Låt mig också avslutningsvis kort kommentera den här öppenhetstrenden som drabbat centern. All heder åt den. Folk kandiderar öppet. Bra. Men lite av poängen med att göra detta är att man också ska vara tydlig med varför man kandiderar och vad man vill arbeta för. Tydlighet är kanske inte riktigt vad som utmärker många av de kandidater som hittills gjort klart att de vill ta ett steg närmare köttgrytorna.

Dessutom är det här med öppenhet ett ouppnåeligt ideal. Om vi verkligen ska vara öppna kan vi väl säga som det är: Anna-Karin Hatt vill bli partiledare. Maud Olofsson vill att Anna-Karin Hatt ska bli partiledare. Partiledningen försöker därför hjälpa Hatt med att få komma in på så många tunga arenor som möjligt för att skänka henne ett skimmer av auktoritet och seriositet. Det är vad dagens DN-debattare handlar om.

Detsamma gäller självklart även andra. Ta Fredrick Federley som exempel. Jag älskar Federley och vill mer än gärna se honom i partistyrelsen. För mig får han fan gärna bli statsminister. Men innan han offentliggjorde sin kandidatur hade han, under mer tysta förhållanden, preppat centerleden med besök ute i distrikten och en viss avtrubbing av tidigare vassa ståndpunkter gällande exempelvis jordbrukspolitik. Detsamma gäller med största sannolikhet även Annie Johannson och hennes avancemang inom partiet. Och detsamma gäller självklart även Miljöpartiet, det andra parti som stoltserar med sin öppenhet. När Gustav Fridolin offentliggjorde sin kandidatur till språkrör var det hela redan i princip klart. Han hade "råkat" hamna i helt rätt position. Ni fattar vad jag menar...

Politik är ett maktspel. Folk kommer att vara öppna om det gynnar dem, och man kommer alltid att positionera sig i tysthet. Inget fel i det. Jag skulle gjort likadant om jag var bättre på att planera och hade självdisciplin nog att jobba mot ett specifikt mål under en längre tid. Men låt oss vara öppna med att ingen av oss någonsin kommer vara helt öppna.

Läs också Johan Hedin och Magnus Andersson.

Skjut

2011-04-04T16:58:00.005+02:00

Nu rapporteras det att FN-soldaterna och vakterna vid den anläggning som en pöbel stormade för någon dag sedan, och vars anställda mördades brutalt, hade uttryckliga order om att inte bruka sina vapen. Den första frågan man ställer sig är självklart varför man har beväpnade vakter om de inte förväntas använda nämnda vapen?

Det hela är ytterligare ett tragiskt bevis på hur det går när våldsverkare ska bemötas med största möjliga försiktighet. Det finns människor därute som saknar den mentala infrastrukturen som krävs för att förstå varför det är en dum idé att slå ihjäl oskyldiga. Det tar emot att säga, men det finns ingen annan utväg än att möta dessa människor med än större mängder våld; att besegra dem på sin egen aréna.

Alla förstår uppenbarligen inte logiska argument, men alla förstår vad en 9mm kula i röven betyder. Därför var det så viktigt att den svenska styrkan i Afghanistan fick nya insatsregler förra året, och det är därför som den nya insatsen i Libyen är så underlig. Vad ska man med JAS-plan om de inte får användas?

Återigen har det visat sig hur en påstått pacifistisk hållning har resulterat i att oskyldiga dödats. Hur ensidigt icke-våld kan leda till än mer våld mot oskyldiga må vara svårt för Svenska Freds att förstå, men händelserna i Afghanistan är ett bevis för att det finns fulare saker än våld: att inte våga stå upp för det som är rätt; att låta oskyldiga mördas utan att ingripa. Som Ingerö sa i debatten om mobbing så är det aldrig rätt att slå det första slaget, men det är mer än ok att slå det sista. Hoppas det blir ett ledord för framtida insatser.

Afghanstian

2011-04-03T13:31:00.004+02:00

Alltså... Är det bara jag som har svårt att plocka upp hakan från golvet efter att ha tappat densamma när jag först hörde talas om dumheterna som nu utspelar sig i Afghanistan? Vad fan är grejen? De här människorna är totalt inskränkta, och saknar all förståelse för vad yttrandefrihet innebär. De tror - för att länder i deras närområde konsekvent förbjuder det de ogillar? - att en persons uttalanden stöttas av dennes landsmän och regering om de inte hindrar honom från att göra uttalandena i fråga. Utomordentligt idiotiskt.

Jag tycker också att det är märkligt att tonen i rapporteringen inte är mer upprörd. Det hela beskrivs så objektivt, och som det vore en självklarhet: "Idag har fem personer mördats på grund av att en helt annan snubbe, flera hundra mil bort, brände en bunt papper". Inget konstigt alls... Det är ovärdigt, för om man inte är tydlig med att det här är totalt barbari och helt jävla insane in the brain så visar man också att man inte förväntar sig mer av det afghanska folket.

En visa till Täby

2011-03-29T11:01:00.006+02:00

Jag har under olika perioder av mitt liv bott i Täby. Det är en ganska intetsägande kommun som varken är en fancy förort som Danderyd, men heller inte hippt som Stockholm. Det finns typ ett enda uteställe; ni vet det där haket där en taxichaffis körde ihjäl någon snubbe för en tid sedan. Inget att hänga i julgranen direkt...

Täby är på många sätt identitetskrisernas kommun. Vi har några områden där det bor lite rikisar, men vi har också ett antal problemområden. Och nu pratar jag inte om problem i betydelsen problem med att hitta matchande gardiner. Jag pratar om riktiga problem.

Trots allt detta älskar folk att hata Täby. Eller kanske är det på grund av detta som folk älskar att hata Täby. Man känner av osäkerheten. Precis som mobbaren känner mobboffrets osäkerhet. Oavsett anledning leder folks starka känslor för denna lilla närförort till en del märkliga förslag och konflikter.

Senast i raden är Miljöpartiet, som tycker att det är prioriterad verksamhet att kommunstyrelsen ska upplåta mark för ett moskébygge i Täby. Förutom att vara härligt multikulti så skulle det tydligen också "öka kommunens attraktionskraft på människor som överväger att flytta till kommunen". Alltså... inte för att vara den som är den, men jag har svårt att se att Täby har problem med att vara ett attraktivt alternativ för människor att flytta till. Försök att köpa ett litet radhus någonstans i kommunen så får du en känsla för hur efterfrågan ser ut...

Också vänsterpartiet är upprörda över dumma Täby. Det bor tydligen inte tillräckligt många låginkomsttagare i kommunen. Jag har verkligen inget emot låginkomsttagare - jag är själv låginkomsttagare/bidragstagare som saknar en permanent bostad för tillfället - men sen när är det ett självändamål att ha många låginkomsttagare boendes i en kommun? Borde inte målet snarare vara att skapa förutsättningar för att så många som möjligt ska kunna lyfta sig ur fattigdom genom att ha ett företagsklimat som tillåter produktiva anställningar? Anyway...

Den här attityden - att Täby, Danderyd och Lidingö inte tar sitt ansvar gentemot andra områden - möter man ofta ute i debatter. "Det är inte Rinkeby och Rosengård som är segregerade, det är Täby och Danderyd" är en klassisk punchline. Wow. Djupt. Applåder!

Påståendet speglar en utomordentligt märklig syn på integration och stadsplanering.

För det första är argumenten självmotsägande. Å ena sidan får vi höra hur bra det är för en kommun att ta emot så många flyktingar och låginkomsttagare som möjligt. "Varje människa är en enoooorm resurs" och så vidare. Men å andra sidan är det, av någon outgrundlig anledning, också jättesynd om de områden som gjort precis som MP och V vill, och Täby borde hjälpa till genom att dra sitt strå till stacken. Antingen är man ärlig och säger att de egna förslagen medför avsevärda kostnader för kommunen men att de ändå är bra av något annat skäl (typ: det är viktigt att vara snäll mot de som har det svårt). Eller så håller man fast vid att det är superbra med så många låginkomsttagare som möjligt, och slutar tycka synd om de områden som följt receptet till punkt och pricka.

För det andra symboliserar Miljöpartiets och Vänsterpartiets förslag en märklig syn på mångfald som fått fäste i debatten. Höjden av integration och mångfald är i deras värld nämligen när alla områden ser likadana ut. Det ska minsann bo lika många hinduer på Södermalm som i Tensta; det ska finnas lika många varvsarbetare i Danderyd som i Haninge; det ska finnas lika många moskéer i Täby som i Södertälje. Varenda kvadratmeter gata i alla kommuner i hela landet ska vara helt representativa. Annars är det segregerat, och därmed per definition dåligt!

Det här är en mycket märklig inställning. Den påminner mig om när jag läste om Arne Naess och dennes försvar av biologisk mångfald. En kritisk motfråga mot Naess löd då: Om det nu är så bra med biologisk mångfald, varför inte plantera in växter, djur och bakterier i livs- och näringsfattiga vattendrag (tänk: Vättern, fjällbäckar och så vidare)? Ska man maximera mångfalden på mikronivå är detta den självklara vägen framåt. På makronivå leder dock denna mångfaldshets, något paradoxalt, till minskad mångfald. Alla vattendrag kommer se likadana ut. Vi kommer ha en identisk natur. Det kommer inte finnas döda fjällbäckar och närmast övergödda sjöar; allt kommer se likadant ut.

Och på vilket sätt har man då ökat mångfalden och variationen i naturen?

Samma resonemang är applicerbart på stadsplanering (för övrigt ett fult ord, en stad borde få växa dynamiskt och av sig själv...).

Sverige lider brist på mångfald inte för att det finns för stora skillnader mellan områden, utan för att det finns för små skillnader. Varje jävla svensk småstad ser typ likadan ut. Om Danderyd är så vulgorikt det blir så har vi inte kommit långt. Den som har varit i Danderyd slås nämligen av hur medelsvennigt det ser ut. Om Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill köpa mark och bygga moskéer och billiga hyresrätter mitt på Djursholms guldkust får de väl göra det för sina egna pengar. Men sen när fick politikerna rätt att påtvinga människor en boendemiljö de inte vill ha?

Och, i ärlighetens namn, hur många anser på fullaste allvar att det är på Täby och Danderyd som politikerna borde lägga störst kraft? Är det verkligen i dessa kommuner de största problemen återfinns? Vad sägs om att i stället försöka få till skolor där fler än en bråkdel klarar sig med godkända betyg och en kollektivtrafik som inte attackeras av vandaler, i de områden som har de verkligt stora problemen? Eller är man en kolonialistisk förtryckare om man tycker det?

Invandring

2011-03-28T22:44:00.006+02:00

The Economists "Daily chart" visar idag vilka länder som det är vanligast att söka asyl i, och varifrån de asylsökande kommer:

Sverige är alltså det fjärde vanligaste landet att söka asyl inom av de 44 länderna som ingick i undersökningen. Vi har klart fler asylsökande än till exempel Kanada, ett land med mer än tre gånger så stor befolkning. Och på tal om Kanada: det är ju ett land som brukar lyftas fram som ett integrationspolitiskt föredöme. Vad är det då de gör så bra over there? I dagens SvD går Per Gudmundson igenom just detta. En klart högre andel arbetskraftsinvandrare, en prioritering av högutbildade, hårdare krav på försörjning av anhöriga och ett uppvärderande av medborgarskapet är exempel på reformer som skulle behöva genomföras om Sverige ska bli mer som Kanada.

Invandringen har också blivit relevant sedan Juholt pekat ut barnfattigdomen som en av vår tids största utmaningar. Grejen är ju nämligen att, precis som Niclas Berggren skriver, barnfattigdomen bland barn födda i Sverige har sjunkit drastiskt det senaste decenniet. Invandringen av fattiga barn gör dock att den aggregerade siffran inte visar samma trend. Och Berggren ställer den högst relevanta frågan kring hur försvararna av det relativa fattigdomsbegreppet ser på invandring? Borde det inte, enligt deras logik, vara bättre att vara fattig i grupp i sitt hemland snarare än att invandra till ett rikt land där man hamnar längst ner på skalan?

Själv är jag så klart för fri invandring. Men det är två helt skilda saker att kunna ordna bostad och försörjning på en viss ort, och därmed kunna flytta vart man vill, och att kunna kräva dessa förmåner av eventuella nya grannar. Därmed inte sagt att vi inte bör ha flyktinginvandring. Det bör vi ha. Men i debatten låter det ofta som att försörjning är en lika självklar rättighet som rätten att få resa och korsa gränser. Det är den inte. Inte på långa vägar.

Juholt got 99 problems but the bitch ain't one

2011-03-28T22:28:00.006+02:00

Okej... Så Håkan Juholts fruntimmer är en idiot. Viktigt eller oviktigt? Å ena sidan har vi en tradition av att hålla politikers familjer utanför debatten. Det är väl ganska sympatiskt. Att, som i USA, tvinga barn till politiker att vara stylade smile-maskiner känns väl sådär. Å andra sidan säger det en del om Juholts omdöme och egna värderingar. Givet att den som har oturen att bli ihop med en svensk statsminister inte får någon formell position à la first lady lutar jag ändå åt att förbli rätt ointresserad av hela grejen.

Ungefär 40 000 miljarder gånger viktigare är ju att vi nu har en oppositionsledare som vill luckra upp ett av de få hållbara pensionssystemen i världen, kasta pengar på alla utom de som varit dumma nog att producera sådant som andra vill ha och samtidigt hävdar att det hela ska kunna ske utan att skatten behöver höjas. Det är vad jag kallar ett verkligt problem.

Skönhet

2011-03-22T23:32:00.002+01:00

Det är kväll. Du ska gå på restaurang med några nära vänner. Du tänker böff. Du tänker en god IPA. Du tänker kanske lite portvin och chokladtryffel som avslutning.

Fråga: Går du hellre till ett ställe där du gillar inredningen än till ett där du inte gillar den?

Nästan per definition uppskattar man en lokal mer om inredningen är snygg. Schyssta tavlor, fräsiga plyschgardiner eller spexiga neonrör. Smaken må skifta, men det faktum att man uppskattar det som faller en i smaken gör det inte.

Så vadan detta närmast banala konstateranden? Jo, grejen är att den här typen av resonemang genast blir mycket känsligare om de appliceras på människor. Jag har aldrig varit ute på lokal (skönt retrouttryck för övrigt) utan att åtminstone någon har kommenterat på någon annans utseende. Vi bryr oss om hur andra ser ut. Snygga människor är snygga. Normalsnygga är normalsnygga. Och längst ner på skalan finns det några få vars utseende kan ha en fysiskt äcklande effekt.

Nu låter jag som värsta elitistsvinet. Men så är det.

Betyder det att jag, genom att skriva det här, automatiskt placerar mig i någon av de "högre" kategorierna? Absolut inte. Tvärt om. Men även icke-snygga kan uppskatta snygghet. Vad får då detta för konsekvenser?

1) Om man menar allvar med sin nyttomaximerande utilitarism/nationalekonomi borde snygghet kanske premieras. Ekonomiskt?

2) Kan vi inte bara sluta prata om att det är så hemskt och läbbigt att objektifiera andra? Alla gör det (vilket så klart inte gör det rätt automatiskt). Och är man i en lokal med hundratals andra är det närmast omöjligt att skaffa sig en bild av dem alla som individer. De blir en del av inredningen. En del av miljön. Och hellre en fin inredning än en mindre fin dito.

Vad beror denna rädsla för objektifiering på? Jag ser, av ren lathet, många av mina medmänniskor som objekt. Någon står och ser snygg ut. Någon är ett medel för att jag ska kunna genomföra en affärstransaktion. Någon kan användas för att ta reda på vilken väg jag ska gå mot mitt mål. Det betyder inte att jag ser ner på dessa personer. De tillför mig alla nytta, vilket är något av det finaste en människa kan göra för någon annan. Jag behöver dem, av själviska skäl.

Det måste löna sig!

2011-03-22T16:21:00.002+01:00

Utbildning måste löna sig bättre. Så är det om man får tro... typ alla. Det måste löna sig även för kvinnor. Det måste löna sig även för äldre. Det måste löna sig, därför måste vi sänka skatten. Det måste löna sig, därför måste vi höja studiemedlen. Det måste löna sig, annars kommer kinserna och tar våra jobb.

Det måste löna sig.

Men varför i helvete måste det löna sig så jävla bra med utbildning? Vad är det med att sitta i en skolbänk och lyssna på när en halvtrött professor försöker förklara något semirelevant för ett gäng tämligen osugna elever som gör att man sen, när man väl lämnat skolbänken, ska få en massa pengar?

Om någon skön vänstertomte rullat för många jollar och kommer på att det måste löna sig med utbildning för att det är bron mellan kapitalismen och proletariatets diktatur - det sätt på vilket arbetarna går från att vara maskiner av kött och blod till verkliga människor - är det väl kanske inte så konstigt. Men generellt är det inte jollerökande vänstertomtar som tycker att utbildning ska löna sig. Generellt är det icke-jollerökande borgarbrackor som tycker att utbildning ska löna sig superdupermycket.

Men vad är det som är lönsamt i en marknadsekonomi? Jo, att tillhandahålla sådant som andra efterfrågar. Och det är väl alldeles utmärkt, eftersom då kommer folk producera sådant som andra vill ha. Slutgiltigt resultat? Alla kommer leva lyckliga i alla sina dagar. Typ. Och vad måste politiker göra för att detta ska hända? Ingenting! Det är det som är vackert. De behöver inte göra någonting. Nada. Det enda de måste koncentrera sig på är att inte få ett infall och börja straffskatta människor och varor.

Självklart ska den statliga inkomstskatten tas bort. Den straffbeskattar människor som av någon anledning producerat något som andra värderat högt. Det är dåligt. Självklart ska momsen göras enhetlig. Dagens system gynnar, helt godtyckligt, särskilda varor på andras bekostnad. Det är också dåligt.

Gör man detta kommer utbildning antagligen att löna sig mer, eftersom utbildning generellt leder till högre produktivitet för den utbildade. Men det finns väl inget egenvärde i att gynna utbildning? Varför ska en affärsman med diplom tjäna mer än en lika duktig affärsman utan diplom? Vad är det med diplom, förutom att de är vackra att titta på, som ger ägaren av dem rätt att kräva pengar av någon annan?

Varför ska det löna sig med utbildning?

All heder. Nästan.

2011-03-20T23:02:00.004+01:00

Jag vet att jag är lika modern som utsvängda jeans, men jag måste ändå kommentera Federleys kandidatur till partistyrelsen och hans krav på öppnare processer: You go girl!

Det är min enda kommentar. Jag är för. Mycket för.

Vad jag egentligen ville kommentera är hans, valanalysgruppens och andras fokus på arbetet med att ta fram ett nytt idéprogram till stämman 2012. Många verkar göra en analys som låter ungefär som följer: "Centerpartiet har varit väldigt otydliga och fega. Vi måste bli tydligare. Vår tydlighet måste skrivas ner i ett idéprogram".

Jag sympatiserar med grundtanken. Och jag älskar idéprogram. Men jag tror inte att nya idéprogram är nyckeln till framgång. Är det någon som vet hur Miljöpartiets idéprogram ser ut? What about Moderaternas?

Nä, tänkte väl det... Därmed inte sagt att allt som går hem i väljarkåren per definition är rätt. Snarare tvärt om. Men varför pressa fram ett kollektivt idéprogram? Idéer är ju något som bara individer kan ha. Varför inte låta detta faktum prägla partiets struktur?

I stället för att försöka ena norrlandsnationalister med Stockholms skyskrapsälskare och Blekinges bönder, varför inte styra mot ett större individfokus? Centerpartiet rymmer mängder med människor som har olika åsikter om vad som är det goda. Dessa åsikter står ofta i konflikt med varandra. Varför inte bejaka denna mångfald och bli det parti som i störst utsträckning uppmuntrar företrädare till självständigt tänkande?

Varför ska Fredrick Federley och Håkan Larsson enas om ett idéprogram? Är det inte bättre att de kommer överens om att de inte är överens och i stället konkurrerar om väljarnas gunst? Kollektiva mål kan antas bara om de uttrycks tillräckligt luddigt för att alla ska tro att de fick just sin vilja igenom. I samma stund som de antas blir dock sådana överenskommelser onödiga och tandlösa.

Kollektiva överenskommelser? Njae. Individuell konkurrens? Ja.

Do it. Do it naaaaoouw!

2011-03-18T07:53:00.003+01:00

Om förra inlägget var visionärt och högtflygande tänkte jag att det kunde vara intressant att också besöka politikens maskinrum; den ocharmiga och smutsiga process som kallas riksdagsvoteringar. För oavsett om man är våldsälskande kommunist eller frihetsdyrkande anarkokapitalist så finns det ett hantverk i att få den politiska processen dit man vill.

Och i Sverige är politiker generellt någonstans mellan dåliga och skitdåliga på det.

Jag menar... ta omröstningarna om datalagrinsdirektivet och försäljningen av statliga bolag som genomfördes förra veckan. Regeringen åkte på däng i båda. Hur tänkte Reinfeldt & co.? "Äh fan vilken lång vecka det varit grabbs... vi får väl lägga fram den här skiten och hoppas på det bästa eller? Nu går vi och häver några kalla, eller vad säger ni?"

Hur kan man komma med förslag till Riksdagen som man inte förankrat? Har någon hört talas om förhandling? Uppenbarligen var utgången tämligen oviss, vilket gör möjligheten till förhandling än större. Reinfeldt hade kunnat närma sig några liberala miljöpartister och sagt att man kunde gå med på att bordlägga datalagringsdirektivet om miljöpartisterna gick med på att sälja några statliga bolag. Det hade inte ens behövt vara Reinfeldt. Varje riksdagsledamot har ett ansvar att försöka främja de egna målen. En alliansledamot hade kunnat lova att rösta mot datalagringen om en vänsterledamot lovade att rösta för försäljning.

Hur många sådana försök gjordes inför omröstningen? Jag har inte hört talas om ett enda. Detta trots att det är detta som är själva definitionen på politiskt hantverk. Mycket märkligt...

Integritet

2011-03-17T23:44:00.005+01:00

Igår debatterade Hanna Wagenius med flera huruvida ett DNA-register över alla män bör upprättas i syfte att öka chansen att få fast våldtäktsmän. Jag kollade hela debatten och lyckades ändå inte riktigt fatta vad det var registerförespråkarna ville. Vill de använda det redan existerande PKU-registret? Vill de skapa ett nytt register? På Ebba Busch lät det som att man skulle få ta DNA-prov på de som är misstänkta - vilket ju inte är något nytt - men att man sedan skulle spara uppgifterna även om misstankarna avskrevs. Mycket märkligt. Eller så är det bara jag som är trög... det hade ju inte förvånat någon.

Men låt oss för ett ögonlock lämna petitessen att det förslag som debatterades var oklart. Gud(arna) ska veta att jag inte är den mest engagerade i integritetsfrågor. Jag tycker att de tillmäts för stor vikt. För mig är det värre att staten tar dina saker än smygläser dina mail. Whatever...

Men en sak är viktig: Staten är inte per defintion god. "Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja" är inget superimponerande argument. Det viktiga när man utformar system är nämligen inte enbart hur saker och ting fungerar idag, utan också hur de kan komma att fungera imorgon. Och den som tror att statsmakten per definition är god kan ju kasta ett öga (vilket märkligt uttryck förresten...) på han vars namn vi ännu inte lärt oss stava där nere i Libyen.

Att ha en statsmakt som utgör ett så pass litet hot som den svenska staten av idag är en anomali. Dels i vår tid, i bemäkelsen att många stater runt om i världen utgör ett allvarligt hot mot sin egen befolkning. Men framförallt historiskt, något som i allra högsta grad gäller även för fallet Sverige. Antalet år vi levt i en demokrati med en hyfsat välvilligt inställd statsmakt är lätträknade i förhållande till hur länge folk har bott på den landplätt vi idag kallar Sverige.

Dessutom: Det finns ingen garant för att ett land som en gång tagit ett eller ett par steg i rätt riktning inte plötsligt kan vända på klacken och springa rakt in i förtryckets mörker igen. Det är snarare regel än undantag att skotten av civilisation som brustit ut i blom då och då snabbt ruttnat bort igen. Tänk Rom. Tänk Grekland. Tänk Kina. (därmed inte sagt att de var fina demokratier. absolut inte. men de var antagligen närmare ett civiliserat ideal än många andra regioner vid respektive tid)

Reinfeldt är inte han med det konstiga namnet. Och Sverige är inte ett förtryckande feudalsamhälle. Men vi är heller inte garanterade en rak väg in i en allt mer civiliserad framtid. Sannolikhetslära säger oss att det till och med är troligt att vi kommer att stöta på både ett och två hinder på vägen. Vi kan drabbas av kriser och katastrofer. Vi kan få sverigedemokrater och vänsterpartister till makten. Vi kan få för oss att allt nog ändå är judarnas fel. Det kan låta absurt nu, men det har hänt i närtid. Det kommer antagligen att hända igen i någon utsträckning.

Det är i det läget som de integritetskränkande lagarna och de statliga registren blir riktigt farliga. Och det är för den morgondagen som dagens lagar bör stiftas. Eller snarare: Inte stiftas.

Perspektiv

2011-03-17T12:12:00.003+01:00

Jag återkommer till att det är för tidigt för att dra några slutsatser kring hur allvarlig kärnkraftsolyckan i Japan är. Men i sammanhanget är det intressant att notera att Miljöaktuellt idag refererar en studie som visar att 13 000 amerikaner dör varje år på grund av nationens kolkraftverk. Det är alltså ungefär lika många som verkar ha dött totalt på grund av katastrofen i Japan (det vill säga på grund av jordbävningen och tsunamin). Varje år.

Sådana studier bör självklart tas med några ton salt, men det faktum att kolkraften kontinuerligt dödar människor är något man inte får glömma när man debatterar länders energimix. Särskilt Tyskland, vars energi huvudsakligen kommer från fossila källor, borde kanske tänka både en och två gånger innan man definierar kärnkraften som det största hotet mot landets och världens befolkning.

Welcome to Sweeeeeden

2011-03-16T22:44:00.004+01:00

Att vara politiskt intresserad i dagens Sverige är att vara på ökenvandring. Man har att välja på att vara för eller emot mördande diktatorer (konsensus är att man nog bör vara emot, men att det kan bli dålig stämning om man faktiskt försöker göra något åt dem); att vara för eller emot härdsmältor (preliminärt bör man vara emot, men försiktigt positiv till kolkraft, vars dödsoffer inte är lika enkla att fånga på bild); att vara för eller emot integritet (den senaste hipster-åsikten är att det är ok om staten tar alla din pengar, men inte om den läser dina mail).

Und so weiter.

Alltså... Frågan jag ställer mig är om det är jag eller alla andra som håller på att bli knäppa. Rent statistiskt talar väl det mesta för att det är jag som är ute och cyklar. Men vad vet jag.

Lego och sex är samma sak

2011-03-14T16:37:00.008+01:00

Jag är ju liberal och gillar fria marknader, men...

... sex är faktiskt inte som vilken vara som helst!
... bostäder är något man har rätt till och inget man kan köpa och sälja hur som helst.
... tillgången till rent vatten är faktiskt en mänsklig rättighet.

Påståenden likt de ovan är vanligt förekommande. Men vad betyder de egentligen? Jag har fortfarande inte lyckats förstå dem.

Brio och lego är olika saker, betyder det per definition att vi ska ha olika regelverk för försäljning av de två? Även om en vara/tjänst skiljer sig från en annan vara/tjänst, på vilket sätt följer det automatiskt att de måste behandlas på olika sätt? Det följer ju inte direkt ur påståendet att ett annat regelverk skulle ge upphov till bättre resultat...

Och vad är egentligen skillnaden på att sälja lego och att sälja sex? Så länge det sker frivilligt är det väl egentligen ingen skillnad alls på köp och försäljning av lego och sex? Precis som massa kan omvandlas till energi och vice versa kan lego omvandlas till sex. Och sex till lego.

Hur då? Jo, det som driver frivilliga utbyten är människors strävan att få det bättre; att öka sin nytta. Säg att du äger ett antal legoklossar. Du kan sälja dessa legoklossar och få betalt i pengar. Pengarna kan du sedan köpa sex för. (Har du riktigt tur hittar du en prostituerad som är på jakt efter lego, och du kan sälja ditt lego mot sex direkt, men eftersom den typen av byteshandel är svår att få att gå jämt ut har vi uppfunnit pengar.)

Och omvänt: Du kan sälja sex mot pengar, som du sedan kan använda för att köpa lego. Antar vi att lego och sex är de enda varorna som finns i vår ekonomi är de faktorer som avgör hur mycket lego och sex du säljer/köper den nytta du får ut av de båda varorna samt din initiala tillgång till de två. Om vi antar att du tar priset på lego och sex för givet - det är ett marknadspris du inte kan påverka - kan du röra dig fritt längs en budgetbegränsning som bestäms av denna initiala tillgång. Du säljer/köper tills du nått den punkt där du maximerat din nytta.

(snyggt paint-diagram va?)

Lego, sex, vatten, hus och bilar är i den här bemärkelsen egentligen samma sak: De är bärare av nytta för den som äger och konsumerar dem. Vari ligger den fundamentala skillnad mellan dessa varor som så många verkar se? Jag skulle, helt ärligt, vilja veta.

Ekonomer och bensinskatt

2011-03-13T19:10:00.004+01:00

När Stefan Hanna föreslog att tjocka kanske borde betala mer skatt, eftersom de kostar samhället mer, blev det ett jävla liv. Och det med rätta. Staten kan väl inte gå in och korrigera för minsta lilla avvikelse från något teoretiskt beräknat optimum (utifrån kriteriet högst BNP per capita)?

Eller?

Jo, om man får tro majoriteten av nationalekonomerna så är det precis vad staten ska göra. Hittas en ineffektivitet ska orsaken antingen straffbeskattas eller subventioneras tills den försvinner och det heliga utbud/efterfrågan-korset åter leder oss mot frälsning.

Viktor Munkhammar slår i Dagens Industri fast att om den dumma marknaden inte producerar så många BNP-enheter som möjligt så måste "staten kliva in. Utbildning, exempelvis, bör subventioneras och miljöförstöring beskattas". Tack Viktor.

Problemet med den här argumentationen? Well... Egentligen är det ingen argumentation! Munkhammar slår fast att han, på helt godtyckliga grunder, vill sträva efter någon sorts übersamhälle där alla gator är platta och raka, där alla människor jobbar hårt och har praktiska kläder. Allt i den stora effektivitetens namn! Schnell, schnell!

Krönikan har väckt en del reaktioner. Bland annat har VHRPDH - en blogg skriven av en skara trevliga sosseekonomer - skrivit en längre text. Texten innnehåller dock både den ena och andra märkligheten.

För det första skriver man att positiva externaliteter inte är något problem. Ok? Utifrån vilken måttstock då? De leder ju också till minskad effektivitet om de inte subventioneras?

För det andra tar man för givet att staten kan, och bör, korrigera eventuella externaliteter. Här kan man självklart lyfta fram det faktum att den politiska processen lider av enorma externaliteter själv, och att det finns mycket som talar för att politisk intervention kan ge upphov till nya, och potentiellt värre, externaliteter. Att hux flux anta att Fredrik Reinfeldt är en godhjärtat man som vill alla väl, samt har förmågan att förstå hela samhällsekonomin perfekt och förutse framtiden känns lite... naivt.

För det tredje får vi veta att man bör vara solidarisk med framtida generationer, i bemärkelsen att deras nytta av beslut som vi fattar idag måste beaktas. Påståendet motiveras självklart inte. Som jag tidigare skrivit om är det inte uppenbart problemfritt att vilja ge ännu ej födda människor rättigheter, samtidigt som man försvarar rätten att se till att dessa potentiella människor aldrig föds, genom abort.

För det fjärde konstaterar dock VHRPDH att en höjd bensinskatt kanske ändå inte är toppen, eftersom det missgynnar landsbygden och därmed går "stick i stäv med våra gemensamma mål om en levande landsbygd". Eh... alltså... vilka gemensamma mål? Jag har inget mål om en öppen landsbygd. Jag älskar när sossar förklarar för mig vad vi allihop gemensamt egentligen vill; vad jag vill innerst inne, även fast jag kanske inte tror det själv. Påtvingad gemenskap är också gemenskap... eller nått.

Den höjning som av bensinskatten som VHRPDH ändå vill se ska nu plötsligt kompenseras för, genom riktade stöd till godtyckligt utvalda människor på landet som VHRPDH av någon anledning tycker synd om. Märk glidningen från att i början åberopa vetenskapliga effektivitetsargument, till att nu vilja gynna några godtyckligt utvalda grupper.

Bör då skatten höjas? Munkhammar hänvisar till beräkningar från VTI, som sägs visa att bensinskatten är tillräckligt hög för att minska koldioxidutsläppen, men inte för att minska partikelutsläppen. Beräkningarna finns dock, mig veterligen, inte på deras hemsida. I stället kommer uppgiften från en intervju som Munkhammar gjort. Någon granskning av påståendet och dess grunder blir därför svår. Vad man däremot kan göra är att titta på utvecklingen av partikelutsläpp:

Självklart ska vi inte slå oss till ro, men det kan också vara av intresse att notera att den absoluta majoriteten av alla partikelutsläpp som drabbar Sverige kommer från andra länder. Att en höjning av den svenska bensinskatten, som i internationell jämförelse redan är oerhört hög, skulle vara en nödvändig åtgärd förefaller högst osannolikt.

Det andra man kan göra är att inse att det inte finns några tunga miljö- eller effektivitetsargument för att olika utsläppskällor ska beskattas olika. Ett ton koldioxid är lika skadligt oavsett om det släpps ut av en svensk bil, ett svenskt företag eller ett tyskt kolkraftverk. Det effektivaste sättet att lösa klimatfrågan är helt enkelt att införa en global koldioxidskatt eller ett globalt system för handel med utsläppsrätter som sätter ett pris på utsläpp.

Vad bör då detta pris vara? Det finns det olika bedömningar kring. Men även om man använder de extremt låga diskonteringsräntorna som finns i den så kallade Stern-rapporten landar man i att kostnaden bör ligga runt 80 öre per kilo. Inom EU:s handel med utsläppsrätter ligger priset på runt 14 öre per kilo (med toppar på runt 25 öre per kilo). Koldioxidskatten i Sverige då? Mer än 105 öre per kilo!

Men jag är inte upprörd över om vi har lite för hög koldioxidskatt. Alla beräkningar är osäkra och det är bättre att ha lite säkerhetsmarginal. Det jag stör mig på är den särbehandling som finns inbyggd i skatten. Det finns nämligen kryphål för nästan allt. Utom för bilister som kör vanliga bensinbilar. När IEA utvärderade den svenska klimatpolitiken noterade man till exempel att 96 procent av intäkterna från koldioxidskatten kom från olja, trots att oljan stod för mindre än 75 procent av utsläppen. Knasigt.

Ett misstag som många gör att man läser den ekonomiska litteraturen som säger att koldioxidskatter är effektiva, och drar slutsatsen att den svenska koldioxidskatten därmed är effektiv eftersom den heter just "koldioxidskatt". Vad som utmärker en sann koldioxidskatt är dock att den sätter ett pris på utsläpp. Ett ton koldioxid kostar X kronor att släppa ut. Det leder till effektiva utsläppsminskningar. Men så fungerar inte den svenska skatten. Där gynnas politikernas egna favoritprojekt (hörde jag någon säga etanolbil?) med superduperdunderpremier. Lobbykraft, snarare än miljöförstöring, bestämmer företags skattesatser.

Det finns i huvudsak två saker jag stör mig på i debatten. För det första tror man att det går att bevisa vad som ska göras politiskt. Det går självklart inte. Alla rekommendationer, även de från människor med snofsiga akademiska titlar, är helt subjektiva och bygger på värden som författarna sällan eller aldrig motiverar.

För det andra väljer många debattörer argument som passar det egna syftet. Man vill ge sken av att vara så in i bänken objektiva och forskningsbaserade. Allt är så fancy. Men när samma myndighet som man stödde sig på i en fråga (typ VTI om bensinskatt) säger att något annat (att höghastighetståg är en dålig miljöåtgärd, vilket VTI också sagt); när samma nationalekonomi visar att skatter ger upphov till dödviktsförluster och när forskningen visar att LAS stänger ute ungdomar. Då är man minsann tyst.

Oseriöst.

Se också Supermiljöbloggen och Arena.

Men fan...

2011-03-12T11:21:00.004+01:00

Om jag var religiös hade jag bett för japanerna. Nu är jag inte det, så jag får helt enkelt sitta och tycka synd om dem. Och det gör jag, även om det sjävklart inte hjälper dem för fem öre.

Med det sagt så kan man ju inte låta bli att förundras över den debatt som direkt satts igång här hemma. Leif Pagrotsky surfar glatt på den mediala tsunamivåg som de japanska människornas öde satt igång och förklarar självgott att han är stolt över att han stängde Barsebäck (som om det inte är vare sig folket, riksdag eller regering som bestämmer, utan han personligen; snacka om att ett stort ego ryms i den lilla kroppen). Folk twittrar förfärat om hur strålningen är X gånger det normala. Oh my god!!1!

"Vi behöver mer vindkraft!", utbrister någon. "Nej, vattenkraft är vår räddning", svarar en annan.

Jag säger inte att kärnkraft är bra. Jag säger inte att olyckan i Japan inte kommer visa sig vara enormt allvarlig. Det jag säger är att vi inte vet, och att det därmed är idiotiskt att göra tvärsäkra uttalanden.

Det tar enormt lång tid att göra en bedömning av ekonomiska och mänskliga skador efter dylika händelser. Men även när man gjort det kan man inte uttala sig om huruvida kärnkraft är bra eller dåligt. Det är ju nämligen nettovinsten - alla intäkter och fördelar minus alla kostnader och nackdelar - som måste jämföras mellan energislag. Vi vet att förbränning av fossila bränslen dödar tusentals människor kontinuerligt. Det är inte lika lätt att fånga på en flashig bild, men det är en realitet. Vi vet att vindkraftverk släpper ut mer koldioxid över livscykeln än ett fungerande kärnkraftverk. Och så vidare.

Att nu ge sken av att man vet exakt vad som hänt, vad det betyder och vilka implikationer det bör få är ett tecken på total avsaknad av ödmjukhet inför sin egen okunnighet. Det finns flera orsaker att jag hoppas slippa uppleva någon form allvarlig krissituation (den mest uppenbara är ju att allvarliga kriser sällan är särskilt roliga); en av dem är att folk verkar tappa koncepten tämligen omgående och slänga rationaliteten överbord. Det är sällan ett bra recept för att styra upp situationen och lösa problemet.

Etik

2011-03-08T15:53:00.002+01:00

En grej som jag funderat lite kring är det här med etik. Det är ju inget som vi liberaler pratar om särskilt ofta.

Vänstern kör ju enligt följande princip: Min personliga moral säger mig att man borde vara/göra X - där X till exempel går ut på att vara snäll mot de som har det svårt - ergo vill jag på politisk väg främja dessa mål. Man sätter likhetstecken mellan privatmoral och politisk filosofi. Det som är rätt i privatlivet bör slås fast och institutionaliseras politiskt. Det som är bra bör bli obligatoriskt. Det som är dåligt bör förbjudas. De egna preferenserna ska sättas på pränt i Svea Rikes Lag.

Liberaler fungerar ofta lite annorlunda. Åtminstone gör jag det. Jag har en politisk övertygelse som säger att människor borde få leva i enlighet med sina egna etiska (miss)uppfattningar så länge de inte hindrar andra från att göra detsamma. Jag har inget problem med att folk, inom ramen för nattväktarstaten, upprättar socialistiska kollektiv, eller gated communities dit muslimer inte får komma.

Problemet är bara att en så otroligt stor del av min tid går åt att försöka förklara hur man kan vilja tillåta diskriminering, knarkande och horande utan att samtidigt sympatisera med beteendena i fråga. Det låter kanske osannolikt, men den politiska debatten är så infantil att man sällan kommer särskilt mycket längre än så.

Varför är då det ett problem? Jo, därför att om man bara argumenterar för att politiska och etiska övertygelser inte behöver sammanfalla - de bör inte ens göra det - så blir det väldigt lite tid över till att fundera kring just etik.

Jag vet helt enkelt inte vilken typ av kollektiv, community eller subsamhälle jag skulle vilja ansluta mig till givet att mina politiska förslag gick igenom av den enkla anledningen att jag inte funderat särskilt mycket kring min personliga etik.

Det är egentligen en konstig prioritering att ägna så mycket tid åt att diskutera politisk teori, diskussioner vars resultat ändå aldrig kommer att implementeras, i stället för att ägna mer kraft åt att fundera kring etik, som ju är något man själv kan påverka och implementera direkt.

Vore det inte kul att i högre utsträckning diskutera etik? Även om jag inte kommit särskilt långt i mina politiska grubblerier så är mina etiska resonemang på dagisnivå i jämförelse.

Så här på rak arm tänker jag till exempel att det, per definition, inte bör gå att vara annat än etisk egoist. Man kan väl aldrig göra något man inte vill? Genom att göra x har man ju visat att man hellre gör x än något annat? Frågan blir då om man kan styra vad man ska vilja. Man kan inte göra något annat än att försöka tillfredsställa sina preferenser, men kan man påverka vilka preferenser man ska ha? Spontant låter det osannolikt att kunna välja vilja. Det visar sig dock att detta också i mångt och mycket är vad diskussionen kring fri vilja kokar ner till.

Är vår vilja resultatet av ett överlagt resonemang, eller är det bara infall som drabbar oss? I det första fallet öppnas dörren till den fria viljan, och möjligheten att fundera kring vilka viljor och preferenser som är etiskt eftersträvansvärda (är det bättre eller sämre att vilja hjälpa de som har det svårt jämfört med att inte vilja det osv). I det andra fallet är vi slavar under de begär och preferenser som drabbar oss: Antingen vill man hjälpa de som har det svårt eller så vill man inte det, och det finns inget man kan göra åt saken. Då har vi ingen fri vilja, och vi har inget val annat än att försöka tillfredsställa dessa infall.

Sånt här borde man fundera mer kring tror jag. Eller inte. Äh, jag vet inte...

Arbetslöshet är ett påhitt

2011-03-07T20:28:00.005+01:00

Hamnade i en diskussion kring arbetslöshet på den berömda ansiktsboken. Efteråt letade jag efter ett inlägg kring arbetslöshet som jag trodde att jag skrivit här på bloggen. Men inlägget i fråga verkar ha varit en produkt av min fantasi. Skulle jag ha skrivit inlägget skulle det antagligen ha tagit formen av en dialog, och sett ut ungefär så här:

- Arbetslöshet finns inte. Det är ett politiskt påhitt.

- What?! Hur då?

- Jo, vad är arbetslöshet?

- Det är ett mått på antalet människor som skulle vilja jobba men som inte har något jobb att gå till, vad är det som är så svårt att fatta?

- Well, givet lönerna i olika branscher finns det människor som skulle vilja jobba där men som inte får det. Men vad säger detta oss egentligen? Ingenting! VD:ar tjänar mycket pengar. Jag skulle kunna tänka mig att arbeta som VD, men det får jag inte. Är jag därmed arbetslös?

- Men skärt dig! Du har ju ett annat jobb att gå till!

- Ja, så är vi överens om att människor inte är arbetslösa bara för att de inte får jobba med exakt vad de vill för exakt den lön de vill?

- Självklart.

- Men vad är egentligen skillnaden mot de människor vi till vardags kallar arbetslösa? De vill jobba med vissa saker till en viss lön, men får inte det. Precis som jag kanske vill jobba som VD men inte får det.

- Men din jävla borgarbracka! Jämställer du att du inte får vara VD med att arbetslösa inte får knega?

- Nja. Vi har ju konstaterat att man inte är arbetslös bara för att man vill ha ett annat jobb, till en bättre lön. Men det finns ju ingen lägre gräns för vad lönen kan vara, och klassisk utbud/efterfrågan-analys säger oss att desto lägre lönen är, desto högre kommer efterfrågan på arbetskraft vara. Om jag kunde anställa folk för en krona i timmen utan något regelkrångel hade jag antagligen anställt ett flertal personer. Hade det funnits branscher där lönen var en krona i timmen hade arbetslösheten varit i princip utraderad.

Det finns nämligen få människor som har en så låg produktivitet att de inte ens kan producera ett värde av en krona per timma. Ur den aspekten är det alltså lägstanivåer för lönerna och regelkrångel som skapar arbetslöshet; som gör att folk inte kan skaffa sig ett jobb till rådande marknadslön.

Arbetslöshet är därmed ett förhållandevis enkelt problem att komma till rätta med: sänk skatterna som slår in kilar mellan netto och bruttolön, sänk lägstalönerna och minska de administrativa kostnaderna av att anställa. Effekten av sådana reformer blir dock att vissa människor kommer att arbeta för rätt låga löner. Och det kan man ju ha åsikter om. Men då är det kanske just de ekonomiska marginalerna för de som har det sämst ställt som man borde inrikta sig på, snarare än den arbetslöshet som politiker själva i stor utsträckning skapat.

Att tala om att man vill bekämpa arbetslöshet, utan att vilja genomföra de reformer som behövs, blir lätt lite... hycklande.

Bitter

2011-03-07T14:24:00.003+01:00

Det är ju inte så coolt att bli provocerad. Vad man än utsätts för, eller ser någon annan utsättas för, bör man avslappnat rycka på axlarna och säga något som gör att man verkar oberörd. "När dom dunkade mitt huvud mot stengolvet kändes det bara riktigt på nåt sätt", som Håkan säger. Coolt. "Det är ju i alla fall väldigt ärligt att slåss om saken", som Randy konstaterar när han står och ser två snubbar puckla på varandra. Också coolt.

Människor som blir röda i ansiktet och får synliga ådror i pannan när de ser eller hör saker de inte gillar...? Inte så coolt. Blir du förbannad om tunnelbanan är inställd på grund av skadegörelse? Var inte så jävla stiff! Blir du upprörd när någon snor din cykel? Var inte så jävla fascistoid!

Jag är egentligen en ganska lugn person. Känslomässigt stabil. Inte så höga toppar, inte så låga dalar. Men ibland blir jag upprörd. När möjligheten att nå fram med rationella argument är helt stängd, då finns det lixom ingen annan utväg.

När jag ser filmklipp på AFA-aktivister som misshandlar. När någon snor min dator. När någon oprovocerat slår ner mig. Då blir jag faktiskt upprörd. På riktigt. Jag är lite rädd för mig själv, för jag blir lite för upprörd. Ingen slår ju ned någon av misstag och ingen råkar sno min dator. Varför då inte maximera straffet för den typen av företeelser? Typ så tänker jag. Och drar man den typen av resonemang till sin spets landar man lätt i åsikter som inte lämpar sig så väl för offentlighetens ljus.

Men det finns också mellanting. Jag blir inte helt oberörd, men inte heller kamikazeaggresiv. Jag blir bitter. Det är när folk diskuterar saker utifrån tokiga premisser. Man diskuterar till exempel huruvida det är lätt eller svårt att vara student och förälder, och tar för givet att barnmat och blöjor är något som man kan kräva att någon annan ska pröjsa för. Man diskuterar huruvida det är roligt eller tråkigt att vara papperslös, och tar för givet att juridiska prövningar bör övertrumfas av snyftartiklar i kvällstidningar. Man proklamerar att liberaler borde vara för fri invandring, och tar för givet att med fri invandring så följer också rätten att bli försörjd av de nya grannarna.

Sånt gör mig inte upprörd. Men det gör mig lite bitter. Ganska mycket bitter faktiskt. Inte så coolt. Men sant.

Fredagscrazy

2011-03-04T15:11:00.004+01:00

Wohooo! Freeedag! Fredagsmys. Kyckling från kronfågel. Utgång på ingång. Skaka era lurviga. Ni kan rutinen.

Detta är sannerligen en dag att vara lite "wild and crazy" som dom säger ute i förorten. Således har jag två helvilda förslag:

1) Hur vore det om vi ba slutade tro att man gillar alla aktiviteter som man inte vill förbjuda? Det låter helt sjukt, men det skulle typ kanske funka. Jag tänker mig att man då skulle kunna säga typ "jag tycker det borde vara lagligt att knarka, dricka bensin och köpa horor" utan att nån automatiskt tror att man gillar det!

2) Skulle vi inte alla ba testa och se vad som händer om vi skulle kunna gilla något utan att samtidigt tycka att politikerna borde pröjsa för skiten? Rent teoretiskt skulle man ju texempel kunna digga typ opera utan att samtidigt vilja slå ner nån jävel och ta snubbens deg för att pröjsa för biljetten?

Men vad vet jag, jag är ju bara en simpel knekt. Whatever, här kommer några som kan det här med fredag i alla fall:

Kvotering och integration

2011-02-28T10:44:00.007+01:00

ANC, denna svenska favorit - omhuldad av såväl den kulturella som politiska eliten - är på väg åt helvete. Glöm för en stund alla nyheter om hur de tycker att mord på vita är kulturell fulländning, alla sexanklagesler mot ledaren, tillika kommunisten, Jakob Zuma och så vidare.

Det senaste steget på vägen mot förfall är ett förslag om ytterligare etnisk kvotering på arbetsplatser. Påtvingade folkvandringar för att "sprida ut" olika etniciteter över landet blir resultatet. Allt för att hjälpa folket. Så klart. "Den här överkoncentrationen av färgade i Västra Kap är inte bra för dem", som ANC:s presstalesman slår fast. Åh, tack för att du förklarade vad som är bra för människor med viss hudton och hjälper dem till ett bättre liv!

Man kan såklart invända att det hela egentligen bara är ett sätt att få in fler svarta i Västra Kap, där partiet har ett lågt stöd. Men det mest intressant med hela denna cirkus är följande: ANC kom till makten genom kamp mot rasbaserad särlagstiftning. Nu ägnar man sig själv åt exakt samma typ av lagstiftning. Och resultatet kommer att bli detsamma.

Det är precis som när nationalsocialister och "vanliga" socialister utnämner varandra till huvudfiende. I själva verket är de extremt lika. De vill nationalisera näringslivet, avskaffa marknadsekonomin, låta en liten politisk elit styra och så vidare. Allt för att gynna en särskild grupp. Att det i det ena fallet handlar om en viss etnicitet, och i det andra om en viss klass, är av mindre betydelse. Samma metoder kommer att ge samma resultat. Politiskt styrd kommandoekonomi kommer att leda till förtryck, konflikter och fattigdom.

Rasdiskriminering, oavsett om den införs av boernationalister eller ANC, är illegitim, ger upphov till konflikter och är ineffektiv. Om en viss arbetsplats är reserverad enbart för vita, eller enbart för svarta, spelar ingen roll. Det är lika klandervärt.

Vad ANC gör är också att betrakta som nästa steg i kvoteringskorstågen. I min värld finns det inga moraliska skillnader mellan kvotering och särlagstiftning baserad på kön och ras. Om svenska kvoteringsivrare nu vill ha representativa företag och politiska församlingar, varför inte följa ANC:s exempel och raskvotera? Ålderskvotera? Åsiktskvotera? Klasskvotera? Vari ligger den moraliska skillnaden?

Detsamma gäller ju hetsen kring att segregation är det värsta världen skådat. "Det är ju inte bra för dem", om en viss grupp finns "i överflöd" i vissa områden. När man drar dessa argument till sin spets inser man hur farliga de är, men trots detta så verkar det finnas ett okritiskt stöd för politiskt påtvingad integration. Mycket märkligt.

Och märk väl att jag pratar om segration/integration i allmänhet, och inte enbart utifrån etnisk härkomst.

Det är hög tid att vi på allvar börjar kritisera ANC. Och det är hög tid att vi släpper vår övertro till politikens förmåga att kvotera och skapa integration; en övertro vars tangent pekar mot Sydafrika.

Se också Tradition & Fason.

Drakflygare och statistik

2011-02-24T09:40:00.003+01:00

Det känns som att var gång man rattar in sin radioapparat på något annat än plastiga popkanaler så blir man fundersam över tillståndet i världen. Inte för att det rapporteras om krig och elände, utan för att så utomordentligt märkliga människor tillåts uttala sig om de mest besynnerliga saker. För någon dag sedan fick till exempel den övervintrade hippien Jan Viklund berätta om hur han, på gott tonårsmanér, lyckades bli tagen av fabror blå när han försökte göra någon typ av statement om att det här med fred lixom är fint och ba helt superbra.

Av någon outgrundlig anledning hade sedan försvarsminister Sten Tolgfors gått med på att debattera den militära insatsen i Afghanistan med den gode herr Viklund. Och här blir det riktigt intressant. I debatten om den afghanska befolkningens attityd till insatsen hänvisar Tolgfors till (förvisso osäkra) opinionsundersökningar som gjorts i Afghanistan. Och Viklund då? Jo, han "har mött afghanska ungdomar" som minsann ogillar insatsen. Och vem litar man på när några få ungdomars åsikter "står i direkt motsats till" de som uttryckts av tusentals andra människor? Jo, då lyssnar självklart på de afghanska ungdomarna.

Alltså... Man kan ju inte vara bitter över att det finns naiva människor utan någon förnuftsgrundad syn på det här med statistik. Viklund vill ju väl. Men ansvariga på P1, som aktivt fattat beslutet att det är viktigt att det svenska folket får ta del av Viklunds helt godtyckliga svammel, hur tänker de? Och det här ska vara samhällsjournalistikens spjutspets...

Kristendom och politik

2011-02-24T09:37:00.001+01:00

På väg till jobbet lyssnade jag på den statliga kajplatsen i etern, P1. Där diskuterade Roland Poirer Martinsson (RPM) och Helle Klein utifrån den debatt om religionens roll i politiken som RPM varit med och startat. Bakgrunden är att en massa självgoda kristna försöker köpa sig en förstaklassbiljett till himmelriket genom att tävla i vem som kan vara snällast mot människor som man i själva verket anser sig vara bättre än (”de svaga”). Mer konkret är det den superhemska och okristliga sjukförsäkringen som man vill riva upp och göra om.

RPM gör då den goda poängen att det lätt kan bli lite dålig stämning om vi ska börja utforma politiken efter religiösa övertygelser. Rätt många länder har testat det under rätt långa tidsperioder. Resultatet är inte helt upplyftande. Dessutom kan man notera att när kristna i till exempel USA konstaterar att det finns goda skäl att som kristen vara emot abort, homosexualitet och lite annat smått och gott, då haglar okvädesorden kring den hemska kristna högern.

Men oavsett i vilket konkret policyförslag man landar så är principen densamma. Man läser en gammal bok, försöker tyda vad ett icke-existerande väsen vill och vill sedan påtvinga alla andra sin egen tolkning av detta icke-existerande väsens vilja.

Klein var självklart oförstående inför liknelsen och kritiken och tyckte att det var helt sjäääälvklart att kristna borde bilda opinion för kristna värderingar. De får väl bilda opinion bäst de vill, men det är en jävla skillnad på att försöka argumentera med människor på lika villkor, i ett civiliserat samtal, och att tvinga dem att handla i enlighet med de kristnas övertygelser.

På ett mer grundläggande plan sitter Helle Klein fast i den gamla fällan där man tror att allt som man personligen gillar ska göras obligatoriskt och allt man ogillar ska förbjudas. Helle Klein funderar. Helle Klein kommer på vad hon tycker. Helle Klein vill reglera och påtvinga oss andra hennes slutsatser. Är det inte ett fattigdomsbesked för kyrkan att man måste springa till staten, i stället för att själva ta initiativ och försöka förändra samhället (ja, jag vet att de gör sådant i viss utsträckning)?

Tyvärr är Helle Klein inte ensam. Hela det politiska samtalet kretsar ju kring vems problem det är staten ska lösa och vems åsikter som ska tvångsappliceras på alla andra. Ankdamm är ett fint gammalt ord som jag kommer att tänka på...

Fetma som samhällsekonomiskt problem

2011-02-23T16:03:00.007+01:00

Wow... skummade precis igenom senaste numret av Ekonomisk Debatt och hittade en artikel om fetma som samhällsekonomiskt problem. Författarna konstaterar att fetma är ett allvarligt samhällsproblem som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Särskilt fysisk aktivitet på recept och andra medicinska interventioner intresserar dem.

Några invändningar:

Författarna definierar förlorad produktion till följd av för tidig död som en förlust för samhället. Alla människors eventuella framtida lön är alltså egentligen samhällets, och är man oförskämd nog att dö innan man krämat ut den sista produktiviteten ur sina arma celler så ska man straffas.

När författarna ska försöka räkna ut de extra sjukvårdskostnader som orsakas av övervikt jämför de sjukvårdskostnader för patienter med låg respektive hög BMI. Skillnaden i kostnad bokförs som en fetmarelaterad kostnad. Jag är ingen hälsoekonom, och är inte förtrogen med de tekniker som används, men finns det inte en viss risk att de två populationerna skiljer sig fundamentalt från varandra? Antag till exempel att människor som inte motionerar dels får en ökad risk att dö i förtid av någon anledning och dels får en ökad risk att drabbas av fetma.

En del av den kostand som författarna lägger på fetmans konto hör då inte dit, utan beror på att de två populationerna (de med låg respektive hög BMI) är olika. Kanske har man gjort något för att kompensera för sådana skillnader, men det är i alla fall inget man tar upp.

Man lägger alltså ihop (överdrivna?) sjukvårdskostnader och försvunnen lön till följd av för tidig död (vilket jag hävdar är ett konstigt sätt att se på äganderätten till en persons framtida lön) för att komma fram till att fetman kostar oss 20 miljarder kronor, eller 3,5 procent av de totala sjukvårdskostnaderna.

Slutsats: "[O]m förekomsten av övervikt och fetma i befolkningen hade varit noll skulle drygt 20 miljarder kr ha kunnat sparas."

Gulligt tänkt. Men det är fel.

För det första räknar man inte med att människor som dör i förtid inte heller plockar ut pension. Det är märkligt - och jag menar SUPERMÄRKLIGT - att räkna med att för tidig död leder till kostnader på grund av förlorad lön, men att helt bortse från att det också leder till minskade kostnader i form av lägre pensionsutbetalningar. Att inte ens diskutera varför man räknar med vissa saker, men inte andra, gör att hela artikeln börjar lukta propagandafolder snarare än objektiv forskning.

För det andra bör varje samhällsekonomisk nyttokalkyl inkludera inte bara förändringen i nytta för tredje part av ett visst beteende (kostnaden för oss andra av att någon är fet) utan också för huvudpersonen. Jag lever inte optimalt hälsosamt. Anledningen är att jag får ut glädje av att ta mig ett järn och käka onyttig mat då och då. Att bortse från denna individuella nytta, utan att motivera det, blir högst problematiskt.

Jag kan ha missat något fundamentalt, men spontant känns det som att författarna har adderat överdrivna kostnader av fetma och, helt godtyckligt, valt att inte ta upp potentiella samhällsekonomiska fördelar med fetma. Det skulle vara intressant att få ta del av Andreas Berghs tankar kring beslutet att publicera artikeln. Kanske kan någon förklara vad jag missat?

Jobbcoacher

2011-02-22T22:05:00.002+01:00

"Jobbcoacherna är ett fiasko!", skriker tidningslöpen. Låt mig först säga att de kritiska konklusionerna är för långtgående. Precis som Arbetsförmedlingen själva skriver går det inte att dra några säkra slutsatser, då det finns tecken på att människor som får jobbcoaching är fundamentalt skilda från de som inte får det. Och alla som läst statistik eller ekonometri inser då att någon enkel jämförelse inte går att göra.

Men...

Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan väl tro att jobbcoacher ska lösa några större problem på arbetsmarknaden? Jobbcoacher är sossepolitik med moderatlogga, precis som så mycket annat av regeringens arbetsmarknadspolitik. På rak arm kommer jag på två saker som regeringen gjort riktigt bra när det gäller arbetsmarknaden: Man har sänkt inkomstskatten och man har trappat av ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen. Det är två reformer som har effekter. På riktigt. Är man snäll och klassificerar sjukförsäkringsreformer som arbetsmarknadspolitik kan man säkert hitta några fler exempel.

Men that's about it.

Det spelar dock ingen roll hur många miljarder regeringen kastar på coacher, FAS3-jobb och CV-kurser. Det kanske hjälper någon enstaka, men några strukturella problem löser det inte.

Vill man på allvar pressa ner jämviktsarbetslösheten är det arbetsmarknadsregleringar och lönesättning som måste ses över. Notera att detta är områden där viktiga reformer kan göras, utan att det behöver kosta något! Men det vågar man inte. Och för det förtjänar man kritik. Mycket kritik.

Konsumentupplysning

2011-02-20T19:41:00.002+01:00

Alltså... Jag vill inte försöka kapa protesterna som nu pågår i arabvärlden och norra Afrika. Men, jag tycker ändå att det kan vara värt att notera att både Libyen och Bahrain sitter i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

I'm just saying...

Värnskatt

2011-02-18T12:22:00.002+01:00

Igår gästbloggade Johan Hedin hos Tokmoderaten om värnskatten och Alliansens inställning till densamma. Hedins enkla resonemang är egentligen följande: Värnskatten är en statsfinansiell onödighet som borde avskaffas eftersom det är en straffskatt på utbildning, ansträngning och aktiviteter som andra värdesätter.

Just det faktum att värnskatten inte nämnvärt utjämnar inkomstklyftor, inte bidrar till statsbudgeten (den kostar till och med pengar!) och i största allmänhet är en illegitim straffskatt som från början såldes in som "tillfällig" gör den till en viktig symbol i kampen för ett friare samhälle där skapande faktiskt premieras; inte straffbeskattas.

Avskaffa värnskatten. Do it. Do it naaaaoooooww! (*schwarzenegger-röst*)

Läs också Niclas Berggren, undertecknad, Federley, Andreas Bergh, PL&C, Den hälsosamme ekonomisten, Kalderén och SvD

Mitt politiska manifest

2011-02-18T00:01:00.004+01:00

Nådens år 2011. Än finns inte ett val i sikte. Därför borde man kanske spara på krutet; inte säga något som kan provocera någon utan i stället snällt vänta på att Mats Knutson förklarar valrörelsen för invigd.

Men i ärlighetens namn så orkar jag inte vänta. Mitt inlägg om Stones och Keith Richards fick mig nämligen att tänka till lite.

En idémässig konflikt mellan Europa och USA som jag tycker är intressant gäller synen på vad målet med livet är. Pretto och generaliserande? Ja och ja. Men ändå... Här pratar vi hela tiden om hur man ska förverkliga sig själv; hur man ska utveckla sin fulla potential och hitta sig själv på andra sidan jorden. I USA handlar det i högre utsträckning om att försöka bli den man vill vara. Att förändra sig själv snarare än att kultivera det man redan har.

Så, när jag funderade över vilken typ av politiker jag skulle vilja vara, om jag nu någonsin skulle få för mig att göra misstaget att kandidera till något och om jänkarna har rätt i att man kan påverka vem man är, så kom jag fram till att jag har följande fyra inspirationskällor (utan inbördes ordning):

Keith Richards - Jag skulle vilja ha hans "fuck you, jag gör vad jag vill och jag bryr mig inte vad ni tycker"-attityd. Vill ni sätta mig i någon frysbox och låta partipiskan vina över min rygg? Fine.

Pinky & Hjärnan - Jag ska försöka ta över och förändra världen varje natt, även om det har gått skit de senaste 634 nätterna. Motgångar ska inte få döda mitt (naiva) engagemang.

Stewie Griffin - Man kommer ofrånkomligen att möta oförstående och till synes idiotiska människor som inte fattar grejen. Då är det bara att bli tillfälligt cynisk och krydda med lite skön humor.

Milton Friedman - Vad kan man säga? Ge mig den mannens intellekt!

Det är knappast en kvartett som, om man mixar ihop dem, vinner val. Men jag tror att det hade kunnat bli en jävligt skön kombo. Så då vet ni redan nu vad ni har att vänta er. Se upp!

Miljöpartiet liberalerna

2011-02-17T20:11:00.006+01:00

Vi vet ju alla att Miljöpartiet är Karl Staafs rättmätiga arvtagare och det naturliga hemmet för socialliberaler. Frihet framför allt. Jada, jada, jada. Därför tycker jag att det är lite... intressant att se ett FB-event där Mattias Gardell ska besöka MP för att, helt objektivt och ur ett strikt akademiskt perspektiv, förklara hur det finns en islamofobisk konspiration ledd av USA, Israel och Dilsa Demirbag-Sten. Typ.

Än mer intressant tyckte jag att kommentaren från Grön Ungdoms språkrör, och partisekreterarkandidatens gillande av densamma, var:

Bara för att påminna: Gardell anser att Hamas andlige ledare, Yusuf al-Qaradawi, är en företrädare för den islamiska mittfåran, "ett slags socialdemokrati, om än med moralkonservativa inslag". Detta trots att al-Qaradawi anser att mannen är överordnad kvinnan och har rätt att medelst våld tillrättavisa henne, samt att Hitler fördes fram för Allah och "satte judarna på plats". Und so weiter.

Missförstå mig rätt: Jag tror inte för fem öre att Gardells stöd till islamofascister är åsikter som Dalunde och Wallner delar. Men då borde man kanske inte ägna sig åt att så okritiskt hylla honom.

:D

2011-02-17T16:18:00.002+01:00

Jag körde Google-sökningen nedan för att se om Gudrun Schyman sagt något om islamofobi. Man måste ju älska resultaten. Vilka tomtar det finns...

Keith Richards

2011-02-17T00:15:00.008+01:00

Om jag skulle behöve flytta till en öde ö där jag bara fick lyssna på ett enda band skulle jag välja Rolling Stones. Tom Petty skulle komma tvåa och Nanci Griffith eller Bob Dylan hade nog kommit trea.

De senaste dagarna har jag tittat på Martin Scorseses Shine a Light, en konsertfilm från när Stones lirade på Beacon Theater 2006, varje kväll. Den är helt sjukt bra. Jag kanske outar mig som värsta lillgamla svensson-nörden, men jag tycker fan att de blivit bättre med tiden.

Särskilt Keith Richards fascinerar mig. Mest musikaliskt, men också politiskt.

Killen har fyllt sina vener med de flesta substanser man kan tänka sig. Men han lever. Han har upplevt mer under sitt liv än 100 normala människor tillsammans. Och på scen ser han faktiskt smidigare ut än många femtioåringar.

Antag att Keith Richards hade varit svensk medborgare. Enligt gällande regelverk hade han behövt sitta i fängelse under större delen av sitt liv, behövt betala straffskatt för sin alkoholkonsumtion och rent allmänt motverkats i sin gärning. Detta med argumentet att "de flesta som lever som Keith Richards är en kostnad för samhället" som grund. Well... Richards är, uppenbarligen, inte som de flesta andra. Han har med bred marginal bidragit med mer till "samhället" än vad han kostat detsamma.

Och då ställer man sig genast frågan: På vilket sätt är det legitimt att straffa någon för vad andra eventuellt har gjort? Antag att en majoritet av alla självmordsbombare var kristna; hade vi tyckt att det var legitimt att avkräva alla kristna en självmordsbombarskatt i förebyggande syfte? Om barn till lågutbildade i högre grad än andra blev bidragstagare, hade vi då tyckt att lågutbildade borde behöva betala en barnfödarskatt?

Förhoppningsvis svarar de flesta nej på de båda frågorna ovan. Men faktum är att det är samma absurda resonemang som ligger bakom dagens alkohol- och drogpolitik. Bara för att vissa uppenbarligen inte sköter sig ska alla vi andra straffas. På vilket sätt kan det legitimeras att en människas rättigheter kränks i syfte att förebygga någon annans problem, som ännu inte inträffat?

Absurt. Anyway, mina två favoritklipp från Shine a Light:

Buddy Guys min vid 1:33 när han konstaterar att "there shouldn't be no law; for people that wanna smoke a little dope" är helt obetalbar (han har ju rätt i sak också). Och kolla in Keiths fimp vid 3:32. Så. Jävla. Cool. Och att han ger bort sin gura till Guy i slutet gör ju inte saken sämre.

Keith får inte tillräckligt med credd för sin sång. "Cool, huh?" :D Nuff said.

Kritik av Rawls

2011-02-16T00:16:00.004+01:00

När jag skrev inlägget om kritik av Ayn Rand och objektivismen konstaterade jag att Rand inte förmådde producera en särskilt relevant kritik av John Rawls och dennes teori. Det slog mig dock att det har ju inte jag heller...

För den som inte känner Rawls och hans (huvudsakliga) teori kan den sammanfattas som följer: För att ta reda på vilken typ av samhälle som är moraliskt legitimt bör vi fundera kring vad människor som inte vet om de ska dra en vinst- eller nitlott i livets lotteri skulle vilja se för typ av samhälle. Vilka regler skulle sådana människor komma överens om bakom denna typ av ”okunnighetens slöja”? Rawls svar är att de skulle vilja konstruera ett samhälle där de som har det sämst har det så bra som möjligt. Lägstanivån ska vara hög, så att ingen riskerar att födas in i ett odrägligt liv.

Rent allmänt måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår varför En teori om rättvisa, Rawls magnum opus, fått sådan kultstatus. Det är en utomordentligt tråkig bok som svamlar om både det ena och det andra. Den är motsatsen till konkret och fokuserad. Och argumenten för teorin i sig är rätt lama.

Så vad är det då för typ av invändningar man kan ha mot Rawls och hans resonemang? Här kommer några godtyckligt utvalda tankar:

För det första kan det, i den verkliga världen, uppstå konflikt kring vad som faktiskt är mest gynnsamt för de som har det sämst. Olika människor har olika uppfattning. Rawls förklarar inte varför människor bakom slöjan skulle gå med på att tvingas till att genomföra något som de tror är suboptimalt. Det är till exempel fullt möjligt att en person tycker att jobbskatteavdrag gynnar de sämst ställda, medan en annan person hävdar motsatsen. När dessa personer möts bakom slöjan måste de bestämma hur de ska hantera sådana eventuella konflikter, och Rawls förklarar inte varför de skulle välja att lösa meningsskiljaktigheter med majoritetsval. Personligen tror jag att det är sannolikt att människor bakom slöjan skulle motsätta sig att bli tvingade till något de tror är suboptimalt. Implikationen är att det snarare än enkla majoritetsval är konsensusbaserade beslut som är legitima.

För det andra gör Rawls två intressanta antaganden: 1) De som möts bakom slöjan är fyrdimensionella varelser, ”familjefäder”, som bryr sig om inte bara sitt eget liv utan också sin avkommas och sin släkts liv. Detta antagande gör Rawls för att kunna motivera att vi bör ta hand om framtida generationer. 2) Livets lotteri präglas av slumpen. Det är just detta han finner så motbjudande. Vissa föds in i en situation, och med vissa förmågor, som gör att de kan leva gott. Andra har inte samma tur. Denna godtycklighet gör, enligt Rawls, att ingen har förtjänat sin position i livet. Inga absoluta rättigheter existerar, utan alla är instrument i kampen för att förbättra för de sämst ställda.

Men om Rawls har rätt och livets lotteri präglas av total slump, då bör ju tur och otur sprida sig jämt över tiden. Och eftersom han antagit att det är fyrdimensionella varelser som möts bakom slöjan så bör de inte bry sig om när i tidsdimensionen toppar och dalar inträffar. Därför bör dessa också vara ointresserade av att utjämna skillnader i en enskild tidsperiod. Så länge den slumpmässiga processen är hyfsat normalfördelad finns inget behov av omfördelning överhuvudtaget. Detta står i stark – och jag menar STARK – kontrast till de slutsatser som Rawls själv vill dra.

För det tredje kan man fundera kring hur de väsen som möts bakom slöjan är funtade. Om man vet allt kring den personlighet man kommer att ha i verkligheten utom de förutsättningar man kommer att födas med kommer man aldrig att kunna komma till konsensus bakom slöjan. Olika människor har olika preferenser kring vad som är gott och vad som är ont. Då blir det i stället en minsta gemensamma nämnare som kommer behöva styra, och det är inte orealistiskt att denna minsta gemensamma nämnare kommer att likna de negativa rättigheterna. Vet man i stället ingenting om hur man kommer att vara när slöjan dras bort kan man dock inte fatta något beslut alls, eftersom man inte vet vad man kommer att vilja eftersträva.

För det fjärde lyckas inte Rawls motivera varför det är hans så kallade maximin-princip, där de som har det sämst ska gynnas i alla lägen, som skulle väljas. Antag att du bakom slöjan kan välja mellan två världar: I den ena världen får alla världens sex miljarder invånare en lyckonivå värd $100. I den andra världen får 5 999 999 999 människor en lyckonivå värd $1 000 000 000 och en person får en lyckonivå värd $99. Vilken värld skulle du välja? De flesta skulle välja den andra världen, även om den som har det sämst har det något sämre än i den första världen. Bara när man är fullständigt riskavert kommer man att välja Rawls maximin-princip. Och varför skulle vi anta att folk bakom slöjan är komplett riskaverta?

För det femte kan man fundera lite kring vad Rawls menar med minst gynnad ”grupp”. Hur liten är denna grupp? Är det den individ som har det sämst? Den samhällsklass som har det sämst? Eftersom det alltid, givet livets lotteri, antagligen kommer finnas människor som är deprimerade och vill ta sitt liv skulle man kunna argumentera för att alla tänkbara samhällen är ungefär lika dåliga. Det kommer alltid att finnas någon som mår totalt skit. Men ska det hindra oss från att rangordna samhällen? Det fundamentalistiska fokuset på den som har det sämst hindrar Rawls från att göra detta, men resten av oss skulle antagligen hellre leva i Sverige än i Sudan, även om den person som har det sämst i Sverige antagligen har det lika dåligt som den person som har det sämst i Sudan.

För det sjätte tycker jag att Rawls är överdrivet intresserad av materiella skillnader mellan människor. Hans teorier tas till intäkt för materiell omfördelning, trots att olika människor värderar materiellt välstånd olika. Är det inte snarare möjligheten att uppnå en hög lyckonivå som bör vara central för de som möts bakom slöjan? Och hur ska dessa möjligheter mätas ex post, när väl olika försök har realiserat och resulterat i olika faktiska tillstånd? Det vill säga: Hur ska Rawls teoribygge någonsin kunna omvandlas till praktisk politik?

Avslutningsvis gör Rawls en mängd omotiverade antaganden för att styra slutsatserna i en riktning som han personligen tycker om. Han påstår redan i inledningen till boken, innan han börjat bygga någon teori, att själviskhet är dåligt, men sen antar han att de som möts bakom slöjan är fullständigt själviska och bara försöker tillfredsställa sina egna preferenser. Han säger att avundsjuka inte borde vägas in när beslut fattas bakom slöjan, trots att många människor uppenbarligen drivs av avundsjuka. Exemplen på godtyckliga antaganden kring vad som får och inte får räknas med bakom slöjan är lång, och minskar teorins trovärdighet.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är den person på jorden som är mest bevandrad inom filosofin, men om någon tycker att jag missförstått något så är det fritt fram att göra ner mig i kommentarfältet.

Rand och objektivismen

2011-02-15T16:31:00.001+01:00

För mer än två år sedan skrev jag, efter att ha läst den då nyutgivna essäsamlingen med verk av Ayn Rand, om just Rand och hennes filosofi, objektivismen. Jag försökte för mig själv sammanfatta huvuddragen i objektivismen, med just essäsamlingen, Och världen skälvde samt Urkällan som grund. Inlägget avslutades med ett löfte (eller hot, beroende på hur man ser det): ”Återkommer med hur jag personligen ser på hennes slutsatser.”

Det gjorde jag inte.

Men hellre svinsent än svindåligt, som det gamla indiska ordspråket lyder. Med anledning av att sorlet kring den första delen av filmatiseringen av Och världen skälvde nu blir allt starkare tänkte jag kort återbesöka Rands tankar och förklara hur jag ser på dem.

I huvudsak gillar jag Rand. Inte bara som författare (jag vet, det ska man egentligen inte göra om man ska få kulturside-credd), utan också som tänkare. Hon har formulerat ett tämligen sammanhållet tankesystem för att förklara och motivera varför individuell frihet och egoism är vägar som vi alla borde färdas på, på väg mot målet med stort ”M”: Ett hyllande och omfamnande av det som främjar livet och en kamp mot det onda och självdestruktiva.

Hon hävdar att människan, givet sin natur som förnuftsvarelse, måste använda sitt förnuft för att upptäcka och producera det hon behöver för att överleva. Hon kan inte, som växterna, passivt förvänta sig att jorden ska försörja henne. Och hon kan inte, som djuren, förlita sig på att döda och ta från sina offer.

Därutöver har Rand en del intressanta och tämligen rimliga resonemang om att den altruism och osjälviskhet som vanligtvis hyllas i samhället är en dödens religion, där lidande och självutplånande är själva definitionen av moral. Kärlek antas vara något som man ger till en annan människa, när det i själva verket är så att man, för att kunna säga ”jag älskar dig”, först och främst måste kunna säga ”jag”. Man måste existera för att kunna älska, och man kan inte utplåna sig själv om man ska kunna existera. Kärlek och alla andra relationer måste alltså, i grunden, drivas av egoism; ett försök att främja sina egna intressen (se också detta inlägg).

Men vad finns det då för svagheter i Rands resonemang? För det första tycker jag att hon saknar ödmjukhet i lite väl hög grad. Hon avfärdar Rawls – vilket man i och för sig bör göra – utan att ha läst honom. Hon deklarerar stolt att Humes lag – som säger att man aldrig kan härleda ett ”bör” ur ett ”är”; att alla normativa uttalanden bygger på något icke-objektivt värdeomdöme – är enkel att kringgå, utan att hon faktiskt lyckas. Och så vidare. Det är synd, och onödigt.

För det andra verkar hon ha en övertro på att människan är ett oskrivet blad, ett tabula rasa, som själv måste upptäcka och lära sig allt hon behöver för att överleva. De som bara repeterar de sysslor och mönster som andra har upptäckt fungerar väl är inget mer än ”dresserade djur” och ”mentala parasiter”, som enbart överlever tack vare någon annan. I min värld är det ingenting fult med att titta sig omkring i världen, notera vad som verkar fungera och sedan lära sig av detta. Man kan som människa inte ha full förståelse för allt som händer i världen och alla alternativa verkligheter, men på vilket sätt är detta något att se ner på? Självklart bör de som leder utvecklingen inom olika områden hyllas och respekteras, men att utveckling och forskning är en evolutionär process där man bygger på tidigare kunskap är knappast något fult.

För det tredje är den fria viljan central för Rand. Om vi inte själva kan välja hur vi ska styra våra tankar och vårt agerande finns det väldigt lite utrymme för de objektivistiska idealen. Hur ska man kunna säga att en människa är moraliskt överlägsen en annan, om den moraliska måttstocken förutsätter ett självständigt tänkande och agerande som inte finns? Själv är jag skeptisk till om det finns en fri vilja, och därmed blir jag också skeptisk till huruvida objektivismens själva grund är särskilt stabil.

För det fjärde upplever jag att Rands definition av liv är något oklar. En person som behöver stjäla för att överleva rent fysiskt är ingen levande människa enligt Rand. Hon lever som ett djur och förnekar sin mänskliga natur. Men vad är det då som ryms inom begreppet ”liv”? Är det förenligt med objektivismen att förneka de egna önskemålen för att förlänga sitt liv – att avstå från att äta och dricka sådant som är ”skadligt”? Är död alltid dåligt, givet att det orsakas av något som också bidrar till ett rikare liv i tidigare tidsperioder? Här tycker jag att många objektivister är vaga.

För det femte tycker jag att många av Rands antaganden – att livet är det goda, att äganderätter är legitima och så vidare – ofta presenteras utan att motiveras närmare.

Avslutningsvis tycker jag också att frågan kring huruvida det är möjligt att påverka sina egna preferenser är intressant. Rand hävdar att allt man gör borde drivas av egoistiska motiv, i ett försök att främja de egna möjligheterna att leva ett fullt liv som människa. Jag är i stället av uppfattningen att allt vi gör faktiskt drivs av egoistiska skäl. Kan man göra något man inte vill? Genom att handla på ett visst vis visar man ju, per definition, att man hellre agerar på detta sätt än på något alternativt sätt.

Det är också detta som tilltalar mig med den metodologiska grunden till neoklassisk ekonomi, där folk antas agera rationellt. När någon agerar på ett visst vis, visar hon att det är detta handlingaalternativ som maximerar hennes lycka/preferenstillfredsställelse i den perioden. Om hon hade blivit gladare av att göra något annat så hade hon agerat på detta annorlunda sätt.

Men denna förståelse av egoism, att man agerar på det sätt som maximerar den egna nyttan/preferenstillfredsställelsen, är inte samma egoism som Rand pratar om. Om en person vill dö skulle jag hävda att det ligger i dennes intresse att dö. På det sättet tillfredsställer hon sin preferens för att dö. Hon är egoistisk och strävar efter sina egna mål om hon tar livet av sig. Men Rand hade sagt att något som inte främjar livet inte heller kan vara egoistiskt. I Rands värld måste vi alltså kunna påverka vår egen vilja och våra preferenser; vi måste förmå oss själva att åtrå det som främjar livet som människa. Jag är skeptisk till om detta är möjligt (se här och här för fler tankar).

Som sagt: I det stora hela tycker jag att Rand har mycket intressant att säga, men jag är inte övertygad om att teoribygget är vattentätt. Som sammanhållen etisk lära tycker jag dock att den är bättre än många av de teorier som idag åtnjuter mer respekt i den offentliga debatten.

Hur svårt ska det va?

2011-02-10T12:17:00.002+01:00

Idéer styr världen. Och idéer skapas och får fäste i de intellektuella kretsarna, för att sedan sprida sig till resten av samhället. Ungefär så går den teori kring vad som driver samhällsförändring som många tänkare har skrivit under på. "The ideas of economists and political philosophers ... are more powerful than is commonly understood. Indeed the world is ruled by little else. Practical men, who believe themselves to be quite exempt from any intellectual influence, are usually the slaves of some defunct economist", som Keynes uttryckte saken (nu hade ju i och för sig han fel när det gäller mycket, men ändå...).

Det är bland annat därför det kan vara av intresse för ett liberalt parti att vinna de liberala opinionsbildarnas och tänkarnas röst. Förutom den gratisreklam det innebär, betyder det också att man tar plats i det liberala loket, snarare än att slå sig ner i restaurangvagnen och åka med på en resa som man inte vet var den slutar. Att ha en fot inne i den liberala idéutvecklingens finrum kanske inte vinner val på kort sikt, men det kan hjälpa till att förskjuta hela det politiska spektrumet på längre sikt.

Och det är därför Mattias Svenssons och Maria Wetterstrands gemensamma artikel i senaste numret av NEO, om hur skattepengar finansierar miljöförstörande verksamhet, är ett tecken på Centerpartiets problem. Artikeln har plockats upp av Johan Norberg och blivit till en kolumn i en av Sveriges mest lästa tidningar. Idag utgjorde den till och med grunden för Metros löp.

Jag tror att Centerpartiet underskattar värdet av det signalvärde som finns i att ha denna hipstercredd - i att vara det mest spännande partiet för miljömedvetna liberaler. Alternativet är att man inser värdet av det, men bara är så jävla dåliga så att man misslyckats kapitalt. Jag vet inte vad som är värst.

I min värld spelar det inte så stor roll om det finns ett centerparti eller inte. Jag tror däremot att de idéer vi slåss för behövs, och då vore det synd om partistrategiskt sjabbel gjorde att idéerna gick i graven tillsammans med partiet. Ändring anbefalles.

Barnfattigdomen revisited

2011-02-03T11:55:00.002+01:00

Ingerö har gett sig in i debatten om barnfattigdomen. Och han gör det med den äran. Han konstaterar, helt korrekt, att stora delar av de skillnader som idag finns mellan människor inte går att härleda från skillnader i ekonomiska förutsättningar. Alla har möjlighet att bli doktorer i teoretisk fysik utan att behöva betala en krona.

Ändå reproduceras skillnader mellan olika sociala grupper. Det snedrekryteras till vissa utbildningar, vårdsystemet är mer svårgenomträngligt för vissa än för andra och så vidare. Vad beror då detta på? Ingerö fokuserar på föräldrarnas roll, och det tror jag att han gör rätt i.

Själv är jag inte lika upprörd över skillnader mellan människor som många andra, av det enkla skälet att jag inte kan föreställa mig hur dessa skillnader ska kunna minskas på ett legitimt sätt. Dessutom finns det ett problem i att försöka bortförklara individuella misslyckanden med generella trender. Man gör ungdomar en björntjänst om man säger åt dem att "det är okej om du hoppas av skolan och blir pundare, för dina föräldrar har aldrig stöttat dig med läxläsning". Att gräva ner sig allt för mycket i orsakssamband tenderar att urarta i ett premierande av en typ av offerperspektiv som knappast gynnar de utsatta barn som man säger sig värna.

Men jag slogs en annan aspekt av detta problem: Det är intressant att förslag om att skolan ska ta över vad som borde vara föräldrars huvudansvar - att uppfostra barnen och lära dem lite grundläggande vett och etikett - möts av motstånd från just de snällister som samtidigt upprörs över att elever som inte får med sig denna kunskap hemifrån missgynnas.

Jag har, hemmifrån, fått med mig kunskap om hur man för sig i olika sociala sammanhang. Men talar man om vikten av att också de utan stöd hemmifrån ska få ta del av den kunskapen, då utmålas man genast som fascist. Alla elever ska minsann ha rätt att prata i mobiltelefon under lektioner, förolämpa varandra och lärarna och allmänt leva rövare. Det är ett uttryck för kreativt skapande och speglar bara deras sunda skepsis gentemot auktoriteter.

Typ.

Som sagt: Jag har inget jättebehov av att skolan ska uppfostra elever (om enskilda skolor vill göra det är det upp till dem, jag pratar här om huruvida den typen av uppdrag bör påtvingas skolorna från staten). Men att de som vill utjämna sociala skillnader mellan barn motsätter sig den typen av ansträngningar är uppseendeväckande.

Det verkar inte som att man är upprörd över skillnaderna i sig, utan att dessa skillnader får effekter senare i livet. Kanske är det egentligen de ouppfostrade slynglarnas rätt att behandlas lika väl som de som kan uppträda med värdighet och respekt gentemot andra som man kämpar för? Lycka till att reglera fram det...

Prostitution

2011-02-02T21:11:00.005+01:00

Det är egentligen emot mina principer att uttala mig om sexköpslagens vara eller inte vara. Det finns det så många andra, som är bättre än jag, som gör. Men nu tänker jag bryta mot min egen princip.

Igår var jag på en träff arrangerad av CUF Mälardrottningen med runt 50 deltagare där vi fick se Svante Tidholms dokumentär Som en pascha, som handlar om Europas största bordell, och lyssna till när Tidholm resonerade kring prostitution och sexköpslagen (han vill ha kvar lagen).

Därefter utbröt en diskussion. Och i den diskussionen användes ett antal… intressanta argument. Mest uppseendeväckande var att ett antal medlemmar ur Centerkvinnorna, uppfyllda av den där känslan man bara kan få om man tror att man är den enda sanningens budbärare, var de som utmärkte sig negativt genom att använda sig av härskartekniker. Det avbröts, det fnissades när någon annan talade och det förklarades att de yngre deltagarna minsann inte kom ihåg hur hemskt det var innan [lagen infördes]. Själv deltog jag inte i diskussionen så jag bryr mig egentligen inte, men det finns något intressant i det faktum att människor som själva ser sig som förtryckta ofta själva utvecklas till förtryckare (jämför med HBT-rörelsen som innehåller auktoritära element som vill inskränka yttrandefriheten).

Anyway, orka bry sig om människor vars sinnen är stängda. Åter till argumenten. Här följer en kort sammanställning, kombinerad med några godtyckligt utvalda tankar:

Prostitution är dåligt. Det finns forskning som visar att många prostituerade inte mår bra.
Och av samma anledning borde det vara förbjudet att röka, äta fet mat och göra annat som är "dåligt"? Och sådant som är "bra" borde vara obligatoriskt? Fängelse för den som inte böjer sig för folkhälsoinstitutets rekommendationer kring motion?

De prostituterade gör det för att de XXX (sätt in valfri anledning som t.ex. att de har utsatts för övergrepp, de är ledsna osv)
Är allt som går att förklara per definition dåligt? Det finns en anledning till att jag är som jag är, betyder det att detta sätt per definition är dåligt? Själv är jag determinist och tror att allt kan förklaras, betyder det att allt är dåligt?

Prostitution är egentligen inte frivilligt. De kanske har skulder som måste betalas, har upplevt psykiska trauman eller dylikt.
Om ett jobb borde förbjudas om det görs av en anledning som inte är superduperrolig så borde det ju vara förbjudet att jobba på ICA för att betala av en skuld också? Alla jobb som man inte trivs 100 procent med borde vara förbjudna? Och angående att vissa prostituerade är just prostituerade för att de någon gång upplevt ett psykiskt trauma: Borde de då inte omyndigförklaras? Tror man inte att de har förmåga att fatta frivilliga beslut borde de väl omhändertas och en god man utses?

Om ett före detta våldtäktsoffer bestämmer sig för att jobba på posten, borde hon förbjudas från det? När slutar ett våldtäktsoffer att vara enbart ett offer, för att återgå till att betraktas som en fri och självständig individ med rätt att bestämma över sitt eget liv? Aldrig?

Och som jag varit inne på tidigare: Eftersom inga val vi gör är oberoende av vad vi upplevt i historien, borde det vara olagligt att göra några val överhuvudtaget? Vi är ju inte causa sui.

Skulle du vilja att din dotter var prostituerad?
Här skulle man kunna hänvisa till Wagenius lag och gå vidare med sitt liv, men kort kan man konstatera att det ofta antas att det är just eventuella döttrars sexualitet som är det känsliga. Söner får knulla av vilka anledningar som helst, men döttrar får inte bli smutsiga. Vilken härligt modern syn på sex. Dessutom skulle jag inte vilja att mina döttrar blev städerskor, revisorer eller vänsterpartister. Betyder det att det borde vara olagligt att vara städerska, revisor eller vänsterpartist?

Skulle du själv vilja bli prostituerad?
Nej. Jag skulle inte heller vilja ha sex med en annan man. Är det därmed logiskt och legitimt för mig att vara för ett kriminaliserande av homosexualitet?

Det måste finnas något som inte går att köpa för pengar, och jag tycker att här går gränsen.
Ursäkta om jag inte bryr mig skitmycket. Vissa människor tycker inte att vatten, bostäder, mat och mark är något som ska kunna köpas för pengar. Det är klart att vi alla har en massa känslomässigt styrda preferenser om både det ena och det andra, men på vilket sätt innebär det att jag har rätt att påtvinga mina preferenser på andra?

Dessutom innebär alla sexuella relationer (förhoppningsvis) ett byte av värde mot värde. Vissa går med på att ligga med en person för att de hoppas att de får njuta själva. Värde mot värde. Andra ligger med någon för att de hoppas få materiella fördelar av det, typ drinkar, måltider och dyra presenter. Värde mot värde. Pengar är bara en mekanism som omvandlar något som vi värderar till något annat som vi värderar. Pengar är ett mått på värde. Du har en betalningsvilja för en god måltid och en drink. Du har en betalningsvilja för en bra sexuell upplevelse.

Och även om just du, käre läsare, skulle vara undantaget – den som inte värderar sex – så gör de allra flesta andra det. Vari består den moraliska skillnaden att erbjuda ett visst värde mot sex jämfört med ett annat värde? På vilket sätt skiljer sig prostitution från gammalt hederligt raggande rent moraliskt? Ett värde är ett värde, eller varför är pengar smutsigare än någon annan värdemätare?

Lagar handlar faktiskt om att slå fast vad samhället tycker är okej och inte. Det handlar om moral.
Det är klart att det underlättar om en lag stämmer överens med majoritetens moral eftersom fler då kommer att efterleva lagen. Men det är ett logiskt felslut att gå från det konstaterandet till att påstå att allt som de flesta tycker är moraliskt eftersträvansvärt bör slås fast i lag. De flesta tycker att man ska vara snäll, snarare än elak. Borde det vara lag på att man måste vara snäll? De flesta tycker inte om rasister. Borde det därmed vara olagligt att vara rasist? Och än värre: Förr i tiden ansåg de flesta att det var moraliskt legitimt att ha slavar. Betyder det att det var en bra idé att ha lagar som tillät slaveri?

Majoritetens moraluppfattning är, och bör vara, något föränderligt. Om vi förbjuder allt som avviker från vad den gängse normen föreskriver kommer vi att stagnera. Tillåter vi en mångfald av värderingar och livsstilar ökar chansen att vi hittar något som fungerar bättre än de system vi har idag. Motverkar vi möjligheten till förändring motverkar vi också, per definition, utveckling.

”Man kan inte må bra när någon annan har makten över den egna kroppen”
Om denna någon inte är staten, eller hur menar du?

Missförstå mig rätt, man behöver inte alls hålla med mig om att sexköpslagen är illegitim och bör avskaffas. Det finns massa smarta och genomtänkta skäl att vara för en sexköpslag. Man kan, som många stora filosofer, vara utilitarist och säga att om sexköpslagen bidrar med mer lycka än vad den förstör så bör den finnas. Problemet är bara att det är få av sexköpslagens försvarare som är utilitarister. Åtminstone försöker dom bortse från implikationerna av den typen av resonemang, även om de ibland argumenterar som om de vore utilitarister.

Centerkvinnorna skriver, till exempel, om abort att:

”I Europa har alla kvinnor inte rätt att bestämma över sin egen kropp och därmed över sitt eget liv och sin hälsa. … Centerkvinnorna kan aldrig acceptera att kvinnor förtrycks genom abortförbud i Europa och världen.”

De avfärdar alltså inte tanken på att det finns rättigheter och att människor bör ha rätt att bestämma över sitt eget liv även om det, ibland, kan leda till mer skada än nytta. Och, som tur är, är detta en vanlig inställning. Hade man på allvar varit utilitarister hade man ju nämligen skrivit att abort antagligen bör vara lagligt eftersom det troligen ger ett positivt bidrag till en samhällelig nyttokalkyl. Men om många skulle må dåligt av att kvinnor gjorde abort så skulle det också innebära att abort borde förbjudas.

Alltså: Man behöver absolut inte hålla med mig. Jag gillar mångfald och människor som tänker själva. Men man kan väl åtminstone försöka använda bra argument och dra slutsatserna av sina egna resonemang?

Barnfattigdom

2011-02-01T12:01:00.007+01:00

Här vi går igen, som det heter på ren svenska. Barnfattigdomen ökar!, utbrister såväl tidningar som bloggar. Som de gör varje år när Rädda Barnen släpper sin rapport om frågan.

Hemskt. Verkligen jättehemskt. Jag darrar.

Bakgrunden till de dystra rubrikerna är alltså Rädda Barnen och deras rapport Barnfattigdomen i Sverige 2010.

För det första är det otroligt intressant att DN och Alliansfritt Sverige (AS) båda väljer att inleda sina krisartiklar med att förklara att "för första gången på över tio år ser man en tydlig ökning av antalet fattiga barn i Sverige", respektive "för första gången på tio år så ökar barnfattigdomen igen".

DN tog ju 2007 in en artikel från Rädda Barnen som hävdade att barnfattigdomen då ökade för första gången sedan 1997. Och AS skrev under 2008 två inlägg om hur barnfattigdomen ökade.

Konstigt... Så DN och AS hävdar alltså att barnfattigdomen ökar för första gången på ett decennium. Om man inte räknar med alla de andra år som DN och AS också behagat förklara hur barnfattigdomen ökar lavinartat.

Huh?!

Men kanske ska man inte skylla på DN och AS. Kanske är det inte deras fel att de hela tiden lyckas skriva om trendbrott som visar hur hemsk regeringen är och hur vi alla är på väg mot ett liv i fattigstugan. Kanske är de bara naiva och har låtit sig luras av spindeln i det här ruttna statistiknätet: Rädda Barnen.

Rädda Barnen skriver i sin senaste rapport att efter 1997 "har utvecklingen präglats av sjunkande barnfattigdom" och att "barnfattigdomen år 2007 nådde den lägsta nivån sedan mätningarnas start år 1991". Men "år 2008 bröts dock trenden", och barnfattigdomen ökar nu åter.

Allt var frid och fröjd fram tills 2007, men nu har helvetets portar öppnat sig och barnfattigdomen skenar iväg. Därav de svarta rubrikerna.

Men är detta seriöst? Nej. Om man läser Rädda Barnens rapport om barnfattigdom från 2006, skriven av samma författare som den senaste rapporten, slås det där fast att "för första gången sedan studierna började genomföras ökar åter antalet barn i fattiga hushåll". Det var också Rädda Barnens generalsekreterare som skrev den där artikeln i DN om att barnfattigdomen 2007 ökade för första gången sedan 1997.

Rädda Barnen gör alltså precis som DN och AS, man hittar helt godtyckligt på den svartast möjliga rubriken och slår vart och vartannat år fast att barnfattigdomen nu ökar för första gången på jättelänge.

Jag ber läsaren titta på diagrammet nedan, hämtat från den senaste rapporten, och avgöra om det finns anledning att drabbas av panik (notera den brutna skalan på x-axeln):

Själv tycker jag att utvecklingen ser rätt mysig ut. Självklart kan och bör vi inte sluta arbeta förrän alla människor har möjligheten att skaffa sig ett drägligt liv, men är det verkligen konstruktivt att konstant måla verkligheten i svarta toner? Vad vet väl jag, jag är ju bara en ondsint borgarbracka.

Sen ska man självklart komma ihåg att det är möjligt att konstruera allehanda obskyra mått på fattigdom för att visa hur just den egna tesen stämmer överens med verkligheten. När den absoluta levnadsstandarden ökar kan man klaga på att den ökar olika snabbt för olika människor. Och när klyftorna - eller den "relativa fattigdomen som det så fint heter - minskar kan man alltid klaga på att den absoluta fattigdomen ökar.

Men hur skulle det se ut om någon påstod att barn i Sverige generellt har det rätt bra, i förhållande till såväl barn i andra länder som svenska barn i historien? Då hade ju inte Rädda Barnen fått posera som mänsklighetens räddare i nöden. Och det hade ju varit synd.

Se också tidigare inlägg på temat.

Uppdatering
Miljöpartiet sväljer, sin vana trogen, alarmismlobbyns bete och begär nu en särskild riksdagsdebatt med anledning av den jättesuperdåliga barnfattigdomen. Låt sandlådekriget börja!

Bistånd

2011-01-31T21:47:00.002+01:00

Kissie kan sticka hål på sina uppblåsta sillisar. Blondinbella kan lägga ner sina företag. Och Hannes behöver inte längre dra skämt. För nu är det game over. Game. Fucking. Over.

Jag kommer nämligen ta över hela jävla cyberspace. Jag är ju för fan käääänd!

Åtminstone om man får tro de alltid lika tillförlitliga källorna på Alliansfritt Sverige. De har nämligen den dåliga smaken att följa mig på twitter (gör inte det, det är inte värt det), och lyckades därigenom snappa upp att jag är kritisk till det statliga biståndet.

Efter att ha läst något så smutsigt är du som läsare nu kontaminerad av satanistiska barnmördarbaciller och måste därför skölja ögonen i heligt, SIDA-sponsrat, vatten.

Anyway, tillbaka till min stjärnglans. Eftersom det inte låter så coolt att blogga om att någon random tjomme är kritisk till bistånd var man tvungen att slå fast att jag i själva verket är känd och inflytelserik. Ni vet, lite som när Aftonbladet skriker ut att "idrottsstjärna i knark- och sexskandal", men när man gått in på flashback för att se vem det är som blivit tagen med brallorna nere och näsan limmad mot en toasits så visar det sig att man aldrig har hört talas om liraren. Jaja, hoppas Stockholms krogvakter läser AS och börjar tro att jag är värsta blogg-/politikerkändisen.

Om jag, till skillnad från AS, ska beröra själva sakfrågan så kan man ju konstatera att jag är kritisk till bistånd eftersom det avtvingar människor pengar; pengar som sedan används till något som man inte lyckats visa bidrar till vare sig minskad fattigdom eller högre utvecklingstakt. Som jag skrev i twitterflödet vill jag inte hindra någon från att ge bistånd, vad jag vill är i stället att de som tror att pengarna kan användas till något bättre ges möjligheten att utforska denna möjlighet.

Det ska noteras att denna åsikt, tyvärr, är min privata och inte delas av CUF. Tänk så hemskt, en människa som tänker själv.

My blazing top five

2011-01-28T19:33:00.005+01:00

Ibland tappar man styrfart. Man orkar inte fortsätta att hugga sig fram genom den djungel av regleringar, tvångsivrare och kollektivister som står i ens väg. Men ibland händer något ännu värre: man glömmer vilken kurs man strävar åt. Då kan macheten svinga med all kraft i världen; man kommer fortfarande inte att komma fram. Eller... någonstans kommer man ju. Men vart är det ingen som vet.

Själv har jag drabbats lite av båda problemen. Jag har ett lågt stridsvärde, och vet inte riktigt vilket krig det är jag borde utkämpa. För att råda bot på åtminstone det senare problemet funderade jag på en liberalismens fem-i-topp - de fem områden inom vilka vi i Sverige har mycket kvar att göra.

Pretentiöst? Superpretto. Deal with it.

5) Social frihet
Det belackare benämner symbolfrågor är i själva verket en kamp mot den nutida förlängningen av statligt sanktionerad homofobi, förtryck av avvikare och så vidare. Höjer det vår BNP om vi låter folk sälja sex och knarka? Nej, kanske inte. Men för många människor kan det vara en skillnad på liv och död. Svensk drogpolitik dödar. Så enkelt är det. Lägg därtill det moraliskt förkastliga i att staten tror sig äga din kropp och man inser snabbt att det här är ett uttryck för samma typ av moralistiska häxjakt som tidigare manifesterades i till exempel abortmotstånd.

4) Brottsbekämpning
Statens existensberättigande är att den fyller en funktion som beskyddare av, och garant för, människors rättigheter. Trots detta utgör kampen mot brottslingar - och då pratar jag om det riktiga slöddret, inte manga-tecknare - en försvinnande liten del av vad staten de facto sysslar med. Buset rånar, misshandlar och våldtar. Politikerna bygger fritidsgårdar och håller tummarna att något ska hända. Andelen människor som säger sig ha utsatts för våld eller hot om våld har ökat de senaste decennierna. Politikerna håller tummarna lite hårdare.

Självklart har vi det på många sätt bättre idag än tidigare. Jag är inte den som vill sura - det är ju trots allt freddag. Men ändå. Det är, med risk för att låta som en surgubbe på citrondiet, rätt intressant att notera den slapphet med vilken brott och brottslingar hanteras. Särskilt i ljuset av att det är fullt accepterat att bli kamikazeupprörd på människor som faktiskt förtjänat sina pengar genom hederligt arbete.

3) Miljö
Jag tycker egentligen inte om att uttala mig i liberalismens namn. Jag är inte vald att företräda hela den brokiga skara som samlas under det epitetet. Men, personligen tycker jag, som sagt, att skyddet av människors rättigheter är det viktigaste som staten kan ägna sig åt. Och "om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad", som en hemsk nyliberal en gång uttryckte saken.

Det är svårt att tänka på ett mer omfattande och strukturellt hot mot människors rättigheter än klimathotet. Självklart finns det mer allvarliga kränkningar som sker mot enskilda, men just klimathotets potential att slå brett mot hela mänskligheten sätter det i en klass för sig.

2) Den moraliska rättsstaten
Det har varit en jävla massa snack om rättigheter hit, och rättighetsskydd dit. Men vad betyder det? Hur ska detta skydd utformas? Hur ska kränkningar beivras? Och varför? Att staten använder sitt våldsmonopol mot den egna befolkningen är en nödvändighet, men utgör samtidigt en enorm risk. En risk för att monopolet missbrukas och beskyddaren själv blir förövare.

Därför skulle man kunna tänka sig att det pågick ett ständigt samtal för att utvärdera och diskutera statens agerande gentemot de människor den är satt att skydda. Men icke. Samtalet är lika livligt som en högläsning av Riksrevisionens senaste rapport. Inte alls. Här finns en enorm potential att styra upp det juridiska systemet efter principer som är förenliga med liberala värden.

1) Skatter
Jag vet vad ni tänker. Bo Lundgren Jr. Skatt, skatt, skatt... Zzz. Finns det verkligen inget viktigare? Jo, det kanske det gör. Men man kan inte komma ifrån att staten varje sekund tar ifrån människor runt hälften av allt de tjänar. Hälften... Vi är dömda att, utan att tillfrågas, ge hälften av vår produktion till någon annan. Hade man varit på ett lite haveristiskt humör hade man sagt att vi är till hälften förslavade.

Riktigt så illa är det självklart inte. Det finns antagligen någon form av skatteuttag som kan legitimeras. Vi kan dessutom i viss, om än väldigt begränsad, utsträckning vara med och bestämma om hur mycket skatt som ska tas ut och vad den ska gå till. Och vi får tillbaka en del av det vi betalar in.

Men, det principiellt förkastliga att någon tar ifrån oss det som rättmätigen är vårt och tvingar in oss i ett konsumtionsmönster som vi kanske inte alls stödjer, är ett problem. Ett stort problem. Det är ett problem som, på grund av att det drabbar alla och alltid, nog kan sägas vara den största frihetsfrågan.

Lösningen är inte ett extra steg i jobbskatteavdraget. Lösningen handlar om en helt annan syn på vem som har rätt till frukten av dina ansträngningar, ett kraftigt sänkt skattetryck och en plattare skatteskala.

Barnporr

2011-01-28T15:21:00.008+01:00

Historien om översättaren som fällts för barnporrbrott på grund av att han innehaft tecknade bilder som inte föll överheten i smaken kan vara det mest absurda jag hört på länge. Och tro mig, jag hör en del absurda saker på tämligen reguljär basis.

Jag har i tidigare inlägg försökt resonera lite kring det här med straff, dess syfte och hur man rättfärdigar det som fenomen, men här känns det som om gränsen för vad som lämpar sig för resonerande samtal har passerats. Jag menar, hur tokig får man bli? Det är alltså olagligt att plättra ner färg på ett papper? Inga offer, inga hot, ingen uppvigling. No nothing.

Det är bara att buga och tacksamt ta emot böteslappen. Lägg därtill att personen i fråga förlorat sitt jobb som följd av händelsen och vi har ett recept för hur man, helt godtyckligt, kan knäcka en människa.

För liberaler och vänner av yttrandefrihet borde fallet vara särskilt viktigt. Vi har nämligen ägnat tid och kraft åt att förklara hur vi i Sverige värnar just yttrandefriheten, och att det därför inte är legitimt att försöka döda personer som målar bilder man inte tycker om; bilder på till exempel Muhammed. Vad den här domen visar är att vi absolut inte har några principiella invändningar mot att förbjuda teckningar som vi tycker är osmakliga. Och plötsligt tycks vägen mot förbud mot allt som inte smeker alla medhårs vara spikrak.

Och vad är värst? Ett samhälle där storögda mangabrudar visas nakna för de som behagar titta, eller ett samhälle präglat av tanke-, åsikts och yttrandeförbud?

Se också Rayman.

PS. Jag har inte läst domen i sin helhet, men det vore kul att läsa hur de hanterar frågan kring hur man ska se på att personerna på bilderna inte finns i verkligheten. Med barn avses, enligt brottsbalken, "en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år". Jag menar, en påhittad person har aldrig genomgått puberteten. Det gör bara verkliga människor. Och en påhittad person har ingen ålder.

Men jag är ju inte jurist, så jag förstår säkert bara inte den underbara logik som helt uppenbart vägleder vår välvillige lagstiftare i dennes kamp för att skydda oss från oss själva.

Uppdatering
Nu har jag läst domen. Där står bland annat att anledningen att även tecknade bilder är olagliga är "att sådana bilder är kränkande för barn över huvud taget och inte bara för det barn som kan ha använts som modell". Alltså: Bilder som en artificiellt konstruerad grupp kan tycka är kränkande kan, och bör, förbjudas. Var det någon som sa slippery slope?

Vidare resonerar domstolen kring hur bilder föreställande barn som "vädjar till sexualdriften" är förbjudna, även om inte alla bilder av barn som kan väcka någons sexualdrift är förbjudna. Domstolen står alltså inför det nätta problemet att försöka bedriva tankeläsning och fastslå i vilket syfte en bild producerats - om en genomsnittlig svenne-banan blir kåt av en viss bild. Att människor tänder på olika saker - att vad som kan vara en gullig semesterbild för en person är ett onanihjälpmedel för en annan - påkallar förvisso "en viss försiktighet", men det hindrar absoluuut inte att domstolen låter klubban svinga.

En bild är heller inte olaglig om den har ett konstnärligt eller vetenskapligt syfte, men om exakt samma bild har ett sexuellt syfte så blir den genast olaglig. Och hur gör vi då med pornografiskt influerad konst? Hej godtycke.

Låt mig också förtydliga: Jag är inte jurist och kan inte uttala mig om huruvida domstolen tillämpat lagen korrekt. Givet deras tolkning av lagen är det just lagen som sådan jag vänder mig emot.